Det värker i fötterna och vill inte tänka på hur de ser ut. Tar jag av mig kängorna kommer det inte gå att få på dem efteråt. Kroppen känns blytung och det är som om medvetandet slagit på något slags automatikläge. Tankarna har domnat bort och det handlar bara om att flytta ett ben framför det andra. Det går dvärgar och en kvinna på stigen framför mig. ”Vänta nu här! Snövit och de sju dvärgarna?”
Det är oktober och regnar iskallt. Jag hallucinera pga. sömnbrist, hunger och fysisk utmattning. Välkommen till militären Michael. Förstår någonstans varför detta händer – vi skall lära känna våra kroppar och hur vi fungerar under extrem påfrestning. Upprepar för mig själv: ”det är en övning i självkännedom.”
Emellanåt känns livet enbart orättvist. Men det hjälper inte att beklaga, anlaysera, terapeuta eller romantisera bort situationen. Den bara är! Kanske låter resonemanget lite kyligt, men känslorna får vi ta hand om senare. Nu gäller det vara så upprätt det bara går.
Att härda ut handlar inte om att stänga av känslor och vara omänsklig, utan förstå att allt inte har en lösning och att vi i stunder inte har all kontrollen. Det kan vara enormt svårt att känna, men ibland behöver vi ge upp innan vi kan vinna styrkan. Våra inre resurser är nästan alltid större än vi kan föreställa oss och ofta är det först efteråt som det klarnar.
Hur gör du när det mesta känns mörkt?
Michael Larsen – livscoach
Jag tänker att man helt enkelt ibland bara får sätta den ena foten framför den andra. Det kan vara rätt skönt att göra det när man inte har kontroll, nästan lite befriande att inte ”behöva” göra något annat. Att påverka så långt man känner att man kan och veta vart man vill och sen släppa det sålänge för att ta hand om nuet.
Sen tror jag det är viktigt att se vad man tagit sig genom innan o veta att EFTERÅT är man bättre och starkare..om man vill!
Kram och tack för att du skriver så bra och klokt 🙂
Tack själv Johanna för dina insiktsfulla ord.