”Min kärlek skall nog kunna förändra honom.”
”Om jag bara ger henne lite mer tid kommer det nog att bli bra.”
”Det är kanske jag som måste ändra på mig?”
Vad är det som gör att människor stannar med en partner och i ett förhållande som inte rymmer kärlek? Eller som innehåller passion men samtidigt är destruktivt.
Hopp och längtan är djupt mänskliga karaktärsdrag. Liksom ensamhetsoro. Om självförtroendet inte finns, om åren av vana cementerat och tanken tagit fäste: ”jag kommer kanske aldrig träffa någon igen”, ligger det nära till hands att bli på sin plats.
Det förföriska i en bad guy/girl som du genom din kärlek kan rädda. Det där är egots röst som talar. Eller värdelöshetssynen av sig själv: ”innerst inne förtjänar jag inte mer.”
Vi klamrar oss fast vid vackra små öar i psyket: semesterminnen, dagarna av genuin närhet och förståelse, ögonblicken då han/hon visade bättre sidor av sig själv. Den förvirrande kombinationen av nostalgi och det vi tolkar som potentialer.
Beteendeförändringar tar TID. Är du beredd att fortsätta vänta? Utan garantier. Hur många dagar, månader… år, är du beredd att lägga in. Hur stor är DIN livsinsats?
Personer som inte ser problemet, ansvaret och beteendemönstren i sig själva, kommer inte att förändras bara för att du gör allt för dem i ”kärlekens” namn. Ännu mindre för att du stannar av anledningen: ”tänk om jag aldrig mer kommer att känna så för någon?”
Sanningen gentemot oss själva kommer att befria. När du börjar tycka om dig själv på riktigt finns kärlek i överflöd.
Vilka självhypnotiskt destruktiva övertygelser om dig själv och relationer behöver du lägga åt sidan?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Nostalgi är min stora fiende och inte lätt att besegra. Hur besöker man minnen utan att bli nostalgisk?
Du behöver inte besegra någonting Linda M. Iaktta det som sker utan att värdera – konstatera: ”nu ser jag mig själv bli nostalgisk och det är ok. Så här påverkar minnena mig.” Flytta fokus från då till nu.
Tack Michael för denna sida !! Så otroligt bra !!!!
Tack snälla Elisabeth:-)
Jag har väntat i flera år på en förändring hos min partner, den kom aldrig. Nu har vi separerat och känslan av förlusten av mej själv är enorm.. Jag har tappat allt.
Jag försökte ”rädda oss” så hårt!
Har fastnat här nu samtidigt med ensamheten som gnager i en, både med och utan barnen. Det är en stor sorg. Svårt att bearbeta.
Tanken om att han kommer förändra sig…. Tanken om att det där händer nog aldrig igen. Tanken om att det var mitt fel, jag provocerade. Tanken om att det är jag som är dum i huvudet och överanalyserar och hittar på. Tanken om att jag kan ”stå ut” med detta. Tanken om att jag ska vara nöjd med detta, jag förtjänar inte bättre… Jag ser inte hur bra jag har det…
Jag ser ju hur han behandlar sin mor. Gapar och skäller. Nedvärderar och förminskar…
Han behandlar oss två på samma sätt. Enligt henne har han alltid varit sådan. Att hon är ”svag i psyket” är hennes eget fel enligt honom, det är bara att ta sig i kragen och genom hans tillsägningar skärpa till sig…
Han kommer fortsätta behandla oss respektlöst.. de han ska hålla närmst. Barnen står på tur…
INTE OK!
Jag är rädd för att människor som kan vara respektlös mot sin mamma kommer fortsätta vara det. Min familjerådgivare sa en gång att när man kommer uppåt 30-års åldern är större delen av ens personlighet formad ockult vara otroligt svårt att ändra på. Så för det mesta får man tänk:. Kan jag leva med denna personlighet?
Hej . Inget blir bättre av sig själv, tro mej! Jag har äntligen flyttat ut. Det tog mej många år och barnen hann växa upp och flytta hemifrån. En nedvärderande och kritisk attityd från pappa har präglat deras uppväxt. Det har riktats mot dem , men mest mot mej, deras mamma. De klarar sig bra och är fina unga människor men det är klart att de är påverkade av detta. Stor sorg att inte jag orkade flytta för länge sedan! Det blir ett slags bekräftelse i efterhand för dem att det inte är ok i alla fall…
Och jag- var är jag i allt detta? Ja , det är den stora frågan. Jag är inte alls ’fri’ från min fd man. Jag jobbar varje dag med tanken att han är vuxen person som får ta hand om sin egen stress och ångest, vilket naturligtvis är en chock för nån som i många år skrikit ut det över sin familj.
Lita på din känsla Åsa m!
Tänker du låta honom behandla barnen likadant? Du är för fan medskyldig i så fall! Bryt upp NU och rädda dina barn!
Snälla hjälp mig någon därute. Jag har levt nu i många år på tanken att han snart blir lycklig och glad och ser mig om jag bara fixar allt runt familjen.
Men nu står vi här, jag är på väg ut ur vårt förhållande. Jag har fått min lägenhet och skulle flytta möblerna idag. Nu säger han att jag inte får flytta en grej om jag inte skriver på ett kontrakt som han har gjort.
Jag bara gråter och gråter, vad gör man??? Får inte jag hämta något i huset om vi inte kommer överens?
Mår så dåligt nu,
Finns det någon som vet där ute hur jag ska gå till väga??
❤️ Du behöver stöd av en vän eller släkting nu för det han gör nu är inte ok!
Du har rätt till dina saker och det ni skaffat tillsammans har du rätt till hälften av.
Han får inte tvinga dig att skriva på något som ni inte är överens om! Du är ledsen och nedbruten och han utnyttjar det på ett fult sätt.
Ta hjälp av någon som kan stötta dig att ta dig igenom detta så du inte blir lurad på dina rättigheter!
All styrka och kramar till dig ❤️
Tack snälla❤️
Är ni gifta?
Nej
Har ni gjort bodelning? Om man inte kommer överens kan man gå till tingsrätten och kräva ”tvångsbodelning”, då utses en jurist eller ombudsman som går in och ser till att allt blir rätt. Sambolagen omfattar fastighet och lösöre. Skriv INTE på något kontrakt med din sambo om ni inte är överens. Då avtalas sambolagen bort….
Nä vi har inte gjort bo delning, det lutar nog åt det.
Tack för hjälpen❤️
Kontakta en advokat. Banken kan hjälpa till med rådgivning. Skriv inte under någonting innan någon med med juridisk kunskap gällande bodelning har kikat på kontraktet.
Okej, men det är så himla tufft att stå emot. Orken är på väg att ta slut och man vill kapitulera.
Mini, gå inte med på något i det här läget. Stå på dig och kontakta jurist, gärna via banken. Låt det vara för idag och vänta tills i morgon. Ta med dig någon nästa gång som kan hjälpa dig. Han agerar inte förnuftigt just nu, och det kommer kanske ta ett tag innan han gör det igen. Han agerar genom sin besvikelse och tar ut det på dig.
Kram!
Du är en generös personlighet Bo. Tack för att du delar med dig:-)
Tack snälla Bo!
Jag har gjort som du sa. Det är som du säger vi behöver hjälp.
Tack för ditt svar.
Kram
Jag har just tagit barnen och flyttat från en man som bara tänkte på sig själv. Har hittills bara fått med mig våra kläder och några enstaka saker, fått köpa allt nytt eller låna av vänner då han vägrar att låta mig ta något innan bodelning och vägrar låta mig ha någon från min familj eller någon av mina vänner till hjälp om jag ska hämta något.
Men så skönt att slippa den mentala pressen och stressen jag kände så just nu skiter jag i alla grejer, får ta hjälp av advokat sen, men just nu lever jag hellre utan sakerna än att låta honom få makt över mig igen genom sitt sätt att styra över vad och hur jag får hämta saker och befinna mig i vårt gemensamma hem..
Så det viktigaste är att du kommer där ifrån, behåll nyckeln och ta hjälp med att hämta sakerna sen, du är viktigare än sakerna.
Hej! Vill tacka för din blogg Michael. Har följt den under ett års tid och dina inlägg har hjälpt mig mycket under den här tiden. Jag var den som ovetande blev lämnad efter ett långt förhållande.
Har ältat och ältat, funderat på hur kärleken bara kan försvinna och om det var mig det var fel på, fick aldrig en chans att påverka vilket även gör det svårt att acceptera, släppa taget och gå vidare. Kärleken till mig själv finns inte och har nog aldrig funnits. Det låter bra och så självklart det du skriver men svårt att nå dit.
Har gråtit mig genom denna helg och jag gråter fortfarande… Hemmet är tomt, ingen som bryr sig om mig. Enorm saknad efter barnen.
Jag kan inte ändra honom med min kärlek, har försökt hela förra året, på min egen bekostnad och nu när han lämnat så känner jag en sådan enorm sorg. En sorg över att vi inte vårdade vår kärlek, att vi tog varandra för givet. En sorg över att det aldrig mer kommer bli vi. Samtidigt vill jag inte ha det som vi hade det, jag var ensam i relationen, vi levde våra separata liv.
Men jag känner oxå sorg över att inte ha någon att älska, att inte vara älskad och behövd, känner mig så otroligt värdelös, att inte vara behövd gör ont…
Det är okej att känna sorg och saknad. Det betyder att dina känslor är äkta. Att du kämpade av en anledning. Finn tröst i det, att du är en människa som älskar och som kämpade för din kärlek. Nu får du kämpa för dig själv och kärleken till barnen.
Tack Erica!
Kära Emma !! Du är värd någonting bättre !!! De är helt ok att känna som du gör nu men börja ta hand om dig själv , ge dig själv den kärlek du gav till ditt x , då kommer du börja utstråla självkänsla och bli attraktiv . Jag lovar att du kommer träffa den rätta !! Kram
Jag i ett nötskal. Blä rent ut sagt. Är där nu igen – blir jätteledsen på mig själv som har så svårt att inte ge ”allt” till någon som knappt ger något tillbaka. Tron och hoppet som lyser så starkt. Jomen nu har han ju förändrats… Men hur mycket av min tid är han värd? Var är tron på mig? Vet ju att jag måste gå – magkänslan är så stark. Varför övertygar jag mig själv att bara lite till? Bakom nästa krök… Uppför denna backen bara…
Precis där är jag också… Man får inte ge upp. Tänker att jag kanske offrar nåt som kan bli så bra! Jag har gett allt och lite till. Får smulor tillbaka. Magkänslan och stoltheten skriker: Gå!!!!!!
Får tårar när jag läser detta …….I 26 år har jag levt i ett sådant förhållande…Helt plötsligt känner jag att jag vill inte se han mår illa av hans närvaro ….Jag blir ledsen varför blir det så här Han är ju fin????
Men barnen stora och jag saknar en man med empati och tillit…..För jag har levt med den jag valt men som är sjukt svartsjuk och helt empati lös. …. Minns bara dom hånade och elajheter han givit mig under alla år. Varför minns jag inte en enda fin stund mer än den då vi träffades…..Man håller sig kvar fast man inte vill…..Kanske vänder det och han ser mig!!! Men samtidigt så förstår jag intet varför han inte ändrar sig för om jag tycker om någon så gör man ju allt för att rädda det……Har sagt det många ggr till honom men nej det är händer inte tentera ensamheten. Känner mig nu oerhört ledsen Varför han gör så här!!!! Jag är 60 år får ingen annan !!! SJÄLV SÅ MÅR JAG NU ILLA OCH VI PRATAR INTE LÄNGRE MED VARA BARA. Jag känner en vägg mellan oss så fort vi är i samma rum jag känner en inre stress så fort vi är tillsammans.Mina närmaste säger sluta har ni levt ihop så hör kan du fortsätta……Han är ju bra…….. VARFÖR GÖR HAN MIG DETTA.Jag vill ju ha kärlek empati tillit …..
Ledsen kvinna.skriver detta för jag vet inte hur länge jag orkar…att orka.
evallis: Kram till dig! Det är aldrig försent! ❤️
Evalis du måste lämna denna man! Det framgår tydligt i det du skriver, att leva med den inre stress du känner när du är nära honom är mycket värre än att leva själv. Att leva själv kan vara riktigt härligt, jag separerade efter 8 år och första tiden att bo själv var faktiskt underbar, vilken frihetskänsla att få bo själv, lämna disk framme, handla vad jag ville utan några kommentarer mm. Självklart har jag varit mycket ledsen också i perioder men vi kunde inte fortsätta tillsammans, precis som inte du kan fortsätta tillsammans med din man. Jag hade liknande problem, de dåliga minnena etsar sig fast och de fina försvinner.
Om du inte har kraft att lämna direkt, kan du inte prova på att resa bort en period och vara lite utan honom för att se hur du mår? Det är ditt liv, du förtjänar att må bra och du mår inte bra i det förhållandet du lever i nu. Och det finns många kärleksfulla empatiska män där ute men du lär inte träffa de så länge du stannar med din man. kanske lite hårda ord men ibland behöver man få höra de andra ser utifrån
All styrka till dig att orka gör förändring
Min mamma är 63 år och jag har aldrig sett henne så lyckligt förälskad som hon är idag. Så du har många år på dig att hitta din stora kärlek ❤
Hej alla ni som skriver i desperation här ovan! Jag har varit ni. Jag valde fel partner och jag stannade kvar. Flera gånger. Och tankarna gnagde – varför? Ska jag verkligen stanna? Kan jag gå?
Men så insåg jag saker om mig själv. JAG valde att stanna. Alltså är det JAG som på något sätt upplever en vinst/tror att det ska vara så här. Och jag insåg att det påminde om hur jag själv växt upp. Men nu var jag vuxen och ville inte detta längre. Jag ville trygghet. Och jag såg skillnaden mellan vad jag ”desire” och vad jag ”need”. Jag ”desire” hela tiden passion och oförutsägbarhet men jag ”need” trygghet och stabilitet!
Efter denna insikt började jag dejta med nya glasögon. Jag nekade de män jag gick igång på med magkänslan och jag släppte in de jag tidigare skulle ha avböjt (för att de inledningsvis kändes tråkiga). Och då hittade jag en trygg man. Som gett mig självförtroende och kärlek och styrka. Och jag mår så bra!
Ta dig ur dina gamla beteendemönster! De är grundade när du var liten och de var bra för din överlevnad i den familj du kom från men som vuxen har du möjligheten att göra egna val. Val som är bra för dig i längden. Ta den ekonomiska smällen att stå ensam. Det är värt det. Gör 2015 till året du började välja rätt. Vad du ”need” och inte vad du ”desire”. Kram och lycka till!
Åh, vad bra! Så starkt att orka /våga tänka om. Förstår att det är så med mig också. Har en dröm om hur det ska vara. Har mönster med mig. Men det jag behöver är når helt annat. Rädd att aldrig träffa nån annan om jag lämnar. Var träffar man nån? Vågar inte nätdejta…
Jag förstår din rädsla över att bli ensam och om man inte är omgiven av kontaktytor i form av en större arbetsplats, stort vänskapsnät och/eller kurser och fritidssysselsättningar så tror jag nog att det som återstår är nätet. I mitt fall kan jag nog ändå säga att ALLT (även ensamhet) hade varit bättre än de relationer jag var i. Men man måste nog komma till en viss punkt innan man verkligen känner så…hoppas det löser sig för dig. Kram!
Efter 30 år bröt jag upp från ett destruktivt förhållande där den man jag älskat och hade tre barn tillsammans med gradvis blivit bitter av motgångar och ältade detta på ett sätt som fått mig att känna mig skyldig. Min självkänsla hamnade till slut på noll och jag var ständigt rädd att säga eller göra fel för att han skulle bli arg.Jag gjorde till slut vad som helst för husfridens skull men ändå hjälpte det inte.Kärleken övergick i ett slags rädsla/ medkänsla och ddesperat hopp om förändring av omständigheter så att han skulle bli ”sig själv” igen. Trots försök till hjälpinsatser från terapeuter och psykologer förmådde vi inte förändra vår situation. Vi blev isolerade från umgänge och jag var deprimerad.Kände mig förlamad psykiskt och var oförmögen att följa råden jag fick om att bryta upp, Vid 55 år träffade jag en annan man som visade mig uppskattning och uppfattade min situation. han förmådde mig att packa mina väskor och lämna allt bakom mig ..Barnen hade då vuxit upp och flyttat men var ständigt oroade över hur jag mådde. Nu sju år senare mår jag bra och känner mig yngre och mer levande än någonsin. Med backspegeln och facit i hand kan jag bara säga till er i liknande situation: Det är inte för sent att börja leva ett eget liv. Vi hjälper ingen genom att stanna i något som bryter ned oss själva. Hjälp utifrån är dock ofta helt avgörande. Att veta att man kan få stöd över tröskeln tills de egna vingarna bär….
Så glad jag är för din skull. Känner igen detta med att bli helt isolerade. Ingen vill umgås. Han vill inte. Mina vänner vill inte för de gillar honom inte. De ser ju hur jag mår.
Dina ord ger mig hopp!
Jag tillhörde en av dessa! Jag ville förändra min sambo i 10 år- när jag mer eller mindre stod med halva kroppen ute ur relationen började hans förändringar ta form. Han försökte verkligen möta det jag önskat under de 10 år. Fast då, betydde inte förändringen något längre. Längtan efter förändringen var borta, det hade mer blivit som ett mantra. Om han bara ändrar sig blir allt bra. I mitt fall stod förändra honom för ngt helt annat. Det var inte detta jag ville! 10 lärorika år fick jag.
Jag levde i en destruktiv relation i 20 år ! Vi flyttade isär 3 ggr och varje gång trodde jag på honom att han skulle prioritera familjen . Men de blev bara ännu värre . För att stå ut började jag dricka alkohol . De höll på att gå riktigt illa . Jag gick en 12 stegs behandling och tog mig ur relationen. . Idag lever jag nykter med en man som är kärleksfull och omtänksam. . Mitt x mår inte bra . Våra 4 barn tog mycket stryk under åren vilket har yttrar sig i depression. Och ätstörningar . Under resans gång blev jag kristen och bad till gud om en förändring i 10 års tid . Var övertygad. Om att de skulle ske ett under med mitt x , att hans ögon skulle öppnas . Men .. Nej han kommer aldrig förändras !! Stanna aldrig i en dålig relation !!! De är värt att må dåligt i början . Men de blir bara bättre !!
Du är stark som bröt dig ur. Tack för att du berättar din historia.
Det finns många olika sorliga berättelser till varför man skiljer sig, min historia ser lite annorlunda ut. Den började med att jag blev sjuk i anorexi.
Sjukdomen tärde sönder våran relation, vi skilde oss för två år sedan, jag är frisk idag, vi är goda vänner, men det som tär idag är att jag vet; att han är mannen i mitt liv, jag älskar honom…det var jag som förändrades…och han kanske inte hade kärlek/ork att finnas till hundra procent.
Det är fruktansvärt jobbigt att vara ensam framförallt så här under helger…ångest..
Vet inte om det hjälper dig Sinikka – du är stark som bröt dig ur sjukdomen. Förstår att du känner som du gör inför helgerna som varit. Varma tankar till dig.
Jag trodde det i femton år ….att det skulle bli bättre !! Anklagade mig själv många gånger osv . Slagen och förnedringarna avlöste varandra . Min stora lycka var att jag tog honom på bar gärning med en annan kvinna. Nu fortsätter dock hans misshandel av mig och min dotter fast på avstånd och det kommer aldrig att upphöra vad jag förstår och han kommer aldrig att inse vad han gör mot oss . Det förstår jag nu . Så vi kämpar på . Flyttat från orten ny lägenhet ny skola ny bil osv så vi inte hittas så lätt av honom och hans nya kvinna. Har flera ggr tänkt kontakta henne för att varna för vad som komma skall men det tjänar förmodligen inget till….så jag låter bli . Vi lever ett begränsat liv men vi är på god väg till något mycket bättre 🙂
Tack för dina fina styrkande texter ♥
Det viktiga nu Christina, är att se att du faktiskt hittade kraften att lämna. Starkt och modigt. Tack:-)
Känner igen mig så väl i detta!
Jag har haft väldigt lätt för att dras till missbrukare som inte bryr sig om annat än sig själva. Och jag har alltid velat ”ta hand om” och försöka hjälpa.
Haft ETT normalt långt förhållande i hela mitt liv. Men sen har jag dragits tillbaka till samma skit. Träffar jag en ”normal” man blir jag alltid osäker. Jag vill ha ett lugnt o stillsamt svenssonliv, men kommer jag klara av det? Det kommer nog krävas stort tålamod ifrån den jag träffar. Att få mig att inse att jag faktiskt förtjänar det. Hur har ni andra gjort?
En fråga till dig Sara: vem är det egentligen du vill rädda genom att finnas är för missbrukande personligheter? Fint att du delar med dig – vet att det finns en hel del personer som känner igen sig i det du skriver.
känner så igen mig i allt… Borde gått för länge sedan… Svartsjuka, elaka ord och slag är aldrig ok…
Nu efter 28 år och utflugna barn har jag fått nog.
Nyseparerade sedan några veckor.
Men det gör ont och tårarna tar inte slut…
Ska det vara så här nu. Vem vill ha mig då?!
Han däremot förstår inte fortfarande… Det största bekymret är om jag vill åka med utomlands när han fyller 50!
Stolt över mitt beslut ändå. Jag kommer att fixa det och det kommer att bli så bra
Du fixar det!!
Varför är det ett bekymmer att du vill åka utomlands när han fyller 50?
Kära bloggare!
Efter att läst igenom alla inlägg så dyker en tanke upp. Hur mycket tål vi som individer??? Jag känner igen mig själv i många saker och jag tror och hoppas att vi tillsammans här och med nära och kära orkar ta oss igenom problemen i våra liv. Jag intalar mig själv att 2015 kan bara bli bättre och att år 2014 aldrig mer kommer tillbaka i mitt liv, för det var det värsta året i mitt liv. Det finns tyvärr ingen enkel lösning hur livet kommer att se ut men jag kämpar på med en dag i taget och känner att jag får stort stöd av alla runt omkring mig. Jag vet att hellre vara ensam än att känna mig ensam i ett äktenskap som jag verkligen kämpade för att fungera.
Barnen älskar både sin mamma och pappa och vi gör allt för att de ska ha det bra.
Styrkekramar till alla.
Michael – denna blogg är i mina ögon väldig varm och personlig. Hoppas du får ett fint 2015.
Tack fina u.g för att du delar med dig, uppmuntrar och ger inspiration. Önskar även dig ett fint 2015.
Tid.. Jag vill ta det lugnt. Du har för bråttom. Jag känner mig pressad. Du älskar mig inte för den jag är. Jag vill leva luststyrt.
Ord från en man som jag gett mycket tid och som jag sliter mitt hår för att förstå. En man som inte låter mig vara den jag är. Som inte älskar mIg för den jag är. Jag har offrat vänrelationer pga svartsjuka och rädsla. Jag finns alltid tillhands om han skulle komma på att han vill vara med mig nån dag. Hela min kropp skriker att jag ska lämna. Jag gör våld på mig själv och mår sämre och sämre igen. Lämnade en gång. Mådde långsamt bättre. Sen dök han upp igen. Ville pröva… Ett steg i taget. Älskade mig men visste inte om vi kunde lösa våra problem. Går i terapi, men jag märker att vi blandar ihop då och nu. Att alla rädslor finns kvar. Hur länge ska man försöka?
Har inte vågat berätta för mina nära att vi ses igen… De hatar honom. Vi har ingen framtid. Jag behöver vara trygg. Han är trasig och har ingen trygghet att ge.
När ger man upp och känner sig nöjd med det? När är man ok med att välja sig själv först? Tänk om ingen annan kommer att älska mig? Om allt faktisktär mitt fel? Jag är livrädd.
När du är fri från honom kommer du inte känna att någonting är ditt fel. Den här relationen ger dig inget positivt. Att kunna prata om det är en del i läkandet. Bra fråga: ”hur länge skall man försöka?” Om jag ställde frågan till dig och jag beskrev en situation liknande din, vad skulle du svara mig då? Varma tankar till dig Charlotta.
Det är ju just det att man egentligen vet…. Men jag har nån dum envis kämpainstinkt som säger mig att man ta mig sjutton inte ger upp om det finns känslor.
Men precis som du skriver, inget positivt till mig i den här relationen.
Tack för din respons!
Efter att ha läst alla kommentarer, undrar jag varför man lägger skulden på sig själv? Vad har du med dig? Kanske upprepar du dina föräldrars beteende?
Har ställt frågan innan? -Går verkligen livet ut på att vara två? Kan man inte finna lycka och inre frid i sitt eget liv på egen hand?
Känner sorg naturligtvis, men tänker att det är mitt ansvar och ingen annans att göra mig själv lycklig
Va rädda om Er och visa Era barn vägen med fler alternativ ❤
Tvåsamhet är självklart inget måste Christine, men något som de flesta längtar efter. Tror absolut att det går finna frid och lycka i den självvalda ensamheten. Varma hälsningar till dig.
Tack
Visst gör de allra flesta det, men blir två halva en hel?
Det fungerar sällan att ställa smutstvätten i ngn annans tvättstuga
Mkt trevlig och inspirerande blogg 🙂
Fantastiskt givande blogg. Blev lämnad för knappt ett år sedan efter 15 år tillsammans. Inga förklaringar mer än ”inte motiverad längre”.Efter läst om era erfarenheter och varför ni lämnat förstår jag. Äntligen. Detta är som terapi för själen att få insikt om vem jag var och vad jag behöver förändra. I min pågående dejting som kan, när hon gjort upp med sin egen separation, leda till varaktig förändring med att jag alltid ser henne med handlingar som bekräftar och inte ord som ”jag älskar dig”. Varje ögonblick räknas när vi nu möts.
Tack Urban! Att känna igen sig i andra hjälper enormt. Allt gott till dig!
En förfärlig jul och nyårshelg är snart slut. Min man och jag har börjat prata om våra känslor för varandra efter år av tystnad tillsammans. Jag har gråtit och har mycket känslor av sorg inom mig.
Vi har var tillsammans i snart 30 år, mer än halva mitt liv. Vi har två fina barn ihop och alltid levt för familjen.
Barnen är nu snart helt vuxna och ska självklart leva sina liv, men vi då?
Vad har vi tillsammans?
Min man har alltid haft projekt igång på sin fritid i form av renoveringar av olika hus vi bott i. Nu tycker han inte det är roligt längre och finner då att han inte har något gemensamt med mig då!
Det är nog det som har kommit ut av våra samtal i julhelgen. Han vet inte vad han vill längre, hans projekt: jobb är i hamn=nått till den postion han önskar. Byta jobb har innan varit hans sätt få något nytt och spännande. Renovera hus är inte roligt längre, så vad finns då för spännande saker att hitta på??
Jo, projekt: byta kvinna och få mer spänning igen.
Där är vi idag: att jag tror jag håller på att bli utbytt i ett av min mans stora projekt.
Vad vill jag då?
Jag vet en sak, jag vill inte vara en del i hans rastlösa projekt då går jag hellre fortare än kvickt även om det gör gräsligt ont i mig. Jag har kommit fram till efter dessa tysta år och julens många tårar att jag inte ska bli något offer och gräva ner mig för honom.
Om vi kan finna varandra igen ska jag se till att tystnaden inte ska råda igen så länge utan vi måste prata med varandra om det som är svårt.
Tiden får utvisa vad som händer….
Tack för en fin och trösterik blogg som du skriver Michael.
Det låter väldigt ensamt Christina. Att vara någons ”projekt.” Det är något vi ständigt behöver fråga oss själva: vad för slags liv vill jag leva. Varma tankar till dig.
Tack för ditt svar och dina tankar!
Ja, det är otroligt ensamt! Vi har under åren flyttat mycket mellan olika ställen i Sverige kopplat till hans jobb. Jag har alltid fått jobb för jag jobbar i vården. Flyttarna har gjort att jag har inga vänner, att få nya vänner efter ca 40- års ålder är lika lätt som att flyga till månen. De flesta har liksom sitt då….och är inte öppna för nya människor.
Även flyttarna har ju varit min mans projekt som jag snällt följt med på eftersom hans jobb styrt.
Vad är då facit, jo här sitter jag, ensam utan någonstans att ta vägen om vi separerar och med en mycket dålig ekonomi, när han vill ha ett nytt spännande projekt utan mig.
Så det är mycket sant att jag är ensam!
har precis lämnat ett 25 år långt äktenskap, vi har 5 barn ihop och har under alla år trott och hoppats på att jag skulle kunna få honom annorlunda, inser nu att det inte går . känns sorgligt samtidigt som jag längtar efter nåt nytt, lite jobbigt att inte kunna förstå sina känslor fullt ut. 25 år präglar en människa och inte alltid till det bättre, vet inte riktigt hur man gör för att lära känna nya människor när det alltid var han som var den sociala i förhållandet. men det är väl bara att ta ett steg i taget och hoppas på det bästa 🙂
Tack för att du delar Nina – det tar tid att vänja sig vid en ny livssituation. Tjugofem år av vana. Varma hälsningar till dig.
Vi förändras alla på något sätt i livet. Det är väl tur det. Det svåra är väl att fortfarande se varandra och kunna finna gemensamma intressen fortfarande och ge varandra bekräftelse och acceptans för den andre. Tror det är viktigt att ge varandra utrymme för att upptäcka olika saker under livet. Intressen, hobbies, nya vänner, arbeten mm.
Men samtidigt vara tydlig med att vi ska kunna göra saker ihop också.
Visa varandra intressen för den andres intressen nya saker som händer i dens liv. Börjar ni glida ifrån varandra hitta sätt att prata och var delaktig utan att inkränkta
Detta hör kanske inte till dagens ämne men läste idag en text av Tomas Sjödin. Han beskriver det så bra..kärleken..som är så svår att beskriva. Det är detta jag saknar och som jag vill ha och vill dela en del av texten med er alla.
” Konsten att älska och att bli älskad är i hög grad en fråga om att inte hålla varandra för hårt. Att älska är att skapa rymd och punktera onödiga krav för den andre. Att lätta bördor. För många år sedan skrev min norske kollega Per Arne Dahl en bok om kärlek. Han dedicerade det exemplar som han sände till vårt hus med orden: Med goda önskningar om en kärlek som sätter den andre fri och gör den enskilde stor.
Jag försöker bevara de orden. Försöker komma ihåg att kärlek är den dagliga kampen för den andres utrymme. Vill man kärleken väl ska man slösa med frihet och kravlöshet. Kräver man så kväver man.”
Jag tycker det låter förträffligt att slösa med frihet och kravlöshet…men hur fungerar det i vardagslivet mellan jobb, små barn och större barn…Att få vardagen att fungera mellan tvättmaskin och disken….Det förutsätter att ALLTING är ett gemensamt ansvar, men ändå, även om man delar helt lika….vart finns tiden att ägna sig åt så mycket ”egna” saker i livet den här tiden på ca 15-20 år….jag har aldrig stött på den! Jag har däremot upplevt att min exman många gånger tagit sin tid och jag har tagit vårt gemensamma ansvar till en större del….För mig är det just det gemensamma som bör förena och mitt egna ska självklart finnas men kan i en bra tvåsamhet till viss del även bakas in i det gemensamma åtminstone under vissa tuffa perioder….För mig är inte en bra relation att göra någonting tillsammans ibland….Jag vill att relationen ska göra att jag känner mig fri. Tror jag 🙂 Kanske svårt att greppa vad jag menar.
Jag förstår vad du menar
Jag skrev lite mer än så men det krånglar visst, säger Gonatt istället! 🙂
Jag tycker det låter förträffligt att slösa med frihet och kravlöshet…men hur fungerar det i vardagslivet mellan jobb, små barn och större barn…Att få vardagen att fungera mellan tvättmaskin och disken….Det förutsätter att ALLTING är ett gemensamt ansvar, men ändå, även om man delar helt lika….vart finns tiden att ägna sig åt så mycket ”egna” saker i livet den här tiden på ca 15-20 år….jag har aldrig stött på den! Jag har däremot upplevt att min exman många gånger tagit sin tid och jag har tagit vårt gemensamma ansvar till en större del….För mig är det just det gemensamma som bör förena och mitt egna ska självklart finnas men kan i en bra tvåsamhet till viss del även bakas in i det gemensamma åtminstone under vissa tuffa perioder….För mig är inte en bra relation att göra någonting tillsammans ibland….Jag vill att relationen ska göra att jag känner mig fri. Tror jag 🙂 Kanske svårt att greppa vad jag menar.
En fungerande vardag där man delar på allt skulle ju generera frihet och ungefär lika mkt ”fritid” till båda.
Jag blir så irriterad när folk tycker och säger att ” det kommer bli såå jobbigt att bli själv”
I min verklighet är jag redan själv. Fastän man förväntat, önskat och hoppats på att vara två.
Min sambo verkar tro han bor på hotell.
En dag undrade han om jag sett hans träningskläder. ”nja, kolla tvättmaskinen sa jag”
-”jag hade ju trott den vore körd nu eftersom det gått flera dagar sen jag tränade sist”
? Vill han ha rena träningskläder får han fan fixa det själv.,
Och irritationen på morgonen när man ska iväg och någon av barnens väska inte är packad el liknande så blir han skitsur och fräser nåt om att varför blir det så varje gång, det ska förberedas innan.. Ja men GÖRDETDÅ!!
Aaahh!
Jag håller helt med dej. Jag har det inte jobbigare själv….visst avlastade han vissa sysslor men livet är lugnare nu, stjäl ingen extra energi ( jag är inte ännu i 100% jämvikt men snart så) och det gör att jag orkar mer.
Jag hade precis fyllt sjutton när jag träffade min gubbe. Jag hade levt med alkoholister i hela mitt liv så jag trodde då att jag visste vad jag sysslade med – samtidigt började allt med en vänskap när jag hade det enormt tufft med min psykiska hälsa. (Skall inte beskylla på det, men jag ¨behövde¨ en öl eller två just då.¨ Jag blev medberoende, drog inte ifrån han även när otrohet, lögner, fysisk och psykisk misshandel inträffade. Min före detta drog hem mig ¨räddade livet på mig & fixade lägenhet åt mig¨ … Försökte säkert gå vidare tiotals gånger… Arbetsnarkoman blev mitt smeknamn. Kunde bara inte lämna.. Efter rättegångarna trodde jag allt var över. Han fick sitt straff och fick gå tolvstegsprogrammet som han själv ville. Idag har han varit nykter i ett år, 1,5 år sedan han misshandlade mig, senast via stryptag. Vi är faktiskt nära vänner än idag. Jag kommer acceptera det som skett, men aldrig förlåta. Han vill inte lova att han kommer hålla av spriten, men han längtar verkligen inte tillbaka och tackar Gud för att han har klarat av varje kväll. Jag visste det var något speciellt –
hej fick litet tankar om detta….om jag accepterar att min kärlek inte är som jag önskar att den var, men den är bra nog för att få fortsätta……..och min önskan om förändring är ett gemensamt utvecklings arbete vi gör tillsammans, även om det inte blir som jag tänkte mig från början, är det då något att fortsätta med eller ska jag bara tycka att det är inte det jag vill ha och söka ngt nytt? och det jag får som nytt är ju inte heller ’perfekt’ då detta perfekta är en illusion? hm…….
Bra fråga. Men svår. Det beror ju på vad som ska förändras. Förändring behöver ju inte vara något dåligt. Och även om det inte blir som man tänkt kan det ju bli riktigt bra, kanske till och med bättre? Om det är så som du skriver att det är något ni två åstadkommer tillsammans.
Själv har jag kört på ”låt gå” för länge nu och tappat bort vad somr viktigt. Eller så behövde det bara ta den tiden innan jag insåg det.
Jag har i hela mitt liv varit livrädd för att vara själv/ensam. Har vid 50 års ålder lärt mej att vara ensam t.o.m att kunna uppskatta att leva själv. jag har haft en stor bullrig familj med mkt gemenskap.Nu är barnen utflugna med egna familjer, vi har fortfarande bra kontakt. Nu undrar jag bara!? hur går jag vidare med att få nya vänner, relationer. låter antagligen konstigt men jag tycker det är jättesvårt
Hej- och som många tidigare skrivet, tack för bra blogg och tankar som verkligen sätter fingret på rätt saker.
En fråga och kanske tips på framtida bloggämnen:
Vad har du för erfarenhet av förhållande som verkligen hängt utför bergets yttersta kant med respektlöshet, uppgivenhet, elakhet och total brist på framtidstro -man har liksom redan gett upp-Men som trotts detta lyckats ta sig upp till ytan då kärleken till varrandra mot alla odds varit stark nog.
Att paret lyckats lämna en ond cirkel!
Kan det i vissa fall vara så att dessa pars motgångar leder till ett förstärkt och mer stöt tåligt förhållande?
Din blogg handlar kanske mer om seperationer och att våga lämna en dålig relation men skulle vilja höra dina erfarenheter där man fått möda för att man som par kämpat sig upp och ihop som par en historia som slutat lyckligt.
Mvh.Carin.
Bra tips Carin. Skall ta upp det i framtida blogginlägg.