När vi inom djupet av den egna personen inser att sättet på vilket vi tilltalar andra, röstläget, ögonen, hur vi kommunicerar via meddelanden, kroppsspråket och kontinuiteten av våra handlingar, lär andra hur de ska bemöta oss. Handling, inte fina intentioner leder till förändring.
Alltför ofta säger vi en sak med ord, men visar någonting helt annat genom våra beteenden.
Vi vill vara älskade av en partner, men visar inte vår egen person omtanke och kärlek. Förnuftet säger att vi inte godtar otrohet, olika former av härskarmetoder, kränkande kommentarer, missbruk, porrsurfande etc. Men på ett känslomässigt plan reagerar vi med ilska, ledsenhet, tydliga markeringar, försök till samtal, strävan efter att bli förstådda och uttalanden: ”aldrig mer!” Men känslor som står i kontrast till förnuftet säger: ”varsågod! Jag kommer inte att hålla hela vägen!”
Vi retirerar från våra grundvärderingar eftersom ängslan för ensamhet, ångest, skuldbeläggande av oss själva väger tyngst.
Jag lärde mig genom mina nederlag! Att inte ständigt reagera på ångest för att bli övergiven. Jag insåg att ensamhet inte dödar! Den självutplånande anpassningen tuggar i sig vårt självvärde och vi undrar varför andra beter sig som de gör mot oss. Vem ger du tillträde till ditt heliga rum? Vem får vistas i dina inre salar?
Ta inte på dig rollen som kronisk krishanterare, kurator och emotionell stötdämpare åt en partner med narcissistiska drag, missbrukare och slav under sina impulser.
Alla människor kan hamna i svackor, drabbas av psykisk ohälsa och förlora fotfästet. Det är mänskligt! Men när vi ständig ”hamnar” i rollen som livräddare åt personen som inte vill se, lyssna, förstår behovet och gör sitt yttersta för att förändra destruktiva mönster, är det dags att börja se på det egna beteendet.
Varför släpper vi in personer innanför våra gränser som inte bryr sig ett dugg om vårt välmående? Som hånler åt vår generositet och trampar på hjärtat som öppnat sig.
Vare sig vi vill det eller inte, så är vi delaktiga! Vi har getts en fri vilja och om den har kidnappats av den alltför stora anpassningen, behöver vi ta all den hjälp som finns att tillgå för att bli fria. Bara det att du tar dig tiden att läsa dessa rader, är ett steg på vägen. Du och jag har getts den mänskliga rättigheten att kunna välja hur vi ska låta oss behandlas. Offer existerar endast när vi offrar oss själva på självutplåningens altare.
Michael Larsen – relationscoach
What you allow is what will continue . Den frasen har jag tänkt mkt på . Jag har lämnat en narcissist för fjärde & sista gången efter drygt 17 år. Jag har varit så arg & frustrerad på mig själv att jag tillåtit honom att behandla mig som han gjort . Jag tänker mycket på det nu också 4 veckor efter lämnandet . Hur jag känt självrespekten tryckas undan & undrat varför jag inte sagt ifrån . Rädsla , allt bottnar i rädsla . Rädsla för att han skulle skada mig, rädsla att bli själv . Men till slut brast det för mig & jag blev riktigt förbannad . Det fick vara nog med att han höjde rösten i mitt hem, ute bland folk , att han kallade mig misslyckad , trög & pratade till mig som att jag är en idiot . Jag var trött på honom & hans ego. Han har varit fruktansvärt elak verbal, han har slagit sönder saker, varit fysisk våldsam mot mig. Han är inte snäll mot djur . Han anser sig ha hög moral & bättre än alla . Jag skulle lyssnat när han själv varnade mig när vi först träffades – du vill inte lära känna mig sa han . Jodå, jag trodde att jag kunde rädda honom . Passionen jag kände var enorm & hade aldrig känt något liknande . Men han blev inte snäll , han blev inte omtänksam, han blev & var det monster han själv sa att han var . Nu är jag fri , fysiskt iaf, mentalt inte lika mkt . Jag är trasig , noll självkänsla & har en konstig tomhet , en overklighetskänsla . Jag är här men ändå inte . Undras hur jag ska bli hel . Saknar inte honom det minsta lilla, saknar mig själv, den jag vet jag var innan honom .
Väldigt kloka ord!
I ett väldigt fint samtal nyligen fick jag frågan – Övervägde du aldrig att lämna relationen? Svaret blev nej och det kan kännas obegripligt fortfarande, fast jag haft ett antal år att reflektera.
Ungefär åtta år innan skilsmässan när våra barn var riktigt små, upplevde jag att min exman verkade trött och håglös. Under säkert ett år frågade jag hur han mådde, om han trivdes med sitt arbete, om han ville flytta till en lägenhet istället för vårt hus, om han behövde träffa en läkare, om han behövde prata med någon, om vi tillsammans kunde prata med någon. Hans svar var att inget av det behövdes eftersom det bara var sällskapet det var fel på ( sällskapet det var jag…). Istället blev jag efter en tid uppringd av en främmande man som hade hittat sms och mejl om luncher och planerade träffar skrivna mellan hans sambo och min exman. Min exman ville inte skiljas vid det tillfället och vi fortsatte alltså i omkring sju år till. Jag kände aldrig tillit efter det, jag kände ofta att det här går bara inte, men samtidigt kände jag hopp om förståelse, hopp om att nå fram, hopp om att han skulle värdera familjen högst. Jag var extremt rädd för att förlora halva mina barns liv. Min exman förde skilsmässa på tal minst en gång om året. Det faktum att jag stod kvar trots allt bidrog ju bara till att min exman kunde säga och göra det han ville och allt blev bara värre och värre.
Det som också är obegripligt är att han faktiskt inte lämnade relationen när det var det han ville hela tiden. Det blev till slut jag som fick säga att nu får du som du önskat så länge, nu orkar jag inte mer.
Jag skulle önska att andra som hamnar i liknande situationer hittar styrka att avsluta långt tidigare.
Kom att tänka på den här låten när jag läste texten:
Leverera, med Fröken Elvis
https://youtu.be/tQsYOkuV1DU