“The cruelest lies are often told in silence.” — Robert Louis Stevenson
”Vi behöver prata! Jag har någonting att berätta…”
Några meddelande som plingar till i partnerns mobil sent en fredagskväll…en konstig stämning: ”en kollega som inte mår så bra…” Du får en konstig känsla i kroppen och bara VET.
För många känns det som om hjärtat ska stanna, och världen rasar samman när de får veta att partnern har varit erotiskt intim med någon annan. Otrohet slår fruktansvärt hårt och är betydligt vanligare än vi kan föreställa oss.
Vi skuldbeläggs av partnern och/eller oss själva. ”Du såg ju aldrig mig! Det had inte hänt om…”
”Jag är inte lika attraktiv längre. Hur kunde jag missa signalerna?”
Det ligger i mångas natur att förneka eller rejält förminska och rationalisera sitt eget bekräftelsebehov, vilket gör det ännu kraftfullare eftersom det då kommer att verka i det fördolda – vårt undermedvetna. När vi rör oss under ”radarn” förstärks våra mönster. Istället behöver vi lyfta fram delar i våra psyken som vi inte vill kännas vid. När de får vistas i dagsljuset avdramatiseras de oftast. Vi blir inte lika beroende av ”det förbjudna äventyret.”
Glappet mellan ord och handling ställer till det i våra relationer! Beteende kolliderar med handling.
Frågar du etthundra personer om vad de värderar högst i ett förhållande, så säger nittio procent: ”tillit och trygghet.” Och ändå är motsatsen så oerhört vanlig!
En otrohetsaffär skapar inte bara en fraktur inom det sexuella området utan på förhållandet i stort. Självbilden tar stryk:
”Varför valde hon/han att vara nära en annan person. Vad är det som jag saknar? Hur ska jag någonsin kunna lita på henne/honom igen?”
Om det över huvud taget ska kunna gå att komma över en otrohet och hitta tillbaka till varandra, är det helt avgörande att den som har ”vistats” utanför relation, gör jobbet att verkligen försöker förstå vilken skada hon eller han har åsamkat partnern. Och respekterar hennes/hans känslouttryck kring det som har hänt.
Känslor måste få tillåtas att komma upp till ytan. Och det måste finnas en mottagare för det som behöver ältas – en empatisk lyssnare. Att skuldbelägga den som har varit utsatt för en otrohet är förödande. Känslor av misstro, ilska, sorg…kan ebba ut när de har fått uttryckas.
En betydligt djupare form av empati behöver utvecklas i relationen. Om ni inte har pratat med varandra på riktigt förut, så är det dags nu. Då, och först då finns möjligheten att hitta tillbaka till varandra, och relationen kan bli mer genuin och intim på alla plan.
En otrohet – hur paradoxalt det en kan låta, kan föra ett par närmare varandra. Om en öppen kommunikation tillåts. Vi behöver hitta både tryggheten och äventyret mellan varandra. Två krafter som dansar behagligt med varandra.
Michael Larsen – relationscoach
Hur man hanterar en otrohet är nog väldigt olika beroende på personlighet och varje individs kärna. Den ena är en HSP-person,den andra är en som lätt borstar av sig. Hur mycket är den (som har blivit utsatt för otrohet) beredd att ge och att försöka utveckla empatin hos den som har svikit. Mycket av empatin finns i hjärtat och känslan av att försöka och att kunna nå den andra är avgörande. Jag kommer osökt in på mina två absoluta favoritord – samhörighet & empati. Är alltid intressanta ämnen med många dimensioner på tal om din tidigare frågeställning om förslag på ämnen i bloggen.
De ämnena färgar starkt relationen och därmed de handlingar man gör gentemot varandra och hur och om man vill gå vidare eller inte.
Han lämnade mig efter att jag uppdagade hans dubbelliv. Hans förklaring, jag var inte bra nog, han älskade inte mig. Jag har levt med denna man i 14 år utan att vara älskad. Jag gjorde allt jag kunde men var inte bra nog. Jag räckte inte till, han blev tvungen att söka bekräftelse på andra håll. Han gick vidare direkt, älskarinnan tog min plats. Jag är ensam, vantrivs, orkar snart inte mer.
Jag förstår hur tufft det kan vara.
Jag har själv haft en liknande situation även om allas historia är unik för dom.
Att bli utbytt och bortkastad när man spenderat så lång tid tillsammans är ett hårt slag mot självkänslan så det är helt förståeligt att du lider.
Att lägga skuld på den man bedrar och lämnar är fult och omoget men att dessutom medvetet säga saker som sårar en person man fått kärlek av är oempatiskt.
Jag hoppas du finner frid även om det tar tid. Att läka efter att någon man tyckt mycket om behandlar en så det tar tid. Man vill så gärna må bra och man kan känna att det är orättvist att den andra personen går till synes oberörd vidare när man själv lider och man kan undra hur någon man själv värderat högt, värderar en så lågt.
Önskar dig omtanke och en självkänsla som gör dig medveten om att ditt värde inte har med honom att göra.
Lämnad. Jag tror jag kan förstå hur du känner eftersom jag inte heller var älskad av mitt barns far. Han gick också vidare direkt med den nya och sa att jag inte var bra nog för honom. Det sårar och gör ont att vara med om de här sakerna och jag vill med det här skicka en styrkekram till dig. Och om det kan vara nån tröst: Du är inte ensam.