För några dagar sedan såg jag en dokumentär om hur människor i Europa och USA tog emot beskedet om att andra världskriget var över. Året var 1945 och under ett antal minuter kan man följa hur miljontals människor firar på gatorna i London, Paris och New York. De dansar, pussar på varandra, skålar och ropar ut sin glädje. År av lidande, fruktansvärd rädsla och massdöd har gått mot sitt slut.
Tänker när jag ser deras lättade och lyckliga ansikten: ”nästan inga av dessa människor lever längre. Deras tid var då.”
Du och jag har vår tid nu! De som kommer efter oss kommer att titta på bilder och filmklipp när vi höll om varandra, reste, åt och poserade.
Gör varje dag betydelsefull, oavsett om det känns som att du är världens lyckligaste person eller är i en period av mörker. Tacksamhet över det som är just nu eller en glimt i sinnet: ”en ny vår kommer att besöka mina tankar.”
Vad behövs för att din dörr ska kunna öppnas på glänt? Vad ger dig ljus och luftinsläpp?
Det finns skönhet, vänlighet och drömmar även om det just nu råder solförmörkelse inom dig. Ensamhet och nederlag är inte ristade i sten. Det tunga i bröstkorgen är inte en livstidsdom. Livet hittar vägar och du är en del av det.
Jag är ingen sötsliskig optimist som säger att allt ordnar sig, och att du måste älska dig själv först. Nej, nej! Men det som jag vet är nödvändigt, är att sätta fötterna mot golvet om morgonen och ställa sig upp, även om dystra tankar och känslor skenar; ta ett par djupa andetag. Gör det nödvändiga!
Vi behöver alla i perioder hålla i handen som vill att vi härdar ut. Ja, det låter krasst men det är vad det handlar om. Härda ut tills den där dörren kan släppa in ljuset igen.
Ingen av oss vet hur lång tid vi har. Människorna som levde före oss drömde, längtade, förundrades och älskade. Vi befinner oss alla på olika platser; några kämpar i uppförsbacke och har ännu inte fått anledning till att känna hopp, medans andra känner tillförsikt eller t.o.m. eufori.
Hur ser ett levande liv ut i dina ögon? Vad behöver du ta för steg för att inte en dag behöva tvingas se tillbaka på åren som gick med ånger, frustration eller tomhet? Vad behöver du göra?
Michael Thor Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar