En del av bloggvännerna har kommenterat att män snabbt går vidare med förhållanden, flyttar ihop och bildar nya familjer. Vet inte riktigt hur det är med det och därför frågar jag dig: vilka är dina erfarenheter?
En sak vet jag eftersom det finns statistik: ca 70 % av alla avslutade förhållanden sker på kvinnans initiativ. Skall försöka ge några funderingar kring hur vi män tänker i sådana situationer. Många män jag mött i arbetet, liksom jag själv, kände att vi gav allt (inte det samma som illusionen av att vara perfekt – långt ifrån).
Våra naturliga instinkter signalerar bl.a. att se på oss själva som familjens beskyddare och ankare. Vissa kan avfärda det som föråldrat och politiskt icke korrekt, men för en del av oss är det en inre verklighet. Vi vill att kvinnan vid vår sida skall känna sig lycklig, trygg och bekräftad. Liksom barnen. Ett misslyckande är ett fruktansvärt slag mot självbilden.
Ibland går det för fort och vi glömmer bort att kommunicera. Vi visste inte bättre. Om vi kände oss oroliga och råkade på motgångar, ville vi ta hand om det på egen hand för att inte oroa och belasta er med bekymmer (inte sagt att det är rätt väg att gå, men så kan det se ut i våra tankevärldar). Du kände dig troligen sviken och förminskad.
När ni en dag fick nog och lämnade (vilket inte sällan är förståeligt) blev några fullständigt desillusionerade, började missbruka och festa i hopp om att glömma. Andra bestämde sig för att ta revansch genom att ge sig in i någonting nytt: ”jag kan, är inte värdelös och vill ge av min kraft.” Driften att vara behövd är stark, liksom avskyn inför maktlöshet. Kombinationen blir inte alltid den bästa.
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
ja, flyttar man in till en ny innan man ens har flyttat isär så känns det ju lite väl snabbt. Dessutom inteoducerar barnen för henne innan ens vet om något!
Tror att det även finns ett annat element med i bilden Marika (om vi resonerar allmänt) – och det är hur länge man varit känslomässigt färdig i relationen som lämnas.
Man må vara färdig med den känslomässiga biten med sin partner men det är ingen anledning att kasta in ovetande oförberedda barn i allt det nya. De behöver tid att bearbeta den spruckna familjen innan någon ny person introduceras.
Mitt barn sitter ett år senare och är arg på sin pappa för att hon inte hunnit med. Han introducerade sin nya innan han ens lämnat huset. Vårt barn hade fått ett pat veckor på sig att smälta vår skilsmässa. Det är för kort tid…
Det största problemet är väll att jag varit helt färdig med våran relation jag som velat avsluta relationen. Men när det helt plötsligt kommer in en annan pers så blir allt helt annorlunda. Samt att börja med att introducera barnen känns ju förjävligt dom har nog jobbigt av att vi inte har flyttat isär och fått en vardag med oss isär utan hos pappa som redan bor ihop med någon. Sen är det mitt fel att barnen mår dåligt för att jag gör det men dom mår inte dåligt av vad han gjort säger han. Skönt att inte behöva ha något ansvar för hur barnen mår!
Igenkänning på den!
Jag är också orsaken till att vårt barn mår dåligt för jag har ju mage att må dåligt över att bli bedragen och lämnad helt utan förvarning. *ironi*
Att barnet också känner sig bedragen för att pappa inte alls jobbade utan var hos sin älskarinna kan omöjligt vara mitt fel!
Han svär sig fri från att ha orsakat något smärta och sorg hos sitt barn. Att barnet håller ihop när det varit hos pappa en helg och sen faller i bitar och gråter när det kommer tillbaka är också mitt fel för det är ju ett glatt barn hos honom. Jag orsakar tydligen tårarna! Att barnet gråtit till midnatt i månader för att pappa försvann upp i sin nya relation och glömde sitt barn är också mitt fel för att jag inte är en bra mamma för bra mammor kan trösta sina barn.
Jag tycker det var bra beskrivning du gav från männens perspektiv. Jag tycker inte vi ska lägga så mycket värderingar i om någon oavsett man eller kvinna går in i en ny relation så snabbt, det är väldigt svårt för många att bli ensam. Ibland kan det vara lättare att läka sorg, skuld, skam när man har någon att tala med eller någon som håller om en. Vi vet ju att det ändå är viktigt att lära känna sig själv och jobba med sin egen utveckling oavsett om man har någon relation. När man trivs i sitt eget sällskap så känner man sig inte ensam och om man tycker det känns tomt så se till att ha människor man trivs att vara med. Jag säger inte att det är lätt men tror att vi behöver öva på att inte ta så mycket av det som händer för personligt. När någon väljer en annan att dela sin tid med så innebär det inte att jag inte duger, vi har alla vår resa att göra och avsked är inte så dramatiskt som vi ofta gör det….//Eva
Håller med om det du beskriver MEN är barn inblandade tycker jag man måste fokusera på att ta hand om deras reaktioner och sorg och låta dem få em chans att hinna med
Jag har varit med om precis samma sak! Innan vi ens flyttat isär fanns det en ny och den dan vi flyttade isär fanns hon och hennes barn i hans nya hus…. Inte en tanke på hur våra barn skulle ta att mindre än 24h efter att jag lämnat sängen, ligger det en annan kvinna i den… Ja, det känns än men nu för att han så totalt ignorerade det trauma barnen gick igenom! Den biten kommer jag aldrig förlåta honom för. I övrigt har vi en ok kommunikation idag.
Varit i samma sits och hanterar än vårt barns sorg ett år senare…
Många kramar till dig och barnen <3
Känner igen mig till 100% i det du och Johanna skriver. I mitt fall var exet otrogen med sekreteraren och ryktet gick på ambassaden där han arbetade. Kruxet var att vi var tillfälligt stationerade utomlands pga min dåvarandes man arbete. Jag var helt beroende av honom ekonomiskt samt totalt chockad när han i ilska en kväll sa att han ville skiljas. Jag fick inte bo i vår gemensamma lägenhet varannan vecka utan var tvungen att bo hos vänner i den staden där vi var stationerade eller bo på hotell…..OM jag fick pengar av honom. Helt jävla absurd situation men jag försökte hålla ihop känslomässigt för barnens skull. Jag ställde honom mot väggen och han erkände att han hade varit otrogen och att hon ( sekreteraren) var kvinnan i hans liv. Två veckor senare introducerade han henne för barnen. Barnen fattade ingenting. Jag fattade ingenting. Idag bor två av tre barn hos mig på heltid medan den tredje flyttar emellan oss. Hela vår värld vändes upp och ner och det bästa av allt är att medan han var gift med mig så var han förlovad med henne. Han körde på i 110 och hade ingen tanke på hur alla andra mådde. Han behandlade mig fördjävligt i vår skilsmässa och utnyttjade att jag mådde dåligt. Alla vänner tog avstånd från honom pga hans beteende mot mig. Tyvärr håller han fortfarande på att manipulera barnen när han kan…..och han är jäkligt duktigt på att manipulera på grund av sitt yrke. Önskar jag kunde kasta ut honom helt ur mitt liv men måste ju samarbeta för barnens skull. Han tog huset ( som vi hyrt ut när vi var utomlands), bilen….ja…allt och jag orkade inte bråka. Efter att ha varit utomlands i fyra år hade jag ingenting när jag kom hem till Sverige. Fick inga lån, inget telefon abonnemang osv….Tack gode gud att min mamma hjälpte mig ekonomiskt. Hans nya flickvän flyttade in i huset innan jag ens hade fått ta mina saker från vinden. Idag är han gift med den nya kvinnan och de har ett barn tillsammans…vilket är helt ok för mig…men jag kommer aldrig glömma hur jag blev behandlad. Efter fyra år märker jag att barnen fortfarande har svårt att prata om sin pappas otrohet och den fördjävliga skilsmässan. Jag önskar ingen vuxen eller något barn att gå igenom det jag och mina barn gick igenom. Massor av kramar till er alla som skrivit här❤
En separations konsekvenser på självbilden är intressant och nåt jag inte riktigt tänkt på tidigare. Jag har haft en relation med en man som blivit lämnad av sin fru, i hans värld så där ”plötsligt och oväntat” som inte verkar helt ovanligt. Att det inte gjordes på ett snyggt sätt av henne utan genom en otrohet förstår jag måste vara otroligt smärtsamt för honom. Mitt ex pratade mycket om att han kände sig misslyckad och att han svikit sin dotter och mist sin dröm om en familj som håller ihop. Vi träffades under ca 6 månader och så här i efterhand kan jag se att det under hela vår relation var mycket uppenbart att han inte var färdig med sin skilsmässa och den kris den innebär för honom. Han avslutade vår relation då han inte kände sig redo för en ny relation och att då han fortfarande älskar sin exfru. Och jag dömer honom inte för det, behöver själv lång tid för att komma vidare. Men nu har det ju visat sig att han inlett en ny relation, strax efter att han avslutat våran. Dessutom med en kvinna han träffade en period mellan separationen från sin fru och innan vi inledde vår relation. Och detta har känts väldigt smärtsamt för mig. Kanske är det för att rädda min egen självkänsla, men jag har tolkat det som en rädsla för att vara ensam, att han inte klarar att möta sig själv och sin egen smärta utan måste ha en kvinna vid sin sida. Men kanske det även handlar om att återupprätta bilden av sig själv som kapabel? Dölja känslan av misslyckande?
Min erfarenhet är att det snabbt blir nytt förhållande…Min exman (som blev exman efter att en otrohetsaffär uppdagades och lämnade allt för den nya kvinnan) har innan betänketiden för vår skilsmässa gått ut friat till den nya kvinnan och nån månad senare förlovat sig. Vi var tillsammans i sex år innan vi förlovade oss och gifte oss efter nio år och efter ett varsitt tidigare liv trodde jag vi gjorde ett vuxet och moget val att nu var det vi och att det var för livet.
Men tydligen är man lätt att byta ut….för mig är det väldigt svårt att förstå hur man kan kasta sig in i något nytt så snabbt utan att göra något bokslut på sin förra relation.
Men kanske förklaringen finns i att han var otrogen och redan på väg bort. Jag vet inte men förstår det ändå inte…var alla våra år och minnen inget värda? Vad hade hänt om jag inte hade upptäckt honom?
Hade han lämnat mig ändå till slut eller hade han fortsatt bakom min rygg eller hade han lagt ner det och vi varit tillsammans än?
Han gjorde aldrig ett aktivt val utan spelade säkert med en helgardering så han aldrig behövde vara ensam.
Direkt från min famn till hennes…
I min bekantskapskrets sprack tre par samtidigt med oss. I ena paret hade hon redan en ny och den hon lämnade skaffade ny tjej efter två veckor. Det andra paret hade båda en varsin ny ganska omgående.
Min exman hade ju som jag skrev redan en kvinna. Jag var den enda av oss som verkade behöva bearbeta och göra bokslut på mitt förra liv.
Jag var inte alls redo för någon ny relation på väldigt länge. Jag sitter nu ett är senare och är fortfarande inte fullt redo men har träffat någon som låter mig få ta allt i min takt och har stor förståelse för vad jag gått igenom då han själv blivit lämnad. Vi tar steg framåt tillsammans och har ingen brådska alls att flytta ihop eller någonting. Vi är här och nu och det är vad vi båda behöver.
Vi håller båda på att lära oss att våga vara ensamma och vara en individ.
Tidigare var vi båda en del i ett par så vi tappade bort personen vi var.
Vi är individer men ändå ett par och det är nåt nytt för oss men som vi värnar om.
Jag var ihop i 22 år med mitt ex, gift i 14 år och tre gemensamma barn…..och det var enkelt att byta ut mig….Jag tror faktiskt att mitt ex gick igenom någon slags 40-års kris för han pratade mycket om vad han måste göra innan han dör. Han skrev mail till mig där han noggrant beskrev hur hans nya tjej såg ut naken. Jag kan säga att jag tappade både självkänslan och självförtroendet i hans otrohet. Det är nu fyra år sedan det hände och jag har fortfarande svårt att lita på någon. Är idag ihop med en ny man ( förlovad och sambo) men det har varit tufft att få mig att ”släppa in honom”. Jag kämpar dagligen med min självkänsla.
Min erfarenhet är att kvinnan går in i ny relation fortare. Både gällande mig själv och bekanta. Pratar jag dör mig själv så börjar jag flagga och prata om att allt inte är bra ca två till tre år innan separationen, sen kämpar jag i motvind upplever jag. Försöker ändra mig själv, försöker vara passiv för att ge andrum, försöker agera och bygga en framtid etc till slut orkar jag inte mer och separationen är ett faktum….så kan säga att jag inom mig börjat bearbeta separationen ca två år inna steget fullt ut. Jag har då helt känslomässigt varit klar.
Jag känner igen mig i det du skriver! Jag har oxå en lång startsträcka så att säga för att fatta beslut om separation eller försöka jobba på ngt som jag tyvärr långt inne vet är dött.. Sitter just nu i ett förhållande där jag ger o ger o ger men får ingenting tillbaka, jag försöker ensam kämpa för vårt förhållande men börjar komma till den insikt nu att jag inte orkar mer. Men det gör så ont, så fruktansvärt ont att tänka mig ett liv utan honom.
Så där upplever jag det också. Mina mer konkreta tankar kom för ca två år sedan men grundkänslorna har nog på vissa punkter alltid funnits. Jag har alltså haft så mycket mer bearbetning och funderingar under så lång tid att när jag för några månader sedan berättade hur jag upplevde att det inte fungerade, så var jag förberedd, men han inte. Så jag har nog all förståelse för att man tätt inpå kan hitta någon ny, vilket då inte blir så konstigt om det är flest kvinnor som är initiativtagare till att avsluta relationen.
Hej
Mitt perspektiv av din fråga handlar om att man kan inte hantera ensamheten/tomheten som finns efter en separation. Vore man är man eller kvinna, det är lättare att gå in en ny relation och lurar sig själv det kommer bli lättare. Det är i ensamheten som du hittar dig själv och landar med bägge fötterna…
Hej Nils
Bra skrivet!
Så sant.
Ja… eller den som är rask att gå in i nytt förhållande- inte har förmågan att reflektera o sörja ut.
Inte heller att förstå/ känna efter vad min egen del var i det gamla förh.- det som gjorde att det inte höll.
Då görs ju Exakt samma misstag igen- i det nya.
Och det går också sönder.
Av samma orsak som det gamla.
Mao…
Historien upprepar sig !?
Jag går från misslyckande till misslyckande.
Jag tror det är viktigt att ”stanna” i relationen så länge som behövs för att komma till gemensamt avslut. Dvs att låta den som blir lämnade komma ikapp mentalt och få bearbeta. Då kan man tillsammans börja nysta i det hela oavsett vad det slutgiltiga beslutet blir. Jag menar att om båda inser sin del, tar ansvar och som många tidigare påpekat om viljan finns så kanske man tom fortsätter tillsammans. Men om inte, så har man iaf givit varandra möjlighet till bearbetning.
Ja mitt ex har gjort så i alla förhållanden han haft !!! Påbörjat ett nytt innan han avslutat det gamla !!!
Otrohet hör till hans vardag . Överger sina barn och betalar inte underhåll osv . I början av vår separation trodde han på allvar att vårt barn ville komma till honom och den nya kvinnan och att allt skulle vara som vanligt !! Dottern och han har ingen kontakt idag och det finns ett tingsrättsbeslut på att de inte ska ha något umgänge . Hur är man funtad när man tror att man kan svika och förstöra gång på gång och tro att andra ska visa respekt för det han gör . Frågor vi aldrig får svar på ……
Helt rätt Michael, känner igen mig i nästan allt du skriver förutom i det att jag inte rusade in i något nytt eller festade sönder mig. Jag var så knäckt och bruten att det gick helt enkelt inte. Mitt enda mål var att få tillbaka min älskade. Jag träffade mycket senare någon och hon fick inte träffa mina barn på länge. Hela hjärtat var dock inte med och vi bröt med varandra av olika skäl. Det är svårt att få det att fungera praktiskt i den skilda världen. Barnen bor hos mig i nio dagar och hos mamman fem.
Min erfarenhet är att det är kvinnan som har bråttom med nya förhållanden och att introducera en ny man för barnen. Min fd är nu inne på sin tredje man på snart två år. Den sista träffade hon innan hon avslutat det tidigare (och han fick träffa barnen efter ett par veckor) och jag börjar undra vem jag varit tillsammans med så länge. Fast hon gjorde ju så mot mig med trots våra 20 år tillsammans. Är det en rädsla för att vara själv? Bekräftelse? Ett sätt att täcka över att hon mår dåligt?
För mig var barnens välmående det allra viktigaste vid skilsmässan. Inte min egen lycka. Den får komma när den kommer. Barnen går före allt och de har bara en barndom och den ska få vara så ljus som möjligt trots att deras föräldrar inte lever ihop.
Det gäller att balansera. Viktigt att även tänka på sig själv! Om vi föräldrar mår bra mår också våra barn bra.
Vi har alla olika erfarenheter…
Kanske är det så att vi måste acceptera att det inte blev som vi tänkt och inte heller fundera så mycket på vad och hur exet gör…
Utan tänka på oss själva mer.
Jo, så är det förstås. Det är lite svårt att hitta tid till sig själv ibland bara:)
Bo; Du ger mig Hopp !
Tack !!
Äntligen nån som kan resonera vuxet!
I min värld har det tett sig så att männen jag levt med ”börjat om” hyfsat snabbt. Kanske inte något fel alls i det beteendet, det som i så fall varit det tråkiga i sammanhangen har varit dålig kommunikation med sina barn om själva händelserna. Vi vuxna kan ju ändå ta vårt eget ansvar mot oss själva och med hjälp utifrån eller inte så har vi alla ett ansvar mot oss själva och vårt eget värde. Detta kan inte barnen riktigt hantera utan en vuxens hjälp så där känner jag mest att det varit svårt att förstå hur mina fd. män hanterat detta. Mina barn är vuxna nu och vi kan prata om det som hände så jag vet att de mådde sämst av detta att både pappa och ”bonus pappa” aldrig nämnde ett ord om det jobbiga. Sen tror jag aldrig att någon enda människa lämnar för ”lätt”, i deras värld är det säkert tungt och tufft, vi har ju alla olika livskartor som präglar vilka vi är och blir.
Tack för ett mycket bra forum kloka Michael, tänk om alla människor hade dina insikter vilken fin värld vi kunde skapa. Leve Kärleken <3
Precis. För mig var det 23 års relation inklusive äktenskap med 3 barn. De sista åren terapi, bråk, tjafs etc. Men han älskade ju mig (sa han till slut). Vi hade en omöjlig situation med så dålig stämning att jag knappt klarade av att finnas i huset. Till slut flyttade jag. Innan vi hade delat upp bohag etc träffade han en ny kvinna, och hon började sova över i hemmet med våra barn. Det tog bara 2 månader från att jag hade flyttat ut. Till en nära släkting till mig sa han att det var hans tur att vara lycklig…Jag mådde faktiskt fysiskt illa av detta. En ny kvinna bland mammas saker och i mammas säng. Hur påverkas barn av detta? Min xman har aldrig klarat sig själv och är väldigt omogen. Synd han inte tog tillvara på chansen att växa.. Vad ska man säga om detta? Att vissa män hellre har ”någon” än att vara själva. Men det blir ju ingen relation. Bara två människor som lever parallella liv under samma tak. Och när en blir sjuk (jag) så spricker det. För kärleken och gemenskapen finns inte som kan rädda upp det. Det jag inte får ihop är matematiken. Kvinnorna bryter upp säger du, Michael, till övervägande del, det stämmer nog. Och männen träffar raskt en ny. Men kvinnor brukar tydligen leva ensamma längre innan de eventuellt inleder en ny relation. Men vilken man tar de då 🙂
Jag var tvungen att skilja mig p g a psykiskt våld från min exmake mot mig och våra gemensamma barn. Ett år senare har han flyttat ihop med en ny och de har köpt hus gemensamt. Men han har inte gjort något för sina barn och dumpat allt ansvar på mig. För nu ska han gå vidare och leva sitt liv och han tycker att jag och barnen har missunnat honom hans liv. Och vi som älskade honom trots att han misshandlade oss………….. Nu är det hans tur att vara lycklig säger han. Men barnen då…….
Han ”Jag visste att jag skadade er men jag gick inte för jag ville inte vara ensam”.
Jag har själv gått in i förhållanden alldeles för snabbt efter separationer med resultatet att det inte håller heller. Fast aldrig ”garderat” mig med en ny man innan avslutet vilket två av mina ex gjort.
Lever ett härligt liv som singel med tid för mina barn, vänner och intressen, synd man inte vågade vara ”ensam” tidigare men bättre sent än aldrig!
Mannen som är far till barnen gick helt upp i sin nya kvinna, barnen har inte plats i deras liv och kontakten är mycket sporadisk.
Jag är helt tillfreds med att han är ett ex men kan inte fatta hur en engagerad pappa förvandlas till en expappa. Är det vanligt att det blir så? Acceptabelt är det i alla fall inte.
Är det något ämne du kan ta upp Michael? Hur påverkar det barnen…..
Ha en härlig dag! 🙂
Det är ett ämne jag också skulle vilja att du tog upp – barnen och hur det påverkar dem och vad man kan göra för att underlätta för dem
Vi gick i parsamtal för att reda ut problemen, under ett år innan vi gemensamt bestämde oss för skilsmässa. Då gick han och sa till alla vänner att jag bara flyttat utan hans vetskap.. Ett halvår senare hade han en ny relation. Jag fick utmattningssyndrom och det tog sin tid. Träffade en man efter 5 år och vi gifte oss. Tyvärr blev det kort. Blev änka knappt 2,5 år efter vi träffats och tanken på en ny man finns inte. Exet och nya kvinnan är ff tillsammans, men jag är som nån 3e part som får skulden för allt. Från hur barnen mår till min dåliga ekonomi (pga lång sjukskrivning bla). Det har varit en ständig maktkamp om barnen och underhåll och nu har han köpt en hund till den yngsta och hundar ska inte flyttas, så hon bor där nu. Inget prat om umgänge eller något. Han köpte sitt barn! Är nog nöjd att slippa betala till mig. Ju sämre jag har det, ju bättre mår han. Sjukt, men så är det. Så klart att har man barn är det ändå på livstid. Men han som bor kvar i huset (blev inte utlöst) med fast jobb, 2 inkomster osv, har förstås den ekonomiska förutsättningen att ge allt. Jag är stark och tänker inte ge upp, inte bli bitter och ska kämpa för att jag o barnen mår så bra det går.
Mitt ex letade hus med sin nya innan vi ens lagt ut vårt gemensamma hus till försäljning. Ändå var det jag som gjorde slut och han ville försöka reparera, dock alldeles för sent. Hon hade inte ens träffat våra barn då. När jag påpekade detta sa han att hon är snäll…de lever ihop än idag 8 år senare. Vi var tillsammans 15 år och han träffade henne ca 2 veckor efter att jag bröt upp.
Jösses låter helt otroligt! Köpa hus tillsammans innan man träffat barnen
Det konstiga är att hon arbetar som kurator på en skola och dagligen möter barn som har det jobbigt hemma…men detta var normalt tyckte hon! Barnen tycker inte om henne ska tilläggas…
Ännu märkligare….
Hon borde ju komma i kontakt med barn i sitt jobb som farit illa av att det gått för fort med ny partner….
Jag skulle aldrig våga köpa ett hus med någon som inte ens separerat! Mycket ska man höra innan öronen ramlar av
Hej
Har precis hittat din blogg och vill bara säga att det hjälper att läsa dina inlägg både gamla och nya. Är precis inne i en separation där min man sedan 10 år flyttat tillbaka till England i januari för att han säger att vi inte är lyckliga tillsammans. Han säger att han alltid kommer älska och sakna mig men han kommer aldrig tillbaka.Smärtan är outhärdlig och dagarna är som i en dimma med tårar och värk i bröstet.Så tack för din blogg, det var nog meningen att jag skulle hitta den. Madeleine
Förstår att det gör fruktansvärt ont Madeleine. Chocken som förlamar djupt in. Bra att du hittat hit. Varma tankar.
Tack! 🙂
Huvva 🙁 kram på dig!
Tack! Vilken känsla det var att får svar från Michael och dig Petra.Att någon hörde en. Eftersom det känns, trots att det är så fel, att man är den enda på hela jorden som har så ont hjärtat för att man blivit lämnad. Kram tillbaka!
Hej Madeleine! Vi är många som varit där och känt smärtan. Det gör så ont att man knappt kan andas. Känn dig inte ensam i det, vi finns här. Även om man inte tror det när det är som värst så blir det bättre. Långsamt till början. Kram!
Hej Bo och tack för dina ord! Ja exakt den där känslan av att inte kunna andas och de sekunderna när man gråter som mest då man tror man ska bli tokig är så fruktansvärt smärtsamt. Men jag vet att det blir bättre önskar bara att processen kunde skynda på. Kram tillbaka!
Min fd man gick också in i ett nytt förhållande innan jag ens hade flyttat. Känns hemskt efter 30 år trodde aldrig det om honom, trots att folk sa att jag skulle vara beredd på det. Tänk att man kan bli så lurad efter så många år. Men man kanske ska tacka honom, för ett tag tvekade jag om jag gjort rätt att lämna honom. Men nu är jag helt säker på att jag gjort rätt.
Jag förstår inte vad du menar. Du gjorde slut med honom efter 30 år tillsammans, och ändå är du sårad och känner dig lurad därför att han inledde en ny relation omgående innan du hade flyttat? Varför? Menar du att han borde ha väntat med att träffa en ny kvinna och istället vara ensam och sörja det förhållande du avslutade? PÅ vilket sätt gör det honom till en bättre man? Jag förstår honom helt och fullt, och det gör jag pga att min hustru efter 20 år gjorde slut med mig, dagen efter att vi hade älskat och pratat om vad vi skulle göra tillsammans nu när ungarna var nästan vuxna och vi äntligen skulle få ha varandra på ”heltid” igen. I fyra år satt jag helt bedövad och förkrossad. Jag kommer ihåg flera kvinnor som jag var attraherad av som försökte närma sig mig, men jag var helt avstängd. Det var 4 mycket långa och smärtsamma år innan jag äntligen vaknade och insåg att jag måste börja leva igen. Ett och ett halvt år senare gifte jag mig igen med en kvinna som förtfarande, efter 7 års äktenskap, ler mot mig och kommer fram och kramar mig när jag dyker upp på hennes jobb bara för att säga Hej. Jag hade givetvis inte träffat henne om jag hade gjort som din f.d man gjorde. Men den smärta och ensamhet och känsla av totalt svek under 4 långa år, och som orsakades av min förra hustru vill jag aldrig uppleva igen. Så jag har inga problem att förstå honom, på det sättet slapp han gå igenom den sorg och saknad jag fick kämpa med länge. Men med det sagt så har jag svårt att förstå varför så många män och kvinnor verkar betraktar sina förhållanden och äktenskap som temporära. Ungefär som att man alltid letar efter något bättre hellre än att vårda det man har. Jag har förlåtit min förra hustru, trots att jag aldrig har lyckats förstå henne. Men för ett par år sedan fick jag höra från en gemensam bekant som berättade att hon just sagt att hon ångrade att hon lämnade oss och begärde skilsmässa den gången. Lite märkligt efter så många år kanske, men det kändes ändå som en liten revansch. Men jämfört med 4 års bottenlös sorg innan jag mötte min nya blivande hustru var det en revansch som hade lite, om ens något, värde.
Ja vad ska man säga? Själv tycker jag att ett liv tillsammans med någon ska avslutas helt innan man engagerar sig med någon annan. Detta även om magkänslan säger ”go for it” med den nya. Ens tidigare partner är värd den respekten att få sörja och bearbeta utan nya smällar. Man hade aldrig gjort något så illa mot sin närmsta vän, så hur kan en partner vara mindre värd?
En avslutad relation bör för mig kunna bli en ömsesidig vänskap om den avslutas på rätt sätt. Kanske umgås man aldrig mer, men en vän för livet som känner en själv och jag själv känner väldigt väl. En sådan vänskap ska respekteras och den vännen slår man inte på när den redan ligger ner.
Håller fullständigt med!
Det var mitt mål…att vi skulle avsluta med respekt och utan att såra mer än nödvändigt.
Men jag vet inte varför jag den bedragna verkar ha lättare att tänka så än den som bedrog…
Om man är emotionellt färdig sedan lång tid tillbaka, är perspektivet helt annorlunda än om man är den som blir lämnad. Den som är klar kan då upplevas som extremt kylig.
Kyla kan jag förstå men hat…nej det förstår jag inte
Om man vill avsluta behöver man väl inte hata den man lämnar…det är ju att sparka på den som redan ligger.
Man har nog med att greppa att han inte älskar mig längre och att då plötsligt möta så mycket hat blir både väldigt jobbigt och förvirrande för man förstår inte vad man har gjort för att väcka hatet
Absolut rätt!❤️
Håller helt och fullt med.
Håller med dig!
Håller med dig till hundra procent! En sån sorg att efter så många år tillsammans bli behandlad så ”bortkastat”… Istället för att vårda de år man delat och vara rädd om en fortsatt god relation.
Lång historia kort: Att jag ville gå tog honom på sängen, men redan en vecka efter hade han en ny kvinna.
Funderar på vad som drev honom till det. Var han redan färdig eller hans sätt försöka mjuklanda?
Enligt mina erfarenheter så är det lika vanligt att män som kvinnor går väldigt snabbt in i ett nytt förhållande. Ofta är det väl så att den part som redan länge velat lämna relationen, han/hon är redan till stor del klar med sin bearbetning, medan det kommer som en chock för den som blir lämnad. När man inte alls är på samma våglängd är det nästan omöjligt att försöka kommunicera, det är så svårt att nå fram till varandra då.
Håller helt med dig cj!
Du skriver att ni män vill att kvinnan vid er sida skall känna sig lycklig, trygg och bekräftad. Det stämmer och även känna sig älskad. Det svåraste tror jag är bekräftelsen att bli sedd och mötas exakt där man befinner sig. För jag tror att vi kvinnor har lite större bekräftelsebehov i det privata/personliga.
Med risk för att bli emotsagd har jag läst någonstans att kvinnor vill bli sedda för vem de är medan män vill bli sedda för vad de gör.. I mitt fall stämde det i alla fall när jag tänker tillbaka. Kanske är det hur vi är uppfostrade, flickor ska vara snälla och pojkarna duktiga. Visst har vi kommit lite längre, men jag är 50+ så det lever nog kvar i alla fall i min generation. Men oavsett har människor säkert olika bekräftelsebehov och detta måste komma fram någonstans. Har tyvärr inget minne av att terapeuterna tog upp detta.
Intressant och viktig tankegång MyranX.
Om jag inte minns fel så tar boken ”Hemligheten” upp just detta (eller någon annan bok). Att vi måste lära oss att bekräfta vår partner på det sätt han/hon vill bli bekräftad – inte på det sätt jag föredrar. Att bekräfta min partner på ”mitt sätt” är inte att ge honom/henne bekräftelse.
Mycket intressant frågeställning gällande bekräftelse:-)
Det ligger mycket i MyranX kommentar kring manlig och kvinnlig bekräftelse.
Att gå vidare…
Jag tror som många andra att vissa har för bråttom…tyvärr…
Att hitta sig själv är väl det man hör från andra. Vad innebär det??
Jag upplever att det är när man trivs med sig själv, kan hantera ensamheten och såren har läkt.
Att finna en bra balans med sitt ex och respektera varandra. Tyvärr så är det inte många idag som kan det. Inte ens vi….
Jag ville skiljas för 7 år sedan. Min exman träffade sin nya partner väldigt snabbt. De saker Mikael tar upp stämmer bra. Han sade även detta efter fast han kunde inte uttrycka sig så bra. Det var en stor förlust på många sätt.
Jag har haft förhållande (ca 1 år skilsmässan) som det inte funkade. Och det vet jag varför nu. Jag var inte redo…
Lever idag ensam och ser en ljus framtid för mig och mina fina barn.
Fint att du kan se ljust på framtiden Arwen. Tack för att du delar med dig:-)
Vet inte hur många killar/män som jag har fått säga detta till: ”städa ur din garderob” innan du går vidare. Jag vill inte ha någons annan.
Varför kan män aldrig lära sig???
Mikael jag undrar en sak som du gärna får skriva om…
Hur man kan stå varandra så nära och sedan blir det en avgrund emellan? Att den man trodde man kände blir en person som man inte alls känner igen längre!?
Vem var den jag var gift med egentligen? Kanske är hans beteende kopplat till nån sorts skam över att han bedrog mig jag vet inte men det hat han visar mig är så starkt och gör mig så illa 🙁
Jag kommer aldrig förstå varför han vill mig så illa…han hade kunnat gå han hade ju inte behövt arkebusera mig innan han gick…
Så Mikael om du har några tankar om hur en person kan förändras så snabbt (att från ena dagen somna med mig och kärleksfullt säga jag älskar dig innan vi somnar till att dagen efter när hans otrohet uppdagas bli förbytt och skrika ut hat emot mig) dela gärna med dig!
Du är så klok och din blogg har hjälp mig så mycket!
Tack!
Det du beskriver hör jag tyvärr inte alltför sällan. Jättebra förslag på blogginlägg. Tack för att du delar med dig Mimmi. Värme!
Ser framemot ett inlägg från dig på det temat!
Jag har kommit så långt nu i min bearbetning av det som hänt mycket tack vare din blogg och andras berättelser här.
Men några taggar av funderingar sitter kvar och jag behöver få dra ut även dem för att känna mig fri att komma vidare.
Förstår dig så väl! Vill också få bort taggarna som gjort och gör mig så illa. Taggar som den sista jag trodde skulle trycka in dem i mig….
Hej Mimmi
Jag har också undrat det många gånger, vem är han som jag trodde jag kände. Efter 34 år tillsammans och helt plötsligt ( kändes som plötsligt) upptäcka att en främling stod där. Utseendet stämde men inget annat. Det var nog mer chockande, än att han haft en annan i över ett år. Men jag ansökte om skilsmässa, kunde inte leva med denne lögnare och okända man. Svårt att bo helt själv, men oj vad jag lärde mig om mig själv. Var också tacksam för att barnen var vuxna och att få stöttning från dem. Tror dock att jag aldrig får veta varför han blev en främling och jag kan faktiskt leva med att inte veta. Jag vet vem jag är. Kram
Precis den känslan känner jag igen! Han står där och ser ut som någon jag känner men beter sig som en främling!
Jättemärklig känsla!
För mig har det nästan varit en sorgbearbetning av att den man jag kände försvann nästan som att han hade dött!
Jag kom på mig själv med att leta efter små tecken på att någonstans hos denna hatiska ilskna man fanns fragment av den jag älskat och stått så nära.
Jag såg inga…
Så han försvann utan att jag ens fick säga adjö
Men jag överlever jag är starkare idag än för ett år sen
Jag ser att jag går framåt medan han verkar fast i sin ilska och sitt hat
Han säger att han aldrig varit så lycklig men han utstrålar något helt annat.
En lycklig man spionerar inte på sitt ex och är ilsken och hatisk.
Han lever sitt liv och är tillfreds och lägger ingen energi på att bråka med sitt ex
Ja visst är det konstigt Mimmi känner igen mig hur kan en som man varit gift med i tolv år. Bli en sån främling?
Har jag varit helt blind flr de sidor som han nu Visar? Förstår vad du menar med avgrund …
Ja precis har vi varit blinda? Eller har vi haft överseende för vi fått del av andra goda sidor som kompenserat?
Inte blinda tror jag. Kärlek och överseende snarare. Har samma erfarenhet som ni. Efter 20 år möter jag en främling. Inte hat däremot. Mer som att jag är luft som hon tyvärr måste andas in då och då eftersom vi har gemensamma barn. Det är väldigt sårande på något vis. Helt plötsligt är man historielös. Men man kanske inte ska fundera så mycket på det egentligen…? Är det värt det?
Jag har också varit med om detta och funderat så mycket på vad som händer. Jag blev lämnad över en natt. Min man sedan över 30 år, 3 barn och hus blev som förbytt. (Vi var en ordentlig familj som gjorde allt med barnen.) Han ville lämna, hade träffat en ny.
Inte nog med det han blev som förbytt. Han hade alltid varit en snäll man men nu kände jag inte igen honom. Han blev fruktansvärt elak, öste ur sej hur dålig och hemsk jag var. För mej blev han som psykisk terror, mådde fruktansvärt dåligt av hans uppförande. Allt som hände blev så smutsigt, jag kände flera gånger att detta kan inte drabba mej. Jag var ibland rädd för honom. Nu har jag helt brutit kontakten Edwin vill vara med oss på måndag. Är det ok?med honom, pratar inte ens om barnen. Allt för att jag själv skulle överleva. Det är bara det att nu efter 1.5år vill han ha kontakt med mej. Men jag vill absolut inte ha kontakt med honom efter hans tillvägagångssätt och hur vidriga saker han sagt och gjort mej. Och du använde ett ord som jag också kan använda arkebusera. De två äldsta barnen vill inte ha kontakt med sin pappa, de känner sej oerhört svikna. Han var sambo med den nya efter en månad trots att barnen protesterat mot detta. Första tiden då han var nykär tog han inte kontakt med barnen.
De känner inte igen sin pappa i hans sätt att vara och prata. Så detta har blivit ett oerhört stort trauma i våran familj.
Åh vad sorgligt att läsa 🙁
Lider med dig…
Känner igen så mycket av det du beskriver….
Jag mår dåligt över att behöva träffa honom för jag vet aldrig hur han ska vara elak den här gången…
Barn som far illa är något av det värsta som finns
Hur kan man gå upp så i det nya förhållandet så man glömmer bort att ta hand om sina barns reaktioner på skilsmässan?
Jag kommer aldrig att förstå det…
Många kramar till dig <3
Jag levde många år i ett destruktivt förhållande och vi har barn tillsammans. Jag orkade knappt ha näsan över vattenytan, fokuserade på ut barnen trots allt skulle ha det drägligt, men orkade inte ta mig ur. Mådde jättedåligt. F
ör ett år sen mötte jag en gammal vän jag inte träffat på länge som såg vad jag levde i. Han ställde de rätta frågorna, gav mig tillbaka mitt värde, min självkänsla. Han gav mig mod att bryta upp. Mellan oss har en tillit och kärlek utvecklats, redan innan jag flyttat och skilsmässan gått igenom.
Men han är klokare och tålmodiga än jag och skyndar inte på. Istället får relationen utvecklas i egen takt. Barnen vet inte om honom och inte heller Xet.
Det är här och nu som gäller och det är läkande. Framtiden.. ja kanske om grunden håller
Jag kan inte svara på om de går vidare snabbare, men däremot har jag flera gånger mött män som trott sig vara redo för en ny relation men när man börjar inleda den så inser de/jag/vi att de inte arbetat med sig själva, separationen och inte är redo för en relation.. så på så vis har de gått vidare för tidigt även om det i tid kan ha gått ett tag och de själva tror att de är redo att släppa in någon, bli förälskad etc. Lite tröttsamt för mig som har varit redo..
/Vida
Jag har själv vid två tillfällen i livet gått från ett förhållande direkt in i ett nytt, efter att jag lämnat den förre mannen. Ser själv flera år i efterhand att jag hade ett enormt behov av trygghet och bekräftelse. Önskar så i efterhand att jag hade fokuserat på att ta hand om mig och bygga upp mig istället för att ännu en gång bli beroende av en man, att lägga SÅ mycket tid, energi OCH pengar på en man.. Istället för att fokusera på mig själv och mina barn. Men just då gjorde jag dessa val, det går inte att backa… Kommer nog att lämna även mitt nuvarande förhållande.. Men nu har jag INTE någon ny man som ”plan B”, nu ska jag läka och växa!
Starkt att du kan se gamla mönster och känna att du vill någonting annat Magdalena. Värme.
Hej! Har själv gått igenom en skilsmässa som till en början var ett gemensamt beslut. Tillsammans I 17år och gifta i 8år med 2 biologiska barn och et som var nästan 2år när jag tog på mig pappa rollen. Vi är mycket olika då jag är trygg,lugn och mer av en introvert tänkare medan hon är sprudlande glad, drivande och känslomänniska med temperament. Vi har kompletterat varandra men efter ett år av depression, och add/autism utredning för mig och sedan utbildning och kariärsbyte som tog mycket av min uppmärksamhet började hon tappa intresset och tron på oss. Hon tog initiativet och jag hängde bara på. Efter två månader med separat boende träffar gon en annan och allt kom ifatt mig. Ja har en lång väg framför mig men tror att jag kommer växa som individ❤
Är seriöst livslångt förhållande eller är det akuta sexuella behovet det avgörande?
Den frågan skulle man ha tyckt ställt, innan vi började fläta oss samman.
Bekräftelse behöver inte inleda till ett nytt förhållande efter en stormig skilsmässa.
Jag som kvinna borde inte ha smällts inför hans värme.
Det är en stor sorg och skam som tynger mig.
Går män snabbt in i nya förhållanden är för mig en fråga om när börjar ett seriöst förhållande med allt vad det innebär…
Tack för tråden M!
jösses, det verkar ju som alla har förhållanden som tagit slut….så är det något ’fel’ på hur vi tänker om hur ett förhållande ska se ut?? eftersom de flesta inte håller?? är monogami ’fel’?? ska man kanske ha en annan syn på vad en relation är? man kanske inte ska vara exklusiva för en person? kanske ska vara öppnare för att låta den andra vara ifred ibland och inte bry sig om utflykter om denne kommer tillbaka, då fortsätter livet sin gilla gång?? känner mig förvirrad… 😉
Jag e också väldigt förvirrad. Eller man kan säga att jag har fått nya perspektiv sedan jag började följa den här bloggen. Från att ha känt mig väldigt misslyckad å ”fel” som 35-årig singel i Skellefteå, så tänker jag nu lite mer att jag har det bra som inte sitter fast i något dåligt förhållande iaf. Och att jag har alla möjligheter att ta försiktiga steg och skapa det liv jag vill leva med eller utan nån vid min sida. Å ensamheten, den behöver jag inte vara rädd för. Vi är redan så bekanta med varandra å jag har lärt mig hantera den såpass att jag inte skulle byta ut den mot en dålig relation. Känner mig faktisk ganska stark å självständig istället för fel å misslyckad 😀 Å det här nya förhållningssättet har jag Er alla att tacka för. Jag levde i nån illusion om att alla som lever ihop med någon va så himla mycket lyckligare än mig.
❤️
Å tack Petra! Känner inte så ännu men hoppas att jag kan göra det snart.
Kram
Det kommer ska du se! ❤️ Jag har insett att det viktiga är att göra och tänka på sånt man tycker om, vill å mår bra av. Fylla på sin energi. Och vara fysiskt aktiv. Träffa vänner, lära känna nya människor etc. Utmana sig själv på olika sätt. Kram
Rätt tänkt Petra!
Kram till dig ❤️
Kram på DIG med vännen ❤️
Tack Michael för en fantastisk blogg som sätter ord på mina förvirrade tankar. Har läst den varje dag länge nu och fått enorm styrka av den. Är mitt i en jobbig skillsmässa efter ett mycket långt förhållande (dryga 30 år). Min man är väldigt snäll, generös, hjälpsam…bra på alla vis….vi har ett tryggt, bra liv. Vi har allt kan man tycka men klumpen i min mage vill bara en sak och det är att komma härifrån. Han älskar mig men mina känslor är helt slut och jag hittar inte tillbaka. Jag vet att jag sårar honom men alternativet är att jag sårar mig själv. Det är klart att jag, som väljer att lämna, också mår dåligt. Läser dagens inlägg och känner att jag måste skriva en kommentar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att min man hittar en ny kärlek så snart det är möjligt. Fick jag önska skulle det hända nu innan vi ens flyttat isär. Någon undrar kanske varför? Jo, för att jag önskar honom väl. För att jag vill att han ska le, vara glad, känna hopp för framtiden, känna allt underbart en ny förälskelse har med sig istället för smärta för att han blir lämnad och ensamhet han inte valt utan jag väljer åt honom.
Än en gång, tack för alla kloka ord!!
Kram till dig från en som också lämnat en fin och bra man och pappa…
Tack för att du delar så generöst 50+ Ser en tydlig omtanke och grundvärme i dig som gör att du vill din mans bästa. Det går ju tyvärr inte att lämna någon utan att samtidigt såra (om finns känslor kvar i den andre). Värme till dig.
Va fint att du vill honom så väl och önskar honom det absolut bästa, och ändå har styrkan att följa ditt hjärta och sätta dig själv i första rummet. Det är som det ska vara. Kram
Åh, vad jag känner igen mig i varenda ord du skriver.
Jag har dragit ut på tiden pga just de anledningar du skriver i din text, det är för bra för att dumpas.
Men ändå inte rätt för den där klumpen i magen talar ett tydligt språk.
Kram
Jag känner likadant gentemot min sambo oavsett hur ont i magen jag har över att ta beslutet att verkligen lämna. Det är jag som sviker relationen, det är min känsla. Men jag vill honom väl och vill ställa upp på honom även efteråt om det blir så. Jag hoppas att det ger oss ett bra avslut om beslutet tas.
Tror inte det har att göra med om man är man eller kvinna utan hur trygg man är i sig själv. Vissa människor klarar inte av vardagen i ensamhet bättre då att fort skaffa sig något nytt och hitta en ny trygghet. Tyvärr tror jag att det är döds dömt för om man inte har tänkt efter vad som varit bra och dåligt går man snart in i samma mönster och efter några år sitter man i samma situation igen. Allt beror på hur trygg du är i dig själv om du måste ha en ledsagare i livet eller inte❤️
Tack för att jag får ta del av era inlägg.hjälpermig att reda ut tankar och inser att jag inte är ensam om att vara förvirrad. Separationen har varit så jobbig och alla tankar om hur barnen ska ta det har gjortatt det tagit tid att fatta detta beslut. Ångest är hemskt och jag jobbar varje dag med att vända tankar genom yoga promenader och samtal m vänner. Känner mig så ensam ibland att luften går ur pyser ut . Jag är den kvaddade ballongen som ligger på golvet alldeles tom och formlös..på morgonen tar det tid o kraft att fylla på den. Men det går sakta men säkert. Inbillar mig att genom att flytta ihop m mitt ex kommer jag att må bra igen. Att bara ha någon där som håller mig flytande… Eller en ny famn att ramla in i och söka tröst hos. Håller mig dock på banan och inser att jag behöver landa i mig själv innan jag vet hur min framtid ska se ut. Vill inte att någon ska laga mina hål med tejp. Jag vill sakta fylla mig med ny livsenergi som kan få mig att lyfta..
Vilken oerhört talande bild du målar upp Martina. Tack! Smärtan i ensamheten kan få oss att ta beslut som kan kännas som vinst på kort sikt, men inte alltid på lång. För varje rätt använd dag blir du lite starkare och då nöjer du dig inte med en halvok relation. Varma hälsningar till dig.
Tack för din feedback. Du skriver så otroligt bra. Den bästa hjälp jag fått att reda ut alla tankar spm snurrar. Rätt person på rätt plats! Ha en bra dag! Mvh Martina
Hej Martina.
Känner mig i förvirringen och som en flat sprucken ballong, men också har svårt att förstå att jag kunnat vara i en sådan dålig relation som jag hade. Hur kan man lita på sitt omdömme i fortsättningen? Jag känner mig rädd för nytt famn att vara i. Trots det så är jag en eldig kvinna innuti och det enda som jag vill i livet är älska och vara älskad, känna närhet och kärlek. Helt vilsen, men tog mig i nacken planterade 18 hallonbuskar, var på jobbet, och sedan fiskade jag, delade bytet med både hund och katt. Tänkte på orden som Michael skrev ett tag sedan att man skall älska med hela sig. Så antar att tiden får läka sår, om det nu är sant. Eller så blir en jäklig bra fiskare på brist på annat. ps. har fått en kråka som sällskap pga fiskrens.
Så talande du beskriver det Martina. Tänker och känner precis likadant. Det är så lätt att överväga alla möjliga utvägar för att slippa all ångest. Tiden är nog viktig. Att försöka hålla ut i all ångest och förvirring (men så svårt) och tänka det kommer att bli bra så småningom
Kram
Tror jag läst någonstans att kvinnor som vill lämna förhållanden (70%) oftas gör det pga otrohet, misshandel osv o vill hitta sig själva. Män däremot lämnar oftas när dom hittat en ny kvinna. Jag har både blivit lämnad och lämnat pga otrohet. Han som lämnade mig för en annan kvinna som han flyttade in hos direkt, bönade o bad några månader senare att jag skulle ta honom tillbaka fast dom till o med förlovat sig. Den som jag lämnade har nu en relation med sin kusin som bodde under samma tak som mitt ex. Den senaste mannen bara lämna vår relation utan förklaring och ett halv år efter bodde han redan med en ny kvinna men menar bestämt att han aldrig varit otrogen… Jag undrar ändå en idag hur man kan hitta nån så snabbt och släppa alla känslor så fort ??
Det där med känslor är knepigt…mitt ex sa när otroheten uppdagades att han helst ville ha oss båda för att få fick han allt han behövde! Jättesvårt att förstå hur han kunde ta sig den rätten att bakom min rygg förse sig med nåt ”kompletterande”!
Han sa att av mig fick han kärlek, trygghet, familjeliv och ett bra kärleksliv…
Jag frågade aldrig vad han fick av henne…spänning och bekräftelse antar jag…
Undrar hur man är funtad när man kan ljuga så som han gjorde varje dag i ett års tid
Undrar hur han med gott samvete kunde ta emot min omtanke och kärlek och tycka att jag var värd att han svek mig så
Han var älskad och han fick alltid den bekräftelse han behövde men det räckte inte…jag kunde aldrig kompensera den åldersnoja som kom som gjorde att han behövde en mycket yngre tjej för att känna sig ung igen.
Ännu ett fenomenen som är svårt att förstå
Jag värderade det vi hade tillsammans högt och skulle aldrig riskerat det för någon ung kille.
Men där är vi olika
Jag kan förstå om man tappar känslorna för den man lever med men respektera den personen innan, under och efter du har lämnat.
Speciellt om man har barn
Vårt barn mår väldigt dåligt över att pappan skriker och är hatisk mot mig.
Svårt att förstå vad hos mig som väcker sånt starkt hat hos honom
Skulle tro att det egentligen inte handlar om dig. Utan snarare han själv, det han säger till dig, är hans egen ilska och frustration över sig själv.
Läste ett jättebra bok, enligt mig, Närhet och svek av Ingalill Roos. Ökar förståelsen, men samtidigt tar det tid att förstå, hur en människas omdömen och val kan läggas på någon annan.
Kram
Hej!
Har nyligen separerat och lever lite av en chockvärld. När jag ser bakåt så har jag blivit utnjutjad och känner mig dum, urbota dum. Sakta men säkert så isolerade min man mig från alla och jag arbetade hårdare och hårdare både hemma och på jobbet för att hålla han nöjd. Till den milda grad att jag inte längre kände glädje i livet och kände mig innuti tom, väldigt tom. Vi gjorde bara saker som han ville, vi åt bara mat som han ville ha, köpte det han ville. Allt var inte dåligt, vi hade ett bra sexförhållande, tror nästan att det var ”limmet” som höll mig gåendes. Men så sprack allt då han åter igen blandat alkohol med sömntabletter och morfintabletter. Han klickade och plötsligt gav han sig på mig och jag blev misshandlad, sparkad, slagen,dragen i håret och levde i chock i flera dagar. Gick till arbetet blåslagen och blev skickad till läkare, därifrån till polisen och sedan till kvinnojouren. Fungerade inte alls, alla bollarna i huvudet var helt i oordning. 9 dagen efter misshandeln så kom min exman och sa att jag var ful, äcklig, tjock och ingen kommer aldrig älska dig igen, samt att jag skulle bara veta vad folk pratade om mig. Jag hade då precis en timma tidigare duschat och räknat alla blåmärken som jag fortsatt hade, 13 st. Samtidigt så sa han åt mig att han drack pågrund av att jag hade ångest och han kände min ångest och därför drack han, för att dempa den ångesten som jag gav honom. Tittade på honom och kände i magen att det var riktigt att avsluta detta förhållande. Sa då till honom att jag vill inte att du har ångest och det var ytterligare bra skäl av vi gick isär. Efter det började ännu ett helvete. Han betalar inga räkningar, pratar illa om mig, ljuger, manipulerar, stjäl och försöker såra en med alla tillfällen. Spärrade mina bankkort, stängde av telefon, mobil, dumt nog så hade jag passordet till min email på datorn och det ändrade han och en massa annat. I dag så fick jag veta att han startat ett nytt förhållande. Där de demostrativt håller varandra hand i hand, kysser varandra och visar ömhet öppet, utanför mitt arbete. Jag blev helt paff, om det nu finns något annat ord för det? Jag vill inte ha honom tillbaka det är inte det, men känner att den man som jag älskad har betett sig så som han pratade om hur hans exfru gjorde, respektlöst. Jag har väldigt svårt att förstå hur man bara kan gå vidare direkt, knappa en månad efter separationstillfället. Kan någon förstå mig? Hur surrealistisk det känns?
Hej Michael!
Läste igen du skrev..
”När ni en dag fick nog och lämnade (vilket inte sällan är förståeligt) blev några fullständigt desillusionerade, började missbruka och festa i hopp om att glömma. Andra bestämde sig för att ta revansch genom att ge sig in i någonting nytt: ”jag kan, är inte värdelös och vill ge av min kraft.” Driften att vara behövd är stark, liksom avskyn inför maktlöshet.”.
Det måste nog vara förklaringen till att min man så fort kunde hitta sig en ny käraste. Har älskad honom och delvis älskar jag honom fortsatt och det är väl inte fel att säga heller, trots allt, men önskade inte fortsätta livet med honom. Önskar inte någon känna sig värdelös eller maktlös, kanske bra till en viss del att kunna gå vidare. Också för min del, då jag känner mig fortsatt ansvarig över honom, men kan en annan kvinna ta över så slipper jag det. Låter knasigt eller hur?
Ps. Finns det en do-to-lista hur man kommer över hjärtesorg? Hade behövt det.
Hej,
Efter 23 år i mina ögon perfekt äktenskap lämnar min fru mig över en natt. Dagarna innan gjorde vi nya planer inför framtiden. Vi hade samma intressensom löpning, skidåkning, resor och fantastist sexliv. Många såg vår relation som en modell för det lyckliga och långvariga äktenskapet. Vi har 3 barn.
Hon säger sig inte vara lycklig längre. Jag älskar henne jättemycket så det är jobbigt för mig. Jag har fått sobril för att klara ångesten. Våra barn är helt oförstående eftersom vi alltid kramats och pussats inför dem.
Jag är livrädd för ensamheten och att jag inte ska träffa någon ny.
Hej Sigge
Nästan lite kusligt. Min situation är en kopia av din, men vinhar endats 12 år tillsammans och två underbara barn.
Precis som du kom detta som en blixt från klar himmel. Vi har haft det så bra man bara kan ha. Det säger min fru hela tiden – Det är så lätt att leva med dig.
Ändå så går hon och är otrogen med en annan och nu vill hon lämna allt vi har.
Hur är detta möjligt? Jag förstår ingenting. Hon är som en annan människa.
Just nu går jag i ett vakuum och hoppas att hon ska ändra sig. Vi bor fortfarande under samma tak. Hon drar på det och säger hon är osäker men jag känner att hon bestämt sig och bara inväntar en ledig bostad.
Jag håller på att gå sönder fullständigt!
Var stark Sigge. Jag har fått styrka genom denna bloggen.
Du är inte ensam om att inte förstå något som du säger. Jag har också blivit lämnad av min man och jag har hoppats på att han ska inse sitt misstag och lämna den nya kvinnan!
Hej,
och tack för en massa kloka inlägg. Så skönt att höra även hur männen tänker i det här med att gå in snabbt i nya förhållanden.
Jag kom att tänka på att det är som att ha en infektion i en tand.
Om man bara tar bort det onda och rotfyller direkt igen, så finns infektionen kvar där under och det onda kommer tillbaka.
Men om man är klok och låter tanden vara ”öppen” och infektionen får tid på sig att läka ut med olika hjälpmedel, så att tanden mår bra innan man lägger igen med ny fyllning, då får man en tand som mår bra och hela personen mår bra.
Love to you all
Hej, lite efter alla andra ville jag bara säga tack så hemskt mycket för denna blogg och alla kommentarer!
Jag är en tjej på 23 som blev lämnad för ca en månad sen. Han hade startat en känslomässig relation med en annan från sitt jobb innan, och en sexuell dagen efter han bröt upp med mig. Vi har en ettåring tillsammans. Har mått otroligt dåligt då han skyller allt på mig. Att jag var för kontrollerande när jag inte tyckte att han skulle festa till sex på morgonen osv. Han är svår att samarbeta med och är bara arg. Dottern har jag mestadels av tiden, han har henne varannan helg, men då bara under dagen då han inte klarar av att ha henne mer. Nu har också hans nya tjejs ex hotat mig och min dotter. Något mitt ex tar väldigt lätt på. Känner mig så jävla sviken, ledsen och trött. Men jag har bestämt mig för att hitta migsjälv. Och göra allt för att min dotter ska må bra. Umgås med kompisar, hitta på saker. Han ska inte få trycka ned mig mer, jag är fan i mig värd någon som älskar mig tillbaka! Alla är värda det! Tack för mig 🙂
Detta hör jag titt som tätt så JA jag tror att de är så att män lever heller i dåliga förhållanden än att avsluta & leva själv, de väntar tills de träffar någon ny & då går allt med radande fart! Min erfarenhet är också så, jag borde ha dragit öronen åt mig när jag träffade min livs kärlek eftersom jag fick höra hur han levt sitt liv, fick höra de från andra då inte från han! Han hade från 19 års ålder varit notoriskt otrogen & ALDRIG levt själv! Jag litade på vad han sa till mig, ” äntligen har jag hittat hem” Jag verkligen bad honom att vara ärlig, jag ville inte bli bedragen såklart, men de vart än värre än tidigare! Han var otrogen under de 8 år vi levde tillsammans utan min vetskap ( så jävla godtrogen är jag) sen lämnade han & gick direkt till en annan.. Inte tog de slut där han ” måste” förnedra mig ännu mer med att komma tillbaka & bedra mig igen… Inte hade jag lärt mig något! Har mått så dåligt i flera år efteråt , han sårade, kränkte mig så mycket så jag vet inte om jag nånsin kommer att inleda någon ny relation !!
Är precis uppe i en separation på hans initiativ efter 9 år tillsammans. Han har träffat en annan. Addera lite årsbunden depression, nyligen varslad från jobbet för hans del, och nytt jobb som chef för mig. Mycket som händer på en och samma gång. Trots att vår relation inte allt igenom varit bra, och trots att jag kanske långt nånstans där inne förstår att det måste bli såhär, känns smärtan näst intill olidlig. Om han skulle ångra sig skulle jag vara redo att prova igen som jag känner just nu….blir förbannad på mig själv för dom tankarna. ..hjärnan säger nej men hjärtat ropar ja.
Så skönt att läsa alla era inlägg. Jag har nyligen blivit lämnad efter ett tre års förhållande som dock var kantade av mycket tråkigheter från min familjs sida. Men någonstans trodde jag att hans och min kärlek skulle ta oss igenom allt. Och det trodde han med. Han hittade ett nytt jobb med nya vänner och började leva ett nytt liv. Ju längre tiden gick frös han mig ute. Jag försökte verkligen allt för att hålla vår relation vid liv. Och blev mer och mer frustrerad över att han aldrig gav något tillbaka. Han gjorde slut och lämnade mig vid avgrundens kant med massor av känslor och många varför. Idag ångrar jag mig att jag tillät mig själv att bli behandlad på ett sådant kränkande sätt. Jag tror att han har inlett ett nytt förhållande idag två månader efter vårt avslut. Han sa att han hade gått vidare och hade inga känslor kvar för mig. Dock gav han mig många dubbla signaler och lät mig tro att det var vi för alltid. Men det som förvånar mig mest är hur man kan behandla en annan människas värdighet, fördumma bara för att man väljer en annan väg? Jag kände och känner mig som en rutten sill som man kan kasta bort när det inte passar. För att ta mig vidare med mitt bagage, intalar jag mig själv att jag har ett vackert och starkt inre som kommer att bygga upp mig och min självkänsla till en högre nivå än där jag är nu. Att kunna hitta tilliten till sig själv framför allt. Att inte bli orättvist behandlad igen med mycket svek.
Ibland kan en separation vara en befrielse. För dom det är så har redan bearbetat sin separation och är klara. Man kan vara klar i flera år men man har inte orken (av olika anledningar) att gå vidare och göra slut. Alla som separerat vet hur energikrävande det är. Så när man äntligen får andas och slappna av och äntligen få bara vara sig själv så är man så redo man kan bli för kärlek. Har man levt i ett kärlekslöst förhållande länge (ensamn i tvåsamhet är det värsta) så längtar man efter beröring, bekräftelse, uppmärksamhet och glädje. Tror inte det finns någon gräns för vad som är för tidigt eller vad som är lagom i att hitta kärlek. Sen tycker jag som många andra att man inte behöver blanda in barnen på en gång. Det kan få vänta tills man vet om det är just den här männiksan jag vill leva med.
Vi tar ut skilsmässa. , lägger ut huset till försäljning, pratar om att ingen av oss har någon annan och tänker leva själva ett tag .
Jag flyttar ut och 10 dgr senare har han ett nytt förhållande och hon flyttar dessutom in i huset samma dag dom blir ett par !!!!
Huset som jag äger halva av.. I väntan på att det ska bli sålt. ..
Nä jag har ingen annan !!! Kyss mig där bak!
En kvinna från ett annat land…har ur länge har dom haft kontakt? Har han betalat hennes resa hit?
Har vuxna barn men dom hann inte smälta skilsmässan eller att jag flyttade innan nästa ”chock” kom..
Det är nu nästan två månader sen..och nu ska det hämtas hem barn från det andra landet och planeras för bröllop!!!! Rädsla för ensamhet kallar jag det! !
Är det konstigt man undrar?
Tack för din blogg btw..
I somras lämnade jag min man efter ett 25 års äktenskap, vi har rest mycket, gör, förlåt gjorde allt tillsammans, har 2 fantastiska barn, jag älskar honom, men kan inte leva ihop med honom. Han träffade en ny kvinna 2 månader senare som är perfekt för honom, jag är både glad att han är lycklig och bitter att bli utbytt så fort. Men, men så är det här i livet.
Själv blev jag nyss lämnad av min man.fasst vi ej bott ihop på flera år så va vi som en fam.träffades jämt .sörbos kan vi kallas tills nyligen då han lämnade mig för en ny kvinna.henne hatar jag o även han som förstörde allt för oss.till försvar säger han att han inte haft känslor för mig på flera år.ändå har jag dugit.mat , pengar , bil mm har jag lånat honom.då dög jag.denna kvinna som han nu valde har trånat efter honom flera månader fasst han var gift.nu har han efter det som hänt fått en jobbig relation till sina barn, tyvärr gör han som många män skiter i sina barn eller som vanligt är träffar dem en stund när han får lite tid över från henne.vilket har resulterat i att jag funderar på att söka egen vårdnad av våran lilla tjej.
Jag träffade en kille när jag var 27 år, han med, vi är idag 31 år, vi kände varandra på högstadiet, bara som vänner då, vi båda flyttade och gjorde massa olika under många år, när vi träffades hade han en son på 6 år som skulle bli 7 år. Han och sonens mamma hade då inte varit tsm sedan han föddes. Han hade ett förhållande på 2 år innan vi träffades. När vi träffades berättade han och alla i sin familj om hur sjuk sonens mamma var, allt som hon gjort både när dom var tsm och efteråt. Jag såg massa saker hon gjorde under våra år. När vi träffades blev vi så himla förälskade, allt gick alltid väldigt fort. Men sen kände jag alltid att han va lite flörtig med allt och alla så jag blev svartsjuk, vilket jag ofta märkte han spelade på och gjorde inte mkt för att jag skulle vara trygg.
vi levde ihop i 4 år och har en dotter på 2 år nu. Av dom 4 åren var det bra första året, sen bråkade vi nästan alltid och mest om hans son. Sonen var väldigt elak och han gjorde de ju såklart så pappa inte skulle se, hans mamma sa alltid massa dumma saker om mig, sonen sa ofta de till mig. Alla såg det runt omkring, utan exet såklart. Jag hittade en gång ett opassande sms som han skickat till sonens mamma, men han skojade bort det som ett skämt. Vi tog en paus på 2 mån ett halvår innan vi gjorde slut nu, då åkte han direkt o låg med en tjej han hittat på Tinder, 5 dagar efter vi gjort slut, sen kom hem och va med mig och ljög han varit hos en kompis för vi bodde ju ihop.
För 4 månader sedan gick vi ifrån varandra. När vi äntligen tog steget så kände jag de inte gick att rädda längre. Jag är sån som försöker in i döden.
Jag hörde då inte av mig mer än när jag va absolut tvungen med dottern. Jag fick höra av bekanta till mig att han va på allt och alla och va desperat efter att ligga runt. Vi hade sex 2-3 ggr efter uppbrottet, dumt jag vet men ibland vill man ha de för man vet vad man får, och när jag sa jag inte ville mer så väntade han 2 veckor och frågade igen om vi skulle ha sex, jag sa nej, 2 dagar senare fick jag redan på han lämnat vår dotter till sitt ex, sonens mamma och dragit på fotboll. Helt plötsligt är dom tsm igen och ska flytta ihop. Det här är en kvinna som använt sonen som vapen, blivit vräkt 2 ggr, blivit anmäld av sin egen syster till SOC 2 ggr för hon inte tyckte sonen hade det bra där, är hos kronofogden och mycket mer. Hon hade ett förhållande med en man i 8 år som tog slut några mån innan vårat bara och de va mycket bråk där.
Men nu säger exet att trots allt hon gjort är jag den sjuka och dumma, hon har ju bett om ursäkt så allt är tydligen förlåtet. Så efter 10 år ska dom bli ett par igen. Under deras 2 år gjorde dom slut flera ggr.
Som tur är har jag ensam vårdnad och behöver inte låta dottern växa upp med henne. Alla i hans familj som jag är nära vänner med säger att låt dom bara hållas, de kommer aldrig fungera. Hon är 13 år äldre med ska tilläggas och han är riktigt barnslig och omogen och vill inte göra något i hemmet utan bara sport och fest.
Jag och alla andra tror som sagt vad inte de kommer hålla frågan är bara hur lång tid det kommer ta innan dom/han fattar det?! Så dottern kan bli mer prioriterad, jag har förklarat det, flyttar dom ihop kommer inte dottern vara där hos henne.
Yes, män går snabbare in i något nytt än kvinnor. Av egen erfarenhet att döma väntade jag i två år medan jag läkte medan han redan timmar efter uppbrottet hade en ny partner så ja, de tär min erfarenhet. Skönt att äntligen få det förklarat ur en mans vy.
Min man blev knäckt av att inte se mig lycklig, I hans värld hade han gjort allt, i min värld gjorde han ingenting för att vi skulle hitta tillbaka till varandra. Han gav upp innan han ens börja…men i hans värld gjorde han allt och att de inte gick mer. Han lämnade mig för ensamheten, för rädslor.
De som kastar sig in i en ny relation innan det gamla är avklarat genom att båda försökt hitta tillbaka och kämpat med all hjälp man kan få, de är enbart svaga människor som inte ser sina fel och brister.
Jag har läst och man blir skrämd utav mångas berättelser.
Jag själv arbetade för mycket och firman gick dåligt, de fick mig att må dåligt och gå in i en bubbla. Jag delade inte problemen, jag blev otrevlig och kort. Stressade sönder mig. Var ingen kärleksfull eller mottaglig för kärlek.
Jag gjorde alla fel man kan tänkas göra i det. Jag lät min sambo stå och ta skiten, vara ensam i tvåsamhet.
Jag var inte otrogen! Jag ville bara lösa problemen jag skapat själv.
I juni förra året såg jag min sambo för första gången på nästan ett år igen. Jag blev förtvivlad!
Hon var så ledsen. Jag sa förlåt! Jag fixar det här. Hennes svar: det är försent.
Men jag gav inte upp!
Jag kursade företaget, visade att jag ville allt med henne. Jag bara fått höra att jag försöker manipulera henne när jag ger henne blommor och visar kärlek. Vi har inte varit sexuellt på 1 år. Jag har sagt att vi måste prata med någon.
Men hon vill inte, och säger att du skadade mig psykiskt.
Det värsta jag sa var: idiot, dum i huvudet eller håll käften, i stridens heta! Men jag var snabb och kom på mig själv och sa förlåt. Vi har bara bråkat om samma sak, de 8 månaderna från förra året! Hon har varit kvar med ena foten men vi har levt skilt.
Jag har inte höjt rösten eller sagt något dumt, jag öppnar mig och gråter och säger förlåt älskling, sedan i mars i år. Så nu har vi hamnat i ett ekorrehjul i tjafs för jag vägrar höja rösten, jag lyssnar och håller om henne och säger förlåt.
Nu i veckan så gick hon tillbaka till sitt ex som hon var tillsammans med när hon var 16-20år.
Idag är hon 44. Hennes svar : han är snäll, trygg, stabil.
Nu är allt fel på mig.
Alla mina vänner säger att vi känner ingen som dig, som funnits och gjort allt för familjen som du gjort. Att jag alltid satt henne och barnen först. Alltid hjälpt till med allt hemma. Allt har varit bra förutom bråken.
Så tråkigt ! Ska vi bara kasta bort allt för hon inte villl prata om det?
Är så ledsen. Hon är min själsfrände och livskärlek, min lilla ängel.
Jag tror att det är samma oavsett kön. Har man stort ego och dålig självkänsla så har man även bekräftelsebehov och det är väl det som gör att man snabbt måste ha nytt. Men det är bara vad jag tror. Ha de gott!
Tror vanlig ekonomisk teori förklarar större delen av skillnaden. Mannen får oftast betala en massa pengar till kvinnan, kvinnan får en massa pengar att ta med sig till nästa relation. Kvinnan har lättare att få behålla relationen till barnen på sina villkor. Skulle lagstiftningen se annorlunda ut, skulle antagligen män oftare ta initiativ till separation. Det är mycket man inte tycker om som man accepterar om man vet att priset för en separation är minskad kontakt med barnen och att ge bort ett par miljoner
Jag antar att det finns personer från båda könen som går vidare snabbt. I mitt fall så var det jag som yttrade orden om skilsmässa först. Maken ville inte. Sedan pratade vi fram och tillbaka om hur vi skulle göra och till slut så var vi ändå eniga om skilsmässa. Vi satt och sa till varandra att vi skulle göra världshistoriens bästa separation med vårt barn i gemensamt fokus. Tjohopp. Spola fram några nanosekunder – han checkar ut mentalt ur vårt då fortfarande gemensamma liv. Sättet han levde genom sin dator och mobil påvisade ett extremt aktivt sökande. Mycket riktigt, nu några månader senare har han en ny kvinna, de mer eller mindre bor ihop de semestrar ihop utomlands med barnen, han kör runt i hennes bil och han har nu en helt ny gemensam bekantskapskrets med henne. Hela kittet. Vårt gemensamma barn får åka med i hans virvelvind av nytt liv, ny familj, nytt allt. Han har tillsynes uppgraderat hela sitt liv efter vårt äktenskap (vilket irriterande nog visas upp i sociala medier också). Vi är inte ens lagligt skilda förrän om fyra månader!
Själv sitter jag och undrar HUR människor träffar en partner så fort???? Alltså, jag skulle GÄRNA träffa någon men inte är det väl så lätt att hitta någon? Utgår då ifrån att träffa någon som man faktiskt blir kär eller åtminstone förälskad i. HUR???
Otrolig läsning, Från vuxna personer, inga flashback inlägg från 15 åringar, detta skulle vara ett forum.
Min historia:
Försökte lägga till en omröstning om tid men gick ej, någon som vet varför?
Händer liksom inget när jag trycker på knappen.
Jag och sambon har varit tillsammans 8 år, har en dotter på 5 år förhållandet har väl varit lite upp och ner, vi har väl pratat lite lätt i somras om detta funkar eller ej, vi körde på tills nu, hon gjorde slut i söndags, fick veta att hon har känslor för en annan, inte varit otrogen lr något, en kollega, dom har käkat ute 2 gånger, tänkte åka till sälen ihop 4a dagar vid nyår, hon har inte ens flyttat ut, fått nytt boende.
Respekten mot mig och vårat långa förhållande, våran dotter.
Dom har ju inte ”gjort något” men det är fortfarande väldigt fel och respektlöst anser jag. Jag mår mycket sämre nu av detta och har krävt av henne att inte träffa han privat fören 1 månad.
Vad tycker ni?
En tidsintervall omröstning här iallafall då också. baserat på det jag nämnde ovan, barn, hus, tiden på relationen. Och ”Hon Mentalt bearbetat från 2 månader tills nu” ”Skulle gjort slut då men blev inget just då”
1 vecka
1 månad
2 månader
3 månader
6 månader.
1år.
Att man mentalt bearbetat i 2 månader tycker jag inte är någon giltig anledning för borträkning av tid. Då borde steget tagits då. Det underlättar inget för mig.
Om barnen får vara det dem är utan att bli förstörda i tidiga år av vuxen världen så tror jag att detta vi tänker om hur traumatiskt det skulle vara för barnen med nya människor i deras liv är helt upp till hur vi själva projicerar på dem ..de är mycket bättre rustade att möta nya människor än oss som blivit äldre och sänder vi ut värme trygghet närvaro och bemöter på ett fint sätt i nya relationen så blir allt bra..kärleken (osjälvisk) övervinner allt .
Jag är kvinna och har själv varit med om att träffa någon snabbt efter att ett förhållande tagit slut. Så mycket handlar ju om timing och tillfällighet i livet och det gäller kärlek och förhållanden ochså. Man kanske själv känner sig färdig och redo med att gå vidare. Ens ex kanske tycker att allt är för tidigt men vad är för tidigt undrar jag? Plötsligt står det någon där man känner gnista inför och man känner sig levande och glad och uppskattad för första gången på kanske flera år. Spelar det någon rolla att man separerade endast två månader eller två veckor innan. Man man ju Iiksom inte säga ”kan du vänta ett tag för mitt ex, alla andra runt omkring är inte redo fast jag gillar dig jätte mycket”. Det funkar inte så. Man måste ibland våga ta en chans oavsett om det verkar fel i andras ögon. Att bejaka sin egen lycka är inte det samma som att vara självisk.