Vi har alla någon gång varit med om bli rejält sårade i relationer och förälskelse. Personen vi stått nära/närmast är en dag främlingen nr 1. Ibland har vi invaggats till att tro, eller skapat en så pass stark föreställning inom oss själva kring:
”Detta är drömkvinnan/mannen som alltid kommer finnas vid min sida.”
Hör ofta personer som vänts ryggen på de mest avspisande och brutala sätt säga:
”Men jag älskar honom/henne!”
Chocksmärta gör att vi inte ser vad kärlek verkligen är:
Två personer som ger och tar emot. Som vill varandra väl i alla lägen. Visst låter det självklart?! Och ändå kämpar vi för att vinna tillbaka i den bitande ensamhetskylan.
Ju större idealisering vi skapat kring den andra personen och relationen, desto hårdare slår vi i kanten.
Ibland önskar jag att det fanns en depå i hjärnan (vilket det kanske finns) som utsöndrade ämnen och gjorde att vi kunde se skillnaden på kärlek vs låsning, fixering och sanslös idealisering. Och samtidigt är sårbarheten så oerhört mänsklig – att se en annan person och känslorna vi bär på i ett glittrande romantiskt hav.
Frågan är: vad/vem är det du älskar? Personen som vänt dig ryggen? Vi börjar analysera honom eller henne för att få svar och göra det tunga lite lättare att bära. Sätter oss in i psykologiska teorier och profiler för att få svar. Trycket på insidan lättar när vi känner igen exet i anknytningsteorin etc. Men snart upptäcker vi att vi fortfarande står där. Ensamma!
Det är mer fruktsamt att avslöja sina egna mönster än din före dettas. Handlar inte om att skuldbelägga sig själv (det har många av oss nog av). Jag vet att det kan göra hemskt ont min bloggvän. Men resan börjar här – i dig. Det gör friheten oändligt mycket större.
Förväxla inte jaktinstinkt och revanschlust med kärlek.
Ge till rätt person – den som med ögonen och gesterna kommunicerar:
”Jag finns här.”
Det ligger inte på dig att ”fixa” någon med det du bär på i hjärtat.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Otroligt kloka ord. Så rätt!
”Snart upptäcker vi att vi fortfarande står där ensamma”
Ja men det tog ett tag. Trodde aldrig för drygt ett år sedan att jag skulle komma dit jag är idag. Nu har jag ett fokus, gå ner i vikt och hitta en fin tjej 🙂
Hur kan man bli så lurad. Trodde jag träffat mannen i mitt liv, vilket han var det första året. Sen kom allt smygandes. Psykiskmisshandel, någon gång fysisk också. Men detta ständiga tjatande om hur värdelös jag är, ful osv osv. Sköter sig exemplariskt mot mig bland folk, massa kärlek. Jag vet att detta är så fel! Men hur kommer jag ur detta? Jag vet att han kommer göra allt han kan för art jävlas med mig och använda vår dotter i det maktspelet mot mig. Tänker att jag måste stå ut tills hon är stor och kan säga var hon vill bo. Men så rädd att jag inte orkar, hon är bara två år! Hatar mig själv för att jag sitter i denna sitsen. Att jag inte är stark nog att sätta ner foten. Men jag lägger på mig masken imorgon bitti igen. Allt är bra, stå ut, ett tag till. Jag är gisslan i mig själv.
Om du tar på dig masken varje morgon finns en risk att masken inte kommer av tillslut. Du kommer må dåligt om du inte tar dig ur detta så fort det bara går. Han kommer garanterat jävlas och säkert använda er dotter mot dig. Men tar du dig ur detta medan du fortfarande är stark kommer det bli så mycket lättare än när du är nerkörd i botten totalt.
Det är inget värdigt liv att leva!
Lycka till Hanna
Hanna, jag håller fullständigt med Johan, du måste ta dig därifrån NU! Det är inget värdigt liv. Och det är INTE ditt fel.
Du behöver inte vara stark nog att sätta ner foten, men att ta dig därifrån. Kolla vilken hjälp du kan få, via BVC, via sjukvården, via familjerätten, via vad som helst.
Och jo, han kommer garanterat att jävlas. När man visar den här typen av män att man börjar reclaima sin egen självständighet blir de livrädda. För de lever på att ha någon att trycka ner. Samtidigt är de så ynkligt små egentligen på egen hand, så han är i extremt behov av dig. Jag kan nästan garantera att han först kommer att börja jävlas som en idiot, men när han märker att du står på dig blir han som ett fjäskigt lamm. Men du ska hålla dig stark, hålla distans och hålla din linje rakt igenom.
Vi är många här som hejar dig härifrån!
Hanna, så hade jag det också. Supertrevlig bland folk men så fort dörren stängdes blev han sur. Slog mig aldrig men oftast sur. Många som inte kände oss så väl sa ofta att han var så himla trevlig. De som kände oss hade sett igenom fasaden. Han ville aldrig glädjas över mina framgångar, visade sällan någon tacksamhet, gjorde aldrig det där extra för mig. Jag kände mig som en hushållerska som städade,handlade,lagade mat, tvättade, betalade räkningar mm. Tog hand om dottern till största del. Han gjorde mig aldrig glad, visade aldrig någon ömhet, vi pratade aldrig mer om annat än det vardagliga, vad vi skulle äta och göra mm. Pratade aldrig känslor eller hur vi hade det. Kände precis som du, att jag satt fast i skiten men skulle stå ut tills dottern blev större. Till slut stod jag inte ut utan jag separerade. Idag har det gått 8 månader, ångrar mig inte en sekund trots att han jävlas med bodelning av huset vilket är ett helvete, Men saknar honom absolut inte!!! Fy fasen för att ha det så säger jag. Tänkte som så här: ska jag berätta för min dotter när hon blir äldre att jag stod ut för hennes skull? Att jag valde bort kärlek i mitt liv för att hon skulle ha föräldrar som bor ihop? Jag är skyldig som mamma att göra det rätta och göra det jag mår bra av. Visa henne att välja hjärtats väg är det rätta. Visa henne att ingen ska trampa på varken henne eller mig. Att man kan ta befäl över sitt egna liv. Var stark!!!
Bra gjort Carolina! Och jag tänker precis som du, det allra allra viktigaste vi kan göra för våra barn är att vara bra förebilder. Vi vill ju inte att de ska låta sig trampas på, enda sättet vi kan lära dem det är att inte själva låta oss trampas på. Det är mycket mycket viktigare än att mamma och pappa bor tillsammans. Självklart är det ju underbart om kärnfamiljen fungerar, men gör den inte det så har vi en skyldighet mot våra barn att ändra det.
För egen del känner jag mig som en allt bättre förebild för mitt barn. Nu när jag lever själv visar jag i praktiken både att jag som kvinna klarar mitt liv helt på egen hand, och samtidigt att jag på inget sätt är starkast ensam utan att mina vänner finns där som nödvändiga stöd och att mitt barn är centrum i min värld.