Någon frågade mig om jag inte har alldeles för höga ideal när det gäller en partner. Om det inte är utopiska egenskaper och orimligheter som jag söker med tanke på vad jag skriver om. Om det är så det uppfattas så vill klargöra ett par saker: jag är ganska anspråkslös i läggning och har för länge sedan genomskådat konstruerade luftslott och romantiska illusioner.
För mig är det avskalat: samhörighet! Känslan av att i hennes sällskap vara hemma med varandra. Det kan vara en promenad tillsammans i ett ljummet kvällsregn, inspirerande samtal, avslappnad tystnad då vi hjälps åt i hemmet… Somna med varandra i soffan och för trötta för att slå av filmen som står på.
Tillit: tvåsamhet med integritet; hälsosamma gränser gentemot andra som inte har i förhållandet att göra. Självklart måste kemin finnas där! Någon som är kärleksfull mot sina barn. Jag njuter av få meddelanden som uppmuntrar och speglar kärlek. Söker inte perfektion utan ser skönheten i kvinna som är ärlig med vem hon är, trots emotionella sprickor som vi alla har.
Kommunikationen som för er närmare varandra – webinar söndagen den 30/9. Varmt välkomna!
Föreläsning Live – En Levande Kärleksrelation. För stad och datum följ länken.
Michael Larsen – relationscoach
Jag tror inte vi väljer i vem vi blir kär i, det bara blir så, när känslan infinner sig att man vill veta mer, nyfikenheten i en annan person infinnersig så åker ideal, krav mm rakt ner i papperskorgen.
Som du beskriver, när man känner sig avslappnad med pesonen, djupa samtal som flamsiga så ger man det en chans. Flamman kommer inte alltid direkt, den kan utvecklas med tiden. Kanske den kommer, kanske inte.