Jag tror inte vi kan öppna hjärtat igen. Om vi inte sörjt det som varit. Känt nederlaget hela vägen in. Om inte tårarna fått skölja rent. Ilskans blickar mötts i oss själva.
Vi kan inte bygga upp det vi inte vill kännas vid. Det är som om vi måste uppleva något fullt ut för att sedan kunna släppa taget. Känslor skadar inte, men däremot låsningar och handlingar. Orka stå medvetet i sårbarheten trots darriga ben gör någonting bra med oss.
Att sätta ord på det som sker i en tillåtande och klok omgivning är läkande. En röst i luren, även om så bara för några minuter kan vara det som ger kraft för några timmar/dagar till. Att höra vår egen röst säga vissa saker kan vara den livsnödvändiga energipåfyllningen.
Vid vissa tillfällen behöver vi även en ass kicker (hade själv en sådan när jag tappat riktningen) som säger: ”vakna nu! Vad håller du på med!? Det är den här stigen som gäller. Du är mer än detta!” Någon som ser det vi inte själva ser.
Så hur öppnar vi hjärtat igen? Se oron i ögonen, rädslorna, känn kroppen som vill springa sin väg. Andas djupt. Stå kvar. Lite till. Oj, vad vi kan vinna styrka i den upprätta sårbarheten.
Livet bär inte på några eviga garantier och den som vill lämna kommer att göra det. Vi kan inte göra och vara mer än vårt bästa. Och var ligger gränsen för det? Jag vet inte men en sak känner jag till: det finns oändligt mycket större resurser på insidan än vi kan föreställa.
Vilka hinder behöver du ta dig förbi för att kunna se den generösa utsikten?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Just nu är det bara kaos i mitt huvud. Rädd och nyfiken på vad som komma skall i mitt liv. Nu i helgen ska jag flytta till eget boende efter 30 år tillsammans. Trots att det var jag som ville lämna så känns det skrämmande att lämna tryggheten och försöka stå på egna ben. Ska försöka lära känna mig själv, men det är inte så lätt när man aldrig har levt själv. Men dina ord som du skriver varje dag hjälper mig en bra bit på vägen. Tack! Ha en bra dag.
Förstår att det är kaos i huvudet, Åsa.
Konstigt vore det nog annars.
Och det är klart att det måste kännas skrämmande att lämna tryggheten efter så många år tillsammans.
Men det är härligt att du känner dig nyfiken på det som komma skall. 🙂
Det känns som om jag också håller på att kliva ut i det okända och samtidigt som det känns lite skrämmande, så finns där också en positiv förväntan. Det är nog det steget som jag vill ta men inte riktigt kan/vågar/vill ännu. Fast det känns att den dagen närmar sig men jag måste vara 100 % säker på att det är rätt, att det verkligen är det jag vill.
Det ska inte finnas en chans att man kommer att ångra sig.
Lycka till med ditt nya liv Åsa!
Kram
Tack Josefina! Hoppas det löser sig för dig med på bästa sätt. 🙂
Josefina.
Står precis inför samma som du. Efter 25 år i äktenskap med barn, fint boende, massor av vänner = Ett ”utifrån och in” liv om du förstår vad jag menar. Allt runtomkring är välordnat och snyggt. Men inuti mig fullständig kaos och avsaknad av att kunna ge till min respektive. Har försökt men det går inte…. Har lämnat familjen vid två tillfällen men ”klarade” inte hela vägen. Efter en vecka el 2 återvände jag hem och skulle verkligen försöka att älska och ge. Men återkommer hela tiden till samma punkt. Är så förbannat rädd för det okända samtidigt som jag längtar så enormt efter ny glöd och att börja leva igen.
Tror inte du kommer att känna en dag att idag, just idag vet jag att valet är rätt, jag kommer inte att ångra mig. SÅ var det iaf för mig. På kvällen kunde jag vara fast besluten och stark inom mig att nästa dag släpper jag bomben och säger som det är. När jag vaknade morgonen därpå var tankarna totalt motsatta – Så barr jag har det. Min fru är ju faktiskt underbar, vårt hus, barnen, tryggheten osv. Två timmar senare kommer den andra känslan tillbaka, nyfikenheten på något nytt, drivkraften att vilja ge av sig själv till någon annan. Detta totala energidränage har gjort mig galen. Framtiden och lyckan vs alla rädslor och osäkerheten för det okända…Kommer jag ångra mig…..
Fått så många underbara samtal med vänner och specialister att följa sitt hjärta… Kan bara hålla med. Men hur skiljer man sitt hjärta från alla hänsynstaganden, borden och rutiner……
Blev kanske lite flummigt men ville bara dela med mig…..
Lycka Till i framtiden…..
Så fin och samtidigt smärtsam kvalfylld beskrivning Magnus. Det där finns det människor som känner igen sig i.
Tack för att du delar med dig. Det är en process. Det är mycket tankar och värderingar av alla faktorer sker ständigt. Känner igen mig i det du beskriver. Lycka till
Tack Magnus och Pierre!
Lycka till båda två!
(Försökte skriva oxå under Magnus inlägg men det gick inte.)
Magnus…. Du skrev att du ”Lämnat familjen 2 gånger…”
En liten undran…..lämnar du din fru …..Eller lämnar du familjen/inkl barn?
Är själv i den situationen att jag valde (efter noggrant övervägande) att jag ville skiljas. Min man gjorde inte något för att kämpa emot och visa att han inte ville skiljas. Däremot gick han in i ett destruktivt beteende som bara gjorde att jag kände att beslutet verkligen var ”rätt” val.
Mitt i den cirkus som följde efter mitt beslut togs, träffade han en kvinna och har för att göra en lång historia kort, satt sig i en sits där han inte kan ha hand om barnen i eget boende osv.
Som jag sa till honom ”jag valde att skilja mig från dig…..du skilde dig från barnen”
Säger inte att detta gäller dig (!!!) men jag har då lärt mig en sak. Tyvärr kommer barnen mer i kläm än vad de behöver många gånger för att en eller båda föräldrarna inte kan hantera situationen bra.
Jag läser ditt inlägg med intresse. Det är intressant just för att min man har svårt att förklara varför han lämnat mig efter 24 år och 4 barn. Han informerade mig en kväll om sitt beslut och tre v. senare var han borta. Jag fattar ingenting! Han har mycket svårt att förklara och jag har ännu svårare att förstå honom, kanske han tänker ungefär som du men kan inte få ut orden. Sedan jag läste ditt inlägg har jag omformulerat mina frågor till honom, jag försöker tänka mig in i hans situation. Men trots allt undrar jag hur i h-e han kan göra så mot mig! Vi träffas på fam.rådgivning två ggr. i månaden och jag hoppas han hittar orden och att jag förstår mer. Nu har jag så ont i hjärtat att jag har svårt att andas….Tack för ditt inlägg, det har hjälpt mig en bit på vägen.
Det var till Magnus jag svarade, trodde det skulle dyka upp alldeles under.
Det tar tid, det krävs att man vågar blotta sig inför varandra i en relation och med vänner. Jag pratade mycket med vänner och min fru.
Mina vänner ställde mina argumentet på sin spets. Blottade det jag egentligen sa.
Successivt erkänner och accepterade jag det jag egentligen visste.
Successivt byggdes jaget upp, utan alla hinder jag satt upp för mig själv.
För det jag och hon egentligen visste var att vi hade inte mycket mer än en vardag som inte var bra, barn och materia ihop.
Bättre lämna varandra och ge varandra möjlighet till att vara bli lyckliga och slippa hindren vi successivt byggde upp, även om vi hade utrymme till egna aktiviteter så skulle vi inte leva vidare ihop.
Jag tror inte alls som några skrivit att hon/han lämnade mig för en annan/eller för att bli själv och vi som levt ett långt och lyckligt äktenskap. Ingen bryter upp från en relation som är lycklig. Till er som tror det. Vänd på era tankar. Prata med någon som får utmana era tankar. Lyckliga äktenskap finns, men de bryter man inte upp från.
Kram på er alla
Bra skrivet. Nej varför ska man bryta upp från ett lyckligt förhållande?
Mycket insiktsfullt – bra skrivet! Så mycket sanningar. Ha en fin dag!
Tack Pierre du skriver att ingen lämnar ett lyckligt förhållande och det är så sant, känns bra att få det bekräftat då jag lämnat ett förhållande där jag upplevt att vi inte hade det bra och han helt tvärtom och inte kan förstå varför jag lämnat.. Så tack att några ord kan få en på bättre tankar så här en onsdags morgon
Samma för mig, Kerstin.
Jag o min man hade också olika syn på vår relation. Vilket gjorde att jag tvivlade på min egen uppfattning om att det inte var bra. Ibland trodde jag tom att jag inbillade mig och det gjorde skuldkänslorna tyngre att bära. Att läsa era ord får mig att inse att det finns människor som befinner sig i samma situation som jag och som kan förstå tankar och känslor hos mig som jag ibland har svårt att sätta ord på.
Jag håller med dig Pierre. Ingen bryter upp från ett lyckligt förhållande.
Men i ett förhållande kan den ena känna sig lycklig och den andra olycklig. Pratar man inte med varandra om sitt missnöje, sina känslor, låter vardagen flyta på, man bråkar inte, man tar hand om barnen, umgås med vänner, har egna aktiviteter, man har sex med varandra…
Livet är som vanligt för den andra fast den andra känner sig olycklig pga olika anledningar.
Den olyckliga går i sina tankar (säger ingenting, varför vet jag inte) och förbereder sig mentalt för en separation. När hon/han är klar med sin process så släpps bomben.
Och så står den ena parten där och fattar ingenting: ”Vad hände, vi hade det ju jätte bra och var lyckliga”.
Den människan fick aldrig chansen att förbereda sig. Därför är det så viktigt med kommunikation.
Det känns taskigt att utsätta den man en gång älskat för den chocken.
I mitt fall är min sambo nöjd och lycklig men inte jag. Jag har pratat öppet om det, t.o.m sagt dom orden att jag har starkt funderat på att göra slut om det inte blir bättre. Vi har också gått på parterapi och pratat om problemen. Tiden får utvisa vad som händer.
Men om jag beslutar mig att lämna så är han ”förberedd”, det kommer inte att släppas någon bomb.
Att prata öppet om hur det ligger till borde höra till ”vett och etikett”.
Alla människor är värda att behandlas ärligt.
Kram
Så sant, Josefina! Den ene kan känna sig lycklig medan den andre inte gör det. Och den som vill lämna har förberett sig. Medan den andre får en chock. Den som lämnar har redan gått vidare vid separationen medan den andre mår jättedåligt.
Du har förberett din partner, det är ärligt! Jag önskar att jag hade fått en sådan förberedelse. Kanske hade separationen kunnat undvikas. Kanske inte. Men jag hade inte stått där helt i chock och förtvivlan och känt mig korkad för att jag inte hade förstått något.
Tack Josefina, precis så hade jag velat bli behandlad, med respekt för den tid vi haft tillsammans.
Mycket klokt och insiktsfullt resonerat, håller helt med dig.
cj, linda, My, precis! -med respekt för den tid vi hade tillsammans, jag önskar jag fick tid att förbereda mig…eftersom vi inte är i samma fas nu är det väldigt svårt att prata om samma sak. Jag känner mig så respektlöst behandlad.
Tack för ännu en klok text. Du är en av mina kloka röster om än inte i luren.
Att våga känna är det svåraste för mig. Jag har någonstans på vägen lärt mig att stänga av och dragit åt kranen så inte allt våld i världen hjälper att få upp den.
För varje dag känns det som att min personlighets färg och styrka försvinner lite till, men jag jobbar vidare för att känna numera med hjälp av en kurator. Rädslan för var som skall komma ut när det lossnar är stor, men jag tro inte på att smita förbi utan tänker gå igenom. Tack för bra pepp!
Oj så du prickade rätt idag, har ett virrvarr med känslor som bara rinner över, allt från sorg till ilska, känner att jag inte vågar släppa kontrollen helt rädd att jag ska då fastna i sorgen känner att jag ibland kämpar emot känslorna även om de tårarna vattnas i ögonvrån. Och ibland bara kommer det.. Kan vara på väg till jobbet också bara kommer tårarna och sorgen som ett slag mott mig.. Men tror som du för att komma vidare måste jag våga känna även de jobbigaste känslor för att Kunna bli hel igen..
Och att ha någon som lyssnar men även ibland pekar åt vilket håll jag ska gå är oerhört viktigt för mig. Men även att försöka i detta kaos leva bygga upp en vardag och ett nytt liv som jag kan känna mig lycklig i.. Kram ha en bra onsdag
En stor kram till dig Kerstin i ditt ”virrvarr” med känslor, den berömda ”berg- och dalbanan”.
Men det blir bättre med tiden.
En dag så har tårarna gjort sitt jobb och man mår bra igen.
Styrkekramar behöver du också! 🙂
Tack Josefina
Tack fina Kerstin. Önskar dig detsamma!
Läste lite ur en bok igår (Bortom nöd och lust) och där stod det om hur man ska vara och reagera när partnern sårar en och om man vill få honom/henne att ändra på sitt beteende så är det viktigt hur man själv är och handlar i dessa situationer. Om man visar ilska så är det fel, om man t.ex inte vänder och går och markerar att man inte accepterar, så visar man att handlingen är ok (även om man blir ledsen) Nu sitter jag här igen och tänker att jag kanske har gjort fel eftersom han aldrig ändrade på sig. Jag blev ofta ledsen och arg av frustration. Känns nu som om skulden lades på mig, fastän det var alltid han som ”klantade” till allt. Det känns som man ibland tar ett steg framåt och två tillbaka. Hur ska man våga öppna när allt bara blir fel? Är det mig det är fel på som inte reagerar på rätt sätt när jag blir sårad? Många tankar nu…
Nu blev jag helt paff måste jag säga. Du blev ledsen och frustrerad och ska då fostra honom så han gör rätt? All skuld och skam till dej, även för hans beteende?
Låter som en skitbok i mina öron!!
Om han märker att du blir arg eller ledsen vore det kanske på plats att han undrar varför. Inte din uppgift att ändra på honom. Det kan bara han göra.
Lycka till! <3
Tack majalis!! Precis så som jag har känt länge att han är som ett barn som skulle fostras utav mig. Blir mamma-barn förhållande till slut. Ska nog inte fortsätta läsa den boken! Tack för dina ord, det stärkte! Behövde dem idag! Kram till dig!
Hej Cicci!
Förstår att dina tankar går så där. Man måste nog släppa dom tankarna. Sluta klandra sig själv. Hur man än gör/gjorde/skulle ha gjort spelar nog ingen roll. Man kan nog inte styra andras beteende. Den andra får stå för sitt beteende. Vet han inte bättre så är det nog inget att ha, tyvärr.
Jag säger som min bästa vän brukar säga till mig när mina tankar maler för intensivt.
”Sluta slå knut på dig själv”, och det med omtanke Cicci.
Ha en bra dag!
Kram
Tack Josefina! Jag ska verkligen försöka att inte slå knut på mig själv mer! Bra ord! Jag är specialist på att vrida ut o in på allt o analysera saker så jag nästan går sönder. Kanske ska lyssna på min pappa som sa till mig att jag kanske skulle läsa någon rolig bok istället som jag blir glad av. Tack för din omtanke!! Ha en bra dag själv! Kram
Då är vi två.
”Vrida ut o in”-experter med specialkompetens på analysering.
Kan man skriva det på sitt CV?;)
Kram
Haha, bra tanke där!
Så mitt i prick!! Att våga stå där mitt i sorgen och låta den blåsa hur mkt den vill mot mej. Att säga till sorgen ”bara kom du, jag möter dej o jag kommer inte fly” Att våga stå kvar där och möta den på darriga ben och med tårar som aldrig tycks ta slut… Och som alla stormar ALLTID gör tillslut… Den drar förbi och försvinner bort… Möjligen att lite blåst finns kvar.. Men den blåsten ger oss garanterat luft under vingarna att våga lyfta blicken uppåt o börja försiktigt flyga igen… Snart…
Så är det verkligen Cicci:-) Snart…
Såg att det va två cicci som kommenterat här idag… Därför kanske det ser konstigt ut när jag skrev en kommentar.. Men inte samma cicci iaf..
Det skulle behövas delas ut ett ”kodnamn” så att ingen kan heta lika, så man ”vet” vilken Cicci, Åsa, Petra, Kerstin… det är som skriver, just då.
Har någon delat med sig ganska mycket av sig själv (så man känner till en del av hennes/hans liv) och så dyker det upp en ny med samma namn men ett helt annat liv.
Då blir det svårt att hålla isär människorna. Det kanske man inte behöver heller men lite kul är det att ha koll och hänga med. 🙂
Håller med!
Michael och alla ni andra, vad anser ni om följande?
Vänner som lyssnar till ”viss del” för att sedan avbryta och komma med så kallade ”goda råd” (i all välmening, självklart, intentionen är ju god!).
Det är få som ”bara” vill lyssna och bara ställa följdfrågor, (med resultatet av att den man lyssnar på finner ut de svar som finns där inne).
Känner vi för starkt med våra medmänniskor?
Gör det för ont att bara lyssna?
Varför är det så ansträngande att ”bara” lyssna och INTE komma med tips? Man lättar väl på sitt hjärta för att lätta det, inte för att tynga ned det med andras råd – för att sedan (kanske) känna av en omedveten press att följa råden?
Och detta jag skriver handlar inte om dem som fastnat i ältande-träsket, utan dem som vill dela sin upplevelse vid ETT samtal – med en inre önskan om att bara få bli lyssnad på, höra orden sägas högt. Rensa ut hjärtat, med hjälp om följdfrågorna jag nämnde.
Och kanske det, många som fastnar i ältande-träsket – kanske är det dem som blivit avbrutna i ett tidigt skede, så det skett en omedveten låsning? (nu spekulerar jag, men.. )
Well, känner någon igen sig i detta? Självklart är vänner heller inte terapeuter, det är jag medveten om.
Ps. Den här bloggen är otroligt bra.
Flera av mina vänner tyckte att jag borde sluta tänka så mycket på det som varit och istället gå vidare. Det fick mej att känna mej så fel och jag slutade öppna upp för dem. Jag har haft ett mkt jobbigt äktenskap med en narcissist och behövde mina vänner att älta med. Men de orkade inte lyssna, eller ville de kanske bara att jag skulle sluta må dåligt? Jag tror att det är en kombination av båda. Resultatet blev ändå att jag tystnade och fick klara mej själv. Detta har lärt mej att vara mer ödmjuk när andra berättar om sina upplevelser. Jag kan aldrig uppmana någon att må bra. Det måste komma från de själva. Men såklart, ser jag någon som har svårt att komma vidare måste jag kanske hjälpa dem på traven med stöd och frågor. Svaren måste de finna på egen hand.
Det låter som du nätt och jämnt överlevt en ”vaken mardröm”. Narcissister kidnappar ens hjärna, inte så konstigt du var/är förvirrad. Hoppas du hittar en bra terapeut som du känner rätt kemi med, så att du kan komma ut på andra sidan med 100% validerade känslor, tankar och upplevelser. Får du det stödet kommer dina vänner (förhoppningsvis) att kunna närma sig dig med ett öppet sinne igen.
Jag börjar må ganska bra nu men exet påverkar fortfarande. Han vill forma världen så att han kan leva bekymmerlöst i den. Jag ställer inte längre upp. Det har tagit lång tid att hitta modet att säga ifrån. Och han fortsätter krångla. Jag ger inte upp den här gången.
Tack Michael för en jättebra och läsvärd blogg, har nyligen hittat hit trots det gått ca 5 år sen separationen; jag bröt upp från ett långt äktenskap med mycket smärta och trauma – Fortfarande känner jag en sorg, men tror inte jag kunnat göra på annat sätt. Jag såg ditt inlägg om narcissism ovan, majalis.och detta var något jag inte kände till om personligheter förr eller inte hade funderat på i alla fall. Med tiden som gift hände något med mig som jag inte kunde förklara. Det var som att slåss mot väderkvarnar…Min personlighet och alltså jag blev avtrubbad, jagbörjade tvivla på mig själv etc. Mina värderingar tex. mitt sätt att vara.. jag har nu förstått att min xman är narcissistisk i sin personlighet. Väldigt obehagligt. Idag kan jag mycket mer om detta och förstår bättre varför det blev så. Just beslutet om att lämna eller vara kvar var sååå svårt. Kanske är ni några här som sitter i den sitsen och jag vill bara dela med mig om ett lästips.
Jag velade ganska länge ; han ville inte skiljas (bekvämt, bra ekonomi etc) Hur skulle jag kunna ta ett sådant beslut som påverkade alla, barnen, min gamla mamma etc. jag läste bla att just velandet påverkar personligheten, att man förlorar självkänslan av att inte kunna besluta. Precis så var det. Jag läste många böcker men blev inte klokare. Gick ner mig i något slags träsk kändes det som. Till slut hittade jag en bok som ställde raka frågor om förhållandet, och det gav mig lite hjälp. Man svarade bara ja och nej och det gav liksom kött på benen på alla tankar som for omkring utan struktur. Jag lånade den på biblioteket.
http://www.goodreads.com/book/show/46681.Too_Good_to_Leave_Too_Bad_to_Stay
Om det kan hjälpa någon. Önskar er alla en fin dag <3
Hmmmm….kan det vara så att vännerna man talar med gärna vill leverera ,inte en lösning kanske; men komma med ett råd. På hur man ska hantera situationen, för att vännen kanske tror att det är det man vill höra ?
Otroligt viktigt att lyssna in, bara lyssna….att oron får en mottagare. Men förmågan till det skiftar , av naturliga skäl tror jag. Dock bra att bli påmind om att det viktiga är inte att hala fram en lösning.
Som replik till ” Maja ”
”bara lyssna….att oron får en mottagare” – den tar jag med mig! Tack!!
Tror att det många gånger är så. Tänker att det, som du skriver, till viss del beror på att de vänner som gör så kanske tror att de förväntas ha en lösning eller råd att ge när man pratar, att det är det man vill ha så att det blir ett ”resultat”. Men också att de står utanför, inte upplever och känner det man själv gör just då. Tror också att de ser att man inte mår bra och därför gärna vill ge råd och hjälpa med olika lösningar. Men tror ibland att lösningarna kanske utgår mer från hur de själva tänker att de skulle hanterat en liknande situation. Att verkligen lyssna är så viktigt och att inte gå för fort fram…
Jag skrev om det där med ”goda råd” för ett tag sedan. Lyssnandets konst är verkligen något att lära. Avstå från smarta lösningar, så att hjärtat ges utrymme läka.
https://separation.se/det-ar-latt-att-ge-goda-rad/
Denna? Riktigt bra!!
Det stämmer så bra det du skriver. Jag bröt ihop, jag orkade inte mer, jag fick nog av alla lögner och allt svek. Jag gav upp och visade mig sårbar, jag grät, jag skrek, jag sörjde. Mina fantasktiska grannar tog hand om mig, gav mig mat, tröstade och pekade med sina händer vad jag skulle säga och göra när jag inte klarade av att göra det själv.
Det är tack vare dom som jag står upp idag. Det är en kamp varje dag, känslomässig berg-och-dalabana, vara utan barnen gör att jag går sönder, utan närhet, ensamhet, tomhet, saknad.
En dag i taget, samtal med terapeut, uppgifter från henne att fokusera på, uppgifter som är jobbiga men som jag känner gör mig bra. Min chef har ordnat så jag får gå på yoga på arbetstid, andas. Tårarna rinner när jag är där men jag känner att jag lättar på trycket inombords.
Jag är på väg. Idag kommer barnen hem, åh som jag längtar!!!
Lycka till med allt! ❤
Åh, Emma!
Gör ont i hjärtat att läsa din text. Kan nästan känna din smärta genom texten.
Känner med dig, verkligen.
Skönt att du kan sätta ord på dina känslor. Det hjälper.
Skönt att du har så fina grannar som hjälper och stöttar dig.
Massvis med styrkekramar till dig ❤️
Tack snälla ni!
jag vill oxå bryta ihop, lagga mig ner och säga att jag klarar ingenting nu… jag vill att någon ser hur dåligt jag mår…men jag har hund och häst så kroppen stiger upp varje morgon och far iväg till stallet. gör det som jag måste, har även underbara stunder med hästen, hon lyssnar alltid och jag rider ofta, ofta. tur jag har henne. barnledig varannan vekca. men folk ser att jag är i farten och fixar allt, en bekant sa att jag hade klarat det här bra (separationen) jag blev paff. jag kan väl inte överge häst och hund, det är inte deras fel det som hänt
Förstår känslan. Man vill ju att någon ska se att man mår dåligt men eftersom det sällan syns utanpå så hoppas man ju att någon FÖRSTÅR och ställer frågan ”Hur mår du, vill du prata, kan jag göra nånting för dig, jag förstår att du har det tufft”… vad som helst som visar lite omtanke. Nånting som gör att man inte känner sig så ensam i sin sorg. Nånting som gör att det känns lite bättre för stunden. Lite omtanke gör stor skillnad för oss människor.
Det vill man få av människor i sin närhet, det vill man inte ”tigga” om.
Hoppas att du har någon som ser dig och dina behov.
Styrkekramar till dig
Josefina, tyvärr har jag inte det. jag går till kurator men i övrigt så har jag bara han att prata med, konstig situation. han är min bästa vän, eller nu vet jag inte längre men han är den enda jag har att prata med. tills jag hittade hit vill säga, har läst massa intressanta inlägg från män som lämnat och det gör det lite lättare att förstå min situation. Jag sänder kramar tillbaks!
Bästa Carina! Jag kämpade och bet ihop i lite mer än ett år. Tillslut så fick jag nog, jag orkade inte längre, varken fysiskt eller psykiskt! Att stå där och känna alla känslor, hur ont det än gjorde var fruktansvärt, det liksom sköljde över mig. Men nu efter, så var det värt det. Jag överlevde stormens öga men det är nu det verkliga arbetet med att hitta och bygga upp mig själv börjar.
Kram till dig!
tack snälla, kram tillbaks!
Gripande och starka ord Emma. Ja, vilka grannar. En famn att få bryta ihop i. Varma hälsningar till dig.
Lämnad efter 24 år, 21 som gift. 4 barn 21-12 år. Blev informerad en kväll och tre veckor senare var han borta. Barnen fick en veckas varsel. Kvar i huset, alla räkningar men endast en lön…Jag skakar fortfarande och gråter dagligen efter 6 mån. Plötsligt i varannan-vecka-cirkusen. Förstår inte hur han kan göra mig så illa….
Känner med dig, Carina!
Vilken chock för alla.
Och då som mamma behöva ta hand om barnen och deras känslor, hemmet, jobbet, djuren…när man själv är i chock och egentligen har fullt upp att ta hand om sig själv.
Har aldrig varit i den situationen, kan nästan inte förstå hur man överlever. Men det gör ju alla för man måste.
Det kommer du också att göra, Carina. Förstår att det gör ont, jätte ont men så småningom gör det mindre ont.
Ta hand om dig själv och dina barn.
Styrkekramar till hela familjen
Tack snälla för fina ord. Kram tillbaks till dig!
Tack Michael för den här fina bloggen. Du gör underverk i människors mående.
Och tack alla fina människor som är här ute som delar med sig och uppmuntrar varandra.
Jag har inte följt den här bloggen mer än några veckor men jag förstår att den är jätte viktig för alla.
Extra viktig tror jag att den är för dom som har blivit lämnade och känner stor sorg och förtvivlan. Att kunna skriva av sig och känna att man inte är ensam (vilket man kan tror när man bara ser ”lyckliga” par överallt).
Just idag känner jag att det är väldigt mycket smärta här. Jag blir verkligen berörd av alla berättelser.
Alla har sin historia men smärtan, förtvivlan, frustrationen, ilskan… har nog alla gemensamt.
Har själv aldrig blivit lämnad så jag har inte gått igenom det som ni går igenom just nu. Kan inte säga att jag vet hur det känns men jag kan mycket väl förstå eran smärta.
Smärtan lyser så starkt igenom i allas berättelser.
Jag hoppas att ni alla har någon som bryr sig lite extra om er på den där tuffa resan. Det blir nog svårt att klara på egen hand.
Jag vill skicka dom varmaste styrkekramarna till er alla som kämpar där ute. ❤️❤️❤️
Så fantastiskt fint av dig att skriva så Josefina! Kram
Tack Michael!
Ord från hjärtat.
Kram
Kan bara instämma, du skriver såå fint Josefina!!! Du är ett stort stöd för många andra fast att du själv har det tufft ❤️
Tack!
Du med Petra ❤️
Kram och tack Josefine!
Lycka till
Kram och lycka till själv Pierre!
Vilken underbar människa du verkar vara Josefina!
Oj, det var vackra ord Åsa.
Tack!
Jag tror rädslan för att inte veta hur det kommer att bli är värst.
Har separerat från min man sett tag. ”Vi ska vara ifrån varann och känna oss för” typ…
Vet redan nu att jag inte vill fortsätta, är klar med vårdat förhållande. Känner inte att jag har mer att ge… Ingen kärlek kvar,..
Det som gör ont är inte den insikten. Det som gör ont och kan få mig att gråta är just att inte veta hur det blir…
Alla saker, vänner, livet… Men jag vill ju må bra. Jag vill vara lycklig.
Vet ju att det kommer bli bra… Ovissheten om när är det som gör ont…
Men det kommer bli bra…
Nu har jag ändrat min signatur så vi ”Petror” inte blir ihopblandade 😀
Tillit…jo, det är en utmaning att känna! Men bättre att välja tankar som föder tillit än oro…kräver medvetenhet å övning. Men det är nog möjligt!!! Jag måste påminna mig heela tiden!!!
Petra35.
Då har vi koll på dig. 🙂
Precis så känns det.
Ibland önskar man att man hade en spåkula.
Det är ju så att man vill gärna veta, men det gäller att ta en dag i taget. Vad vill jag?
Vem är jag?
Vad behöver jag?
Så formar du framtiden. Vänner stannar om de just är vänner. Att lämna något är att testa sig själv, för där man befannsig innaan var inte där man till fullo ville vara. Se möjligheter. Tänk inte för mycket på vad kommer hända. Forma ditt liv åt någon riktning så kommer det hända något. Dröm, men förutse inte allt. Se möjligheter
Precis så känner jag med. Ovissheten är jobbig men en dag så kommer det nog kännas rätt. Lycka till Anna.
Jag tror att när kärleken i hjärtat har trasats sönder ..tar det sådan tid att få det helt igen.
Första tiden är man rädd för ensamheten men när man helat sig så blir det i tvåsamheten som rädslan finns. Jag vet inte om jag vågar öppna mig igen och riskera samma känsla.. jag har det ju trots allt väldigt bra nu i min ensamhet.
Det jag vet är att det som var fel och som bidrog till smärtan skulle jag nog inte kunna hamna i igen ..för det är ju trots allt lärdomen om det som var fel som var smärtan. Jag tror också att man kanske med tiden när man lärt känna en annan kanske vågar ..igen.
Tror också som flera av er skriver att när man lämnar varandra har man blivit så olika i någon del så det går helt enkelt inte längre. Ibland önskar jag att jag inte var så känslig ..jag tittar på andra par och jag funderar hur de står ut med varandras olikheter.
Tänker också på alla män som finns omkring mig och jag ser ingen som det skulle fungera med ..från min sida i alla fall. Det känns också som att ju mer jag lär mig själv så krymper möjligheten att träffa någon. Visst är livet konstigt ibland. Önskar Er alla tider av läkning som inte gör allt för ont. <3
Du träffar verkligen mitt i prick i det du skriver, Michael. Jag har följt dig några veckor och sparat ner alla dina blogginlägg här. Det är så skönt att få bekräftelse i sin känsla, sorg och längtan. Och dagens blogg påverkar mig så starkt. Just det här med att man måste få sörja och läka innan man öppnar sitt hjärta igen. Jag har haft mycket otur i relationer. Ja, jag väljer att använda det ordet. Och detta med tanke på de män som jag har träffat. Det har klickat så tillvida att det funnits en fysisk och mental attraktion. Och varje gång har jag tänkt – ÄNTLIGEN! Men så börjar det… Avståndet ökar, vi hörs och träffas inte lika mycket. Och när det kommer till kritan så har jag förstått att DE har inte sörjt och läkt färdigt – trots att de trodde de hade gjort det. Men jag känner igen signalerna och pusslar ihop det till att DE har inte förmågan att öppna sitt hjärta. Ännu. Att just finna någon som är i samma fas – det är nog det största bekymret när man söker kärleken. Att vilja är en sak men att ha förmågan är inte samma sak. Det är jätteviktigt att sörja och gråta även om det är sååå jobbigt att ta sig igenom den perioden. Tyvärr har jag en tendens att fastna lite för länge i den fasen. Och visst blir jag lite ”rädd” när jag återigen träffar någon och det där lilla hoppet börja tändas. Vågar inte riktigt ge mig hän i känslan som jag skulle vilja göra. Det finns ju ett antal ärr som skaver. Men en dag… ❤️
Så himla kloka ord! Jag sörjde i flera år in i förhållandet. Gick igenom alla känslor som fanns. Bestämde mig för ett år sedan och när jag tog beslutet en andra gång (efter första så försökte vi reparera) så va det precis som jag var klar med allt det där när jag väl sa orden. Han gick däremot in i sin sorgefas.
Jag har idag träffat en helt fantastisk kvinna som visar mig en kärlek jag bara trodde fanns på film. Den ärliga kärleken där man duger fast med fel och brister. Man behöver inte hela tiden leva ett liv där jag måste uppgradera mig regelbundet för att duga. Jag duger precis som jag är. Livet är enklare och jag känns som en enklare person att leva med. Tvivlade mkt på om jag var redo att släppa in kärleken igen, men insåg att jag var redo då jag hade sörjt så länge, egentligen 2-3 år innan beslutet togs. Men det var också det svåraste beslut jag någonsin tagit. Att lämna ett tryggt men olyckligt förhållande till det okända.
Mitt största hinder är att jag inte kan se bortom alla problem, försöker men hittar inte hoppet…
Lite som frågan om/hur man vågar öppna sitt hjärta för att ge en person en andra chans efter svek…..
Ja, när våga öppna hjärta?
Just nu efter att mannen jag haft en lång relation med bryter vår relation, då han valt att stanna hos sin fru trots att han i ett år pratat om att lämna. Dvs så länge vi har haft vår relation.
De har inte haft det bra i många år. Varför han väljer att stanna. Jag vet inte. Det känns tungt just n. Vet vilka svårigheter det är att vara i en sådan sådan här relation. Som en inkräktare har jag känt mig, men då vi haft mycket bra på alla plan och vänskap och kärlek växt har det varit svårt att inte tro att han ska lämna henne. Men samtidigt vetat att det kan bli tvärtom. Känslor är ändå svåra att styra över. Det går över men…