”Jag måste avstå från all kontakt med honom!” (Och så svarar vi några timmar senare).
”Jag tog ett glas vin för mycket ikväll igen.” (Några dagar går och så är vi där på nytt).
”Min kropp ser förfallen ut. Vad håller jag på med?” (Vi säger till spegelbilden att börja träna och äta bättre).
Vi kämpar med oss själva och våra demoner som viskar i tankarna. Vanor och beteenden som vi upprepar dag efter dag. År efter år. Vi lovar jaget en sak och gör en helt annan. Vi tar emot ännu en kränkande mening från den vi kallar partner. Utrymmet som vi lovat att rensa ut är fortfarande i kaos.
Skuldkänslor kan vara bra eller dåliga beroende på vad vi gör med dem. Det dåliga samvetet säger i vissa fall: ”förändra detta så att bättre dagar kan få ta plats.”
Men ofta förlamar skulden i bröstkorgen och vi reagerar med hänsynslöst tyranni mot personen jag. Vi ältar och anklagar, eller så går psyket in och ”glömmer” åt oss. Glömskan som för stunden lindrar. Tills den en dag väcker oss med chockartad kraft. Vad gör vi då? Intalar oss att det där speciella tillfället kommer att infinna sig, och likt en magisk handrörelse förvandlar leran till guld?
Vad står i din väg? Vilka tyngder bär du i väskan som gör det så svårt? Vad från förr förlamar? Fick tilliten till andra och dig själv tidigt i livet en fraktur? Vad finns inkapslat långt där inne i det omedvetna medvetandet? Sidor av oss själva som vi inte vill/orkar kännas vid därför att det gör för ont.
Vi döljer, låser in genom prestation, kompetens, fasader, depression, ilska, cynism, osunt kontrollbehov och rädsla. Dimridåer läggs ut för att inte behöva kännas vid den blödande akilleshälen där pilen en gång borrade sig in. Se såret så att du kan få det omplåstrat!
Beroende på våra personligheter gör vi oss själva grandiosa eller förminskar. Härskare eller tiggare. Ibland neutralt bedövade i försök att stå ut.
Tänk på:
- Gör någonting trots inre motstånd och som är bra för dig, även om det på ytan verkar litet och obetydligt.
- Vänta inte på att den rätta känslan ska infinna sig och lösa allt. Det sker sällan. Börja gå framåt. Varje steg stärker.
- Du behöver inte andras godkännande och bekräftelse för att göra det som förbättrar ditt liv.
- Nästan alla människor är osäkra och rädda. De har också svårt att sova och grubblar. Sätt därför inte andra på piedestal och förvisa dig själv till rännstenen.
- Ge dig själv en anledning till att vara stolt då du släcker lampan om kvällen.
Insikter utan handlingskraft kan leda till depressiva tillstånd. Vi behöver ge oss själva anledningar till att kunna känna tillit till vårt görande. Hitta fotfästet bortom den ”vackra” orden. Vi speglar oss i varandra och bygger empati.
Michael Larsen – relationscoach
”Insikter utan handlingskraft”… det tog så många år av insikter utan att handlingskraften fanns där. Den hade ju inga förutsättningar alls för att kunna existera. Nu, några år efter att jag till slut lyckades ta det där stora, enda, livsavgörande steget så finns fortfarande insikter med handlingskraften har krupit tillbaka in i ett mörkt hörn någonstans. Jag orkar inte. All energi, all kraft sögs ur mig och jag är ett tomt skal. Hur ska jag veta vem jag är? Hur jag mår? Vad jag kan? Klarar? Vill…?
Lotta, det kommer, ge det tid, jag lovar! Läs, lyssna på musik, träna och var i naturen. Hämta energi! Du fixar det!
Nu är nog min akilleshäl så blottad den kan vara. Jag försöker själv plåstra om såret, så gott jag kan.
I viss utsträckning kan jag även försöka visa den tunna huden för någon annan vänlig själ. Jag hoppas kunna avleda ibland så det inte gör för ont och så att jag orkar hålla kursen framåt.
Den praktiska situationen är väldigt nära gränsen att knäcka mej. Vetskapen om att jag lämnades ensam att hålla skutan på rätt köl ger mig panikångest. Det ”minnet” kommer ju från mina tidigaste möten med livet och det känns stundom outhärdligt att det aktiveras nu.
Jag har hört att man ska närma sig otäcka minnen ”utifrån en styrkeposition”. Att få mina existentiella svagheter aktiverade nu, när jag inte har kraft känns outhärdligt svårt.
Jag är rädd för att ensam klara av att sköta en gård, få ekonomin att fungera och, inom kort, möta mitt livs största rättsprocess.
Jag känner mig ensam och är gränslöst sårad över att ha blivit lämnad i detta läge. Nu handlar det bara om att härda ut och låta tiden utvisa om jag klarar det eller ej. Jag försöker hålla näsan framåt och gör allt så rätt det bara går.
Akilleshälen är blottad och jag är väldigt nära att ta till vad som helst som får smärtan att lindras. Hittills har jag lyckats låta bli.
Jag skriver detta här för att inte stänga in det inom mig själv.