Först av allt: jag är ingen förespråkare av att lättvindigt avsluta förhållanden då det uppstår kriser. Tvärtom! Alla kärleksrelationer har sina väderväxlingar och utmaningar har potentialen att svetsa samman ytterligare. Men en malande rastlöshet får en del ständigt söka sig utanför tvåsamheten. Eller bli avstängda!

Jag ser inte sällan två ytterligheter när det handlar om parförhållanden: de som har blivit så pass ”härdade” gällande avslut, som inte tillåter sig själva att gå ”all in”, därför att det är säkrare så. Erfarenheter som byggt en viss inställning inombords. Personer som medvetet eller omedvetet inte tror på kärleken. Någon sa till mig: ”Det kändes egentligen inte rätt från början, men jag avskyr att vara ensam.” Vi behöver inte vara experter för att förstå var det där bär hän.

Och så lyssnar jag till kvinnorna och männen som blivit fullständigt dränerade i sina relationer, men som stannar och säger: ”Jag måste kämpa för barnens skull!”

”Det kanske egentligen är mig det är fel på?”

Samtidigt som partnern behandlar dem under all värdighet. Som i vissa fall lever på 20 procents bra/ok och 80 procent dåliga stunder i den sk. tvåsamheten.

Går det att vara kvar i ett förhållande där kärleken är borta? Ja, det går om det är vad vi accepterar. Om frånvaro av rätt känslor är någonting som vi orkar acceptera, kan det fungera. Men vilka blir vi då?

Var går gränsen för hur mycket vi bör försöka?

Något av det värsta som kan hända oss; är när vi lever livet på resterna av den emotionella reservtanken. Bensinångorna som en gång var levande drömmar.

Vi började förhandla bort oss själva och anpassa sönder jaget för att få det att hålla. Kvinnan som stannar trots återkommande otrohetsaffärer från mannens sida. En rädsla för att inte klara sig ekonomiskt gör att hon inte ser några andra utvägar än att trycka ned känslorna.

Attraktion och kärlek byggs inte genom övertalning, diskussioner, rädsla och rå viljekraft. Om ”försöka” innebär att vi blir grå och orkeslösa, är det nödvändigt att slå in på ett helt annat spår. Två som ser med öppna ögon, lyssnar, vill väl bortom ett uppblåst ego, och är öppna för att bli bättre på att kommunicera. Då, och först då kan det sköna och avslappnade ta utrymme mellan er.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se