Jag vet att ett stort antal människor tänker: ”Hur ska jag göra för att det ska hålla mellan oss?”
Frågan i rubriken är i högsta grad berättigad eftersom så många av oss varit med om smärtsamma relationsavslut. Och att vi ser ett stort antal par i vår omgivning bryta upp.
Först av allt: livet ger oss inga garantier! Det finns inga vattentäta skott och hundraprocentiga manualer när det kommer till att få parförhållanden att vara över tid. En av de stora anledningarna till detta är att vi förändras över tid. Alternativ stagnerar. Olika scenarion kan vara: en växer som person och den andre står kvar och är fullständigt nöjd med det som är. Eller två som växer åt helt olika ritningar. Två som stagnerat så att tristess dödar attraktionen och kärleken.
Istället för att lägga fokus på hur ni ska få det att hålla, är det bättre att fråga sig: ”Hur kan vi göra och vara som personer för att det ska kännas levande mellan oss?”
Jag kommer tillbaka till det gång efter gång i mina blogginlägg: människor lämnar oftast inte det som är levande och ger en hemmakänsla. Det ligger i vår natur att dras till och vilja stanna i det som ger leenden på insidan.
Det är så lätt att bli fartblind i vardagen. Det mesta blir praktiskt och vi slumrar till i en slags bedövande automatik, så att vi glömmer vad som gjorde att vi en gång drogs till varandra. Vi behöver stanna upp, ta några djupa andetag och fråga oss: ”Vilken är min roll i den här relationen? Vad är det för slags känslor som jag planterar i min partner? Tar jag hand om min egen person så att jag känner mig attraktiv inför mig själv, så att det finns någonting att ge? Är jag villig för att ta emot?”
Tidigt i våra liv får vi lära oss hur vi ska skydda oss från att bli sårade eller t.o.m. kränkta. Murar byggs upp utan att vi ens är medvetna om det. I skolan och våra utbildningar får vi lära oss allt det som anses vara viktigt. Senare; vilket pensionssparande och fonder som gäller. Fast eller rörligt elpris? Vilka slags lån som är mest gynnsamma? Vi kör runt i bilar som ska skydda oss optimalt. Liksom försäkringar som ska kompensera för eventuella katastrofer.
Trots alla ”säkerhetsmekanismer” och bekvämligheter, har vårdcentralerna aldrig varit så fyllda med människor som lider av psykisk ohälsa. I nästan alla fall handlar det om trasiga relationer, brist på kärlek och ensamhet.
Vi behöver slå ned på tempot så att vi kan se utsikten.
Vi förbättrar förutsättningarna för att relationen ska kännas gott hela vägen in i den emotionella ryggraden när vi ger tillit, och berör fysiskt såväl som emotionellt/spirituellt.
Men hur ser det ut i praktiken?
- Kyss varandra. Om det känns det helt fel; hur har det blivit så och vad tänker du gör åt det?
- Se varandra genom att hålla ögonkontakt och lyssna till vad hon eller han säger.
- Bry dig om det som är viktigt för din partner. Orkar du inte engagera dig? Varför har du tillåtit det att gå så långt?
- Avslöja dig själv när du går till motattacker under konflikter. Försöker du ständigt vinna de verbala duellerna? Upphör med det eftersom det dödar attraktionen.
- Berätta om dig själv. Vad du längtar efter, drömmar om, känslor av tillkortakommanden, minnen som ni har tillsammans och som du håller nära hjärtat…
- Hur underlättar du livet för din partner? (Utan att kräva motprestation).
- Jobba med dig själv så att du kan leva ett närvarande liv. Vad får dig att känna dig genuint levande?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Webinar: Låt oss prata kärlek och relationer! Den 6/12 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Så bra skrivit. Många sanningar om livet, kärleken och dess villkor. Ja, hur ska vi få till det??
Att som du skriver investera i sig själv och relationen långsiktigt är viktigt. Att förändra sina mönster…..tar tid.
Det viktigaste du tar upp är förståelsen. För att vi över tid förändras på olika sätt, att förändring är ett tillstånd även i relationen.
Tack för fina ord!!
Det har nu gått fyra månader sedan vi separerade. En 20 år lång relation nådde sin ände. Två barn förlorar sin kärnfamilj. Fyra ångestfyllda månader med tvära kast känslomässigt. Senaste känslomässiga stormen som jag fortfarande är i är när jag på FB läste att mitt ex förlovat sig med sin nya kvinna. En förlovning som skedde 3 veckor efter att jag nätt och jämt flyttat ut. Det gjorde ont.
Jag har verkligen analyserat vår relation och vad som gick snett. Egentligen är vi nog ett levande facit på vad man inte ska göra i en relation. Ha ha. Vi är otroligt olika som personer, vilket gör att kommunikation är extra viktigt. Den största sprickan var just vår dåliga kommunikation. Jag en känslomänniska som vill prata om allt. Som inte räds kontakten med känslor. Han en rationell betongvägg, med hett temperament och som lägger locket på.
I början hade vi i alla fall passionen för varandra. En fysisk dragningskraft och jag fann det tryggt att vila i hans famn och gå hans väg. Och så fick vi våra barn. Två starka band. Vi startade företag och vi såg till att vi iaf en gång per år åkte iväg bara vi två.
Jag gav dock tidigt upp att komma honom nära i själen. Vår relation förblev ytlig och praktisk. Jag som fixar i hemmet och tar hand om barnen. Han som jobbar nästintill 24 tim om dygnet. Vi fann oss i detta. Vi fann oss i våra roller. En form av trygghet. Men vart fanns närheten och vart tog passionen vägen. Våra resor på tu man hand avtog och ännu mer arbete och tragik i vårt liv tog över. Jobbiga händelser, dödsfall, konkurser, otrohet mm.
Vardagen rullade på år efter år och någon slags förhoppning om att det skulle bli bättre snart. Snart skulle det bli lugnt. Bara vi tar oss igenom detta så kan vi börja ta hand om varandra.
Vi slutar kyssas, detta hände många år innan separationen. Alla obearbetade jävligheter slår en kil mellan oss. Sex har vi, men utan kyssar. Sexet blir mer mekaniskt och lite som en ventil.
Så blir barnen äldre och jag sitter alltmer ensam i soffan medan sambon jobbar och barnen är på sina rum. Hjärtat värker efter närhet, passion och kärlek och rädsla. Vad händer när dom flyttar ut? Vad har vi då? Kan vi hitta tillbaka? Har vi någonsin haft det där extra? Vill jag hitta tillbaka?
Några dagar innan separation kollar jag runt på resmål som jag tänker föreslå att bara han och jag ska åka på. Men det är försent. Skadan är för stor. En händelse utlöser en diskussion som leder till beslutet att separera. Han uttrycker brist på gemensamma intressen, avsaknad av kärlek, brist på tillit mm som en orsak till hans vilja att separera. Sedan går allt fort. Inom loppet av en vecka introducerar han den nya kvinnan för våra barn och efter 3 månader förlovar dom sig.
Hade vi kunnat gjort något annorlunda? Kanske kanske inte. Kanske blev våra olikheter för stora på vägen och vår dåliga kommunikation gjorde att vi inte kunde hitta någon gyllene medelväg. Detta ledde till att vi aldrig nådde varandra på ett själsligt plan. Passionen fanns men försvann för att vi inte höll lågan vid liv. Att sluta kyssas….inte kunde jag förstå hur viktigt det är att röra vid varandra och kyssas. Men för att vi skulle kunna göra det skulle vi behövt bearbeta all sörja som blockerade oss. Det gjorde/kunde vi aldrig.
Jag föreslog några gånger parterapi men han ville inte…
Nu sitter jag ensam och i sorg. Även om jag länge känt att vår relation varit sjuk och dödsdömd så gör det förbaskat ont. Ont att se hur bra han har det med den nya kvinnan. Hur lika dom är. Jag har inte gått vidare än. Det är för kort tid för mig och jag kan inte bara lägga locket på.
Känner med dig och allt du skriver är lika som för mig men 4 barn. Min sista krasch och ångestattack kom från fb. Har ett förhållande med…….inte vän med exet längre och inte henne heller men det syns ju ändå. Panik fast jag visste om henne men att läsa det var hemskt. Önskar dig allt gott.
Blockera dem båda så ser du inget.
Ibland är fb rena djävulen!
Lollo, och ni andra…
Hur vet man om det är dags att släppa taget?
När man plötsligt insett att det man har kanske inte är precis det man vill ha. Och att det nog varit så ganska så länge, vardagen och allt har liksom bara rullat på. Åren har gått och livet har levts. Men, de där drömmarna och förhoppningarna som fanns i kroppen för 20-15 år sedan finns fortfarande kvar… Och vill inte lämna… Och den man lever med har inte samma ögon att se med.
Plötsligt hittar man någon som lyssnar, som ser, som inte dömer de mest fantasifulla drömmarna. Som tittar en i ögonen, som frågar hur det är, som lägger undan allt det andra för att man behöver få prata av sig eller ser de mest små sakerna i vardagen. Som ser mig- och bara mig.
Om man sedan inser att man vill ha mer av livet, mer av drömmarna, mer av att få synas för någon annan, finnas, respekteras, mer av att få vara sig själv… Hur gör man då?
———————
Bakgrunden är även att se att där träffarna, med han som fått dig att lysa lite mer, inte skedde rent ärligt. Att man själv inte insåg vad som var på väg att hända eller att man faktiskt kanske levt sitt liv lite halvt, utifrån någon annans ramar och önskningar framför sina egna. Att man kanske börjar tro eller ana att man kanske bara varit nöjd, men egentligen ville så mycket mer.
Och sedan får han man levt med reda på allt, man ber om förlåtelse. Inser att man gjort så fel, att man inte behandlar någon annan, någon man älskar (eller älskat?), på det sättet. Men kan ändå inte ångra det som skett, det är lite som att man plötsligt vaknat upp.
Ska man tåla detta, när man gjort ett sådant misstag. Eller egentligen bara, på ett av de mest olämpliga sätt, insett att man vill ha så mycket mer av livet, av den man lever tillsammans med…
Hur snabbt kan man plötsligt inse detta?
Och hur vet man om man egentligen vill kämpa eller bara släppa taget om 13 år?
Vänligen /Carro
Om jag ändå hade ett enkelt svar på det. Jag tror att det är en individuell process och uppvaknande.
Jag har otaliga gånger under min relation tvivlat, känt att jag vill ha mer, hoppats och tvivlat igen. Kärlek är komplex och ändå så enkel. Jag älskade mitt ex och gör det nog ännu, på ett sätt, men på ett annat sätt inte. Det var just det där innerliga ända in i själen jag saknade. Kärleken har så många nyanser och när man separerar blir det så svårt med alla band som ska klippas och det kan göra en oerhört förvirrad.
Jag förstår så väl din fråga. Så många gånger jag själv undrat. Det som utlöste vår separation var en händelse där jag hade behövt honom, men han valde bort mig. Då gick det upp för mig hur åtskillda vi faktiskt var. När vi pratade om detta satt han med samma känslor. Att han saknade kärleken från mig och kände sig sviken på andra områden i livet.
Jag var just där och då inte beredd på en separation, även om jag förstod att det var det enda rätta. Sorgen har varit och är fortfarande enorm. Det går inte en natt utan att jag drömmer att jag är tillbaka i huset, känslan av att det är mitt hem men ändå inte.
Jag tror vi alla har en botten och en gräns när vi känner att det är nog, ofta kanske en händelse utlöser det hela, en kris av nåt slag eller att man träffar någon annan.
Men jag är ändå övertygad om att man har svaret i sitt hjärta, men att rädsla håller en tillbaka.
Har du provat att prata och reda ut detta med din man?
Kram.
Tack Lollo för ditt fina svar!
Det trista är att jag inte kan prata med min man, han är inte bra på att prata mer djupt (har aldrig varit) och tar det mesta som kritik, eller allt som är negativt blir kritik mot honom. Och att jag vill ha för mycket… Efter mitt snedsteg är det total omöjligt!
Men, mina tankar har börjat dra igång… Kanske har det inte varit så bra en längre tid, jag har sopat det under mattan, varit nöjd och inte tänkt längre. Och så i samband med det som hänt med den andre mannen så kommer allt upp till ytan…
KRAM!