Det kan vara fruktansvärt svårt – ett område fyllt med frågetecken, skuld, tvivel, praktiska ställningstaganden m.m. Är det något vi föräldrar är känsliga för, så är det att behöva lämna sårande besked till våra barn. Det ligger i vår DNA att vilja skydda dem från allt uppslitande.
Barn blir ledsna (även om de inte visar det för oss) oavsett hur starka de utåt sätt verkar vara. I de fall där relationen mellan föräldrarna varit katastrofal över tid, blir barnen ofta oerhört lättade över en skilsmässa. De vill ha lugn och ro, men vi får inte glömma att det också kan finnas sorg med i bilden. Sorgen över det som aldrig blev.
Om vi försöker försköna kring den lyckliga separationen (menar inte att det inte förekommer), bör vi fråga oss själva för vems skull vi gör det. Jag är inte ute efter att så skuldkänslor, men vuxen och barnperspektivet ser inte alltid likadant ut. Vår egen lättnad och frihet behöver inte per automatik vara barnets.
Vilken förälder anser sig ha den perfekta manualen för hur man berättar för barnen: ”mamma och pappa skall skiljas.”? Jag skulle i alla fall aldrig våga påstå att jag har svaret.
Våra barn kan försöka skydda oss genom att inte visa de svåra känslorna de bär på. De kanske inte ens har ord för eller vill kännas vid dem.
Tystnad och inåtvändhet är också uttryckssätt för de unga människorna. Vi bör undvika att värdera och kategorisera kring ”de riktiga sätten” att visa känslor på. Självklart känns det oändligt mycket bättre om hon/han är verbal. Men verkligheten är inte ett pedagogiskt mästerverk där vi skall vara kommunikativa superhjältar.
Om det är EN ENDA sak som jag skulle hålla fast vid när det gäller barn och hur vi kommunicerar med dem: ge utrymme till att uttrycka sig. Visa att du finns där – villkorslöst – oavsett vad. De små behöver dig och ditt riktiga lyssnande. Även till det som inte sägs.
Om ditt barn känner att du älskar henne/honom har du lyckats mer än väl. Då har ni kärlek och vänskap för livet. Kan det bli bättre?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vilket fint och viktigt inlägg.
Kommer aldrig glöma den kvällen då våran nio åring kom fram till mig jag fick först en kram sedan tittade hon upp på mig och sa- mamma ni ska skilja er eller hur?? Med frågande ögon som visade både panik och en fast beslutsamhet att få ett svar.
Just då var min fd på resa. Golvet bara försvann. Vi satte oss ner och jag berättade precis som det var ärligt och rakt utan att Linda in det för mycket.- Ja vi skiljas, jag tycker mycket om pappa men jag älskar inte honom längre och då ska man inte bo ihop, kärleken har tagit slut det där rosa i kroppen är borta. ( det var så hon pratade om kärlek när hon var liten att man var rosa inuti som ett rosa moln i magen) ..
Då kom Inga tårar men vi har pratat och jag har varit då noga med att säga att kärleken till dem aldrig tar slut.. Men så var vi på min mammas begravning förra veckan och då kom alla hennes tårar hon grät och grät och grät. Vi satt länge kvar efter minnes stunden och grät tillsammans både för mormor men också för allt vi gått igenom det senaste halvåret. Det är aldrig lätt att ge barn svåra besked men jag tror att det viktigt att vara så ärlig det bara går utan att de tar skada.
De vet inte allt de vet inte om de tuffa anklagelserna och hot jag fåttfrån min fd sen jag ville skilja mig men de vet orsaken till varför jag valde och lämna och att det varit
mitt beslut.. Tack Michael för att du tar upp ett så viktigt ämne. <3
Tror också att det är jätte viktigt att vara nära och låta de ta tid att även bo in sig både mentalt och fysiskt i det nya hemmet, för helt plötsligt har deras värld förändras …
Tack för att du delade med dig. Jag gråter när jag läser och minns kvällen som jag berättade för våra barn….Det är ett år sedan. Och det har tagit tid för barnen att landa men nu känns det som att de landat. Min son tycker att det är bättre när vi inte bor ihop…p g a av alla gräl och dålig stämning. Min dotter har varit i en tuff period. Hon är arg och jag har ibland svårt att förstå henne. Jag försöker vara där för henne men hon vill inte alltid veta av mig. Det är en ny situation för mig men samtidigt är hon självständig och vill vara för sig själv..svårt att bemöta…Tips?
Tack själv Kerstin för din öppna och vackra berättelse. Önskar dig en fin helg.
Jag levde under många år i en relation där jag fick ta väldigt mycket ansvar och situationen var mera tärande än närande. Min bror sa vid något tillfälle, inget ont om honom han har många fina kvaliteter men han är ju mera som din fjärde son… Vi separerade ganska odramatiskt och upplevde nog en lättnad båda två. Vi kunde umgås efter det och hitta på saker med barnen, energin när vi var tillsammans blev också annorlunda utan en massa irritationer och spänningar så det kändes som rätt beslut. Bättre att separera så än att fortsätta någon maktkamp tycker jag. Pratade med en kvinna i samband med detta som tyckte att separera skulle vara en stor katastrof och skulle vara det värsta som kunde hända henne, att förlora sitt stora stöd i livet… Så kände ju inte jag och tyckte att livet på egen hand var lättare än innan. Naturligtvis var det även en stor sorg ändå och det tog lång tid att återhämta sig samt att komma i balans igen. Jag har alltid haft mina barns bästa för ögonen och det tror jag dom är väl medvetna om, dom är de viktigaste personerna i mitt liv. Nog är det en sorg för dom också att vi inte kunde vara en kärnfamilj men det är väl ändå bättre att försöka separera någorlunda sunt och vara en bra förebild i det än att leva kvar i en destruktiv situation. Alla förändringar innebär en kris men man kan ju hantera kriser på olika sätt…
För 34 år sedan, när jag var 9 år, skilde sig mina föräldrar. Fram till den dagen hade jag inga minnen av att mina föräldrar visat kärlek gentemot varandra, det var kyla och irritation, bråk och tjafs under hela min barndom. Men ändå blev jag så obeskrivligt ledsen när de skulle skiljas.. Och vilken skam jag kände.. Jag var nästan den enda i klassen med skilda föräldrar. Jag berättade inte i skolan att pappa flyttat. När jag sov hos honom och var tvungen att ta en annan buss till skolan ljög jag och sa att jag sovit hos mormor.. Man kan ju som vuxen tro att barnen ska förstå och inse det positiva med en skilsmässa, men det är nog inte så enkelt. Min värld rasade och tryggheten försvann. Visst hade jag det bra ändå sen hos både mamma och pappa men något gick sönder i mig och det har nog aldrig riktigt läkt. Vad kunde då gjorts annorlunda? Jo, det ser jag nu som vuxen. Mina föräldrar har aldrig varit genuint känslosamma med mig, försökt förstå mig och bekräftat mig. Hade de varit det så tror jag att jag hade jag nog kunnat bearbeta det hela annorlunda. Men något lärde jag mig, och det är att vara känslosam med mina barn, och att finnas för dem.
Aj vad näst sista meningen blev knasig.. men ni fattar ändå väl 😉
Det allra värsta för mig är att acceptera att livet inte blev som jag tänkt mig för mina barn efter separationen. Deras pappa har inte tid för de mer än på sina egna villkor och det är inte mycket av någonting. Den ena dottern har han ingen kontakt med! Jag är dessutom maktlös att göra någonting åt det. Jag finns där för de till 150% men det är såklart inte lätt för de.
Ett väldigt aktuellt ämne för mig. Står precis där i nuläget. Att berätta att mamma och pappa ska flytta isär. Pappan vill vänta på rätt läge o jag frågar mig när rätt läge är?!. Jag har en ”plan” att berätta för barnen som det är och att vi sedan lever ihop ett tag. På det sättet så ”försvinner” inte ena föräldern hux flux utan vi finns båda där för dem som stöd att bearbeta det hela. Det får ta sin.tid och låta dem vara med hela vägen . Göra dem delaktiga i förändringen och att det sker i små doser så de hinner med. Det kanske låter knasigt men är själv skilsmässobarn . Helt plötsligt en dag så flyttade pappa o det var ett hiskeligt liv. Visst hade det varit mycket bråk innan men allt kom så plötsligt att jag hängde inte riktigt med. Vet inte om ”mitt” sätt är rätt men det känns som en vettig strategi. Vi bråkar inte mycket hemma men vi nöter sakta men säkert ner varandra och ingen av oss mår bra. Kärleken från min sida är oåterkalligen borta därför har jag valt att gå. Åsikter utifrån är bra så kommentera gärna.
Jag skilde mig för tio år sedan. Vi gjorde precis som du har tänkt dig. Vi berättade för barnen i april och bodde ihop två månader innan jag fick min lägenhet. Vi tyckte att det var bra för barnen. De fick tid att bearbeta det medan allt var som ”vanligt” fortfarande, följa med o titta på lägenheten där jag skulle bo med barnen och sen när det var dax att flytta så var det inget konstigt. Pappan bodde kvar i huset så det blev inte två nya hem på en gång.
Är det inte massa bråk mellan föräldrarna så är det klart att rekommendera att göra på det viset.
Lycka till med separationen och det nya livet!
Tack !. Ohh va skönt att det inte låter alldeles galet:-). Vi kommer att låta barnen bo kvar där de är nu och sen får de givetvis vara var de vill. Men de ska inte behöva bryta upp.
Är ni vänner ?
Ja, vi är vänner.
Vi har behövt ha mkt kontakt med varandra pga alla problem kring barnen så det är skönt att det har funkat bra.
Vi träffas oxå allihopa vid speciella tillfällen, han o hans nya och jag o sambon och barnen. Det är inga problem.
Det låter klokt att göra så. Att vänta på rätt tillfälle är inte lätt. När Jag/ vi berättade var det kaos inom mig och det var fruktansvärt jobbigt att trösta barnen och inte själv bryta ihop Det kan vara bra att berätta det så att de har en helg och bearbeta det. Att ni båda är ense gör ju att ni är två som kan trösta och stötta barnen. Mitt ex mådde jättedålig och jag fick honom att gå och prata med en psykolog. Jag fick vara superstark och har inte förrän nyligen kunnat sörja riktigt. Jag har burit på så mycket skuld men nu börjar et släppa…Lycka till!
Jag har en känsla av att jag får dra lasset själv här. Pappan är förnekelse expert!. Vill inte , kan inte , tänker inte berätta för någon alls innan Han är redo. Han blir nog aldrig redo för vi har hållt på att så här i snart 10 år !!. I början gällde det att vi hade problem i förhållandet men det han inte pratar om finns inte o det som inte finns behöver man inte ta itu med !!. Jag håller på att gå under och jag riskerar att drar med mig ungarna i fallet o det får INTE hända !!. Därför måste jag gå !!. För att rädda både honom , mig och barnen. Jag måste vara stark fast jag igentligen vill krypa ihop till en liten boll och gömma mig precis som han. Det är skönt att läsa här för här är så många olika synpunkter men ingen dömer! . Tack alla:-).
Jag har för ett par veckor sedan tagit steget och bettat för sambon att jag tycker vi ska gå isär. Hade väntat mig mer motstånd, ilska. Men det tog en dag och nu är han sitt vanliga sakliga pragmatisks jag. Hans första fråga var ”hur blir det med barnen?” Det var jag inte alls beredd på, det är jag som tagit hand om ALLT. Tänkte i mitt stilla sinne att han på sin höjd kommer vilja/kunna stå ut med varannan helg..
Men oj, varannan vecka låter det som. Iaf red två äldsta. Och han vill ju ATG jag och barnen har det bra så barnbidrag och vårdbidrag (för son med autism) ska jag ha. Och ingen panik med husförsäljning, vi ska båda hitta nåt bra även modet innebär att vi först för flytta vidare gemensamt..
Missförstå mig inte, det är underbart ATG inte behöva bråka om ekonomi och barnen . Men hur berättar man? När?
Barnen är födda 05, 09 och 13
Jag tror man ska berätta så fort som möjligt så de får vara med i hela processen och att de får chansen att ” vänja” (inte jätte bra ord) sig att deras tillvaro kommer förändras…
Inget roligt besked att ge sina barn .
Ta hand om dig Frida kram
Jag är också skilsmässobarn, min mamma flyttade ifrån pappa när jag var 5 år. Minns inte något innan, så jag har ju aldrig sörjt ”det som var”. Men däremot minns jag hur mamma for iväg med bilen på kvällarna och att jag kände det som att hon lämnade oss, redan innan hon lämnade oss alltså. Sen efter själva separationen så var det jobbiga när mamma träffade en ny man, som jag inte funkade ihop med. MEN jag måste få säga att trots att mina föräldrars separation medförde en del jobbigheter för mig, så är jag ändå stolt över min mamma som vågade följa sitt hjärta. Och jag fick senare en fantastisk lillebror och han hade ju aldrig funnits om mamma å pappa hållit ihop till varje pris. Så som vuxen är jag glad över att allt blev precis som det blev. Det har också gjort mig till den jag är idag. På gott å ont, men ändå mest på gott tror jag,
Det bästa rådet jag kan ge är: följ alltid hjärtat, och gör ALLT för att barnen ska fortsätta känna sig som nr. 1!!!