”Jag ser gammal och sliten ut. Jag är fet, tråkig, värdelös, oattraktiv, inte värd en flick/pojkvän…” Dessa ord uttalar ett oändligt antal människor för sig själva. Några säger det öppet, medans andra bär hemligheten i det tysta.
Är det rimligt att vi håller oss som fångar i en förvriden självbild?
Att förminska och hamra in ett negativt budskap i sig själv har en historia. Någon gång i livet, ofta tidigt, fick många lära sig att vara ”söt, duktig, snäll” och prestera väl. Kärlek var något som kopplades till att göra bra ifrån sig: ”Jag älskas för det jag kan åstadkomma.” Det eviga Marathonloppet efter bekräftelse tog sin början.
Likgiltighet från viktiga vuxna var ett annat scenario. I familjer där det inte fanns några krav och förväntningar överhuvudtaget, kom ett osynlighetssyndrom hos barnen att skapas. ”Det är inte lönt att kämpa. Ingen ser mig ändå” eller så överkompenserade man genom att skrika ut: ”här är jag! Se mig!” Uppmärksamhet till varje pris! Bra eller dålig, ”så länge jag är synlig!”
Vi kan sluta slå på oss själva genom att börja bli uppmärksamma. Varje gång vi i uppenbar eller subtil form trycker till och förminskar, gäller det att stanna upp: ”Är det verkligen så här jag skall behandlas? Vänta! Nu är jag återigen på väg in självplågeriet. Så skall min berättelse inte få sluta.”
Frågan är värd att ställa: ”skulle jag kunna gå ned på huk, se mitt eget eller någon annans barn i ögonen och säga det jag dagligen säger till mig själv?”
Där har du svaret min bloggvän.
Michael Larsen – livscoach
Mycket tänkvärt och klokt!
Tack Johanna!