Kvinnan ger uttryck för sin frustration med ett suckande utrop:
”Jag är så trött på att vara singel! Jag längtar desperat efter att få träffa någon att älska! Någon som stryker min kind på morgonen och säger att han älskar mig. En man som jag kan ta en promenad med, som hjälper mig ned i tvättstugan, håller om mig…Jag vill SÅ gärna ha någon att planera helgen och framtiden tillsammans med. Inte en ensam nyårsafton till!”
Hon ger uttryck för något av det mänskligaste som finns: någon som ser och delar våra liv. En person som berikar andetagen såsom bara just han eller hon kan.
Jag varken kan eller vill terapeuta och komma med goda råd om hur hon skall tänka och agera. Hon känner! Och är så oerhört trött på alla män som:
”Inte vet vad de vill. Som utger sig för att vara singlar, men som senare visar sig vara i förhållanden. Inledningsvis kör charmoffensiv för att sedan visa grå ta för givet inställning. Som rycker på axlarna när jag såras av deras konstanta porrsurfande och säger att alla killar gör det.”
Jag vet att hon inte är ensam! Stockholm är t.ex. en världens mest singeltäta städer, vilket betyder att många, många vaknar upp en söndag som denna med en önskan om att någon – den där speciella personen vaknade upp vid deras sida. Någon att göra en utflykt med. En brunch där de känner en mjuk hand i sin. Så enormt mänskligt med denna längtan!
Det du kan göra, är att se till att vara öppen inför mötet som högst troligt en dag kommer att ta form. Hur vet jag det? Jo, därför att det ligger i den mänskliga naturen att vilja nå fram till någons hjärta. Att connecta. Möta någon att drömma drömmar tillsammans med. Fingrar genom håret. Skratt. Älska. Det är oerhört många fler än du som känner det du bär på i hjärtat. Det betyder att matematiken jobbar för dig.
Resan mot det där speciella mötet kan vara kantad av ensamhet, melankoli, otålighet, för många ensamma kvällar i soffan, ännu en AW utan kontakt….
Se med öppna ögon och ett nytänkande sinne, ta hand om din fysiska och emotionella hälsa, läs böckerna, bloggarna och gå på föreläsningarna som hjälper dig att utvecklas. Gör upp med dina gamla relationssår/ärr.
På ett osynligt plan håller mötet redan på att ta form. Du rör dig på en väg som kommer att korsas med en annan. Kärleken är inte exklusivt enbart för alla andra, utan även en kraft som vill dansa med dina pulsslag.
Jag vet att när vi lär känna den egna personens ovärderliga skatter, agerar utifrån integritet, öppenhet, kan le åt en blåsig och regntyngd höstdag, gör det bästa vi kan av vardagen, vidgar självbilden till någonting mycket större en kritiserande domare på insidan, gör vi den egna personen magnetisk. Människor vill vara nära det där speciella som de inte alltid riktigt kan ta på. Du kan vara den där personen.
Jag önskar dig det bästa en dag som denna min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Detta är precis jag. Längtar så efter att träffa någon.
Träffade en kille i torsdags från en dejtingsida.
Han tyckte inte att det klickade mellan oss men jag tyckte att det fanns något. Jag ville lära känna honom bättre.
Så det blev jobbigt att jag hade intresse men inte han. 🙁
Kära Anette81 ❤️ Jag önskar dig verkligen det bästa. Och att du nu får njuta av att må bättre. På något vis så önskar jag dig lite vila nu. Vila från att försöka räcka till för någon av dessa män…jag önskar dig en tid då du bara kan få njuta av allt du redan har. Som du inte behöver jaga efter…kram ❤️
Tack snälla Petra.
Jo jag önskar att jag fick njuta av att må bättre. Men jag saknar verkligen en man i mitt liv. Dessa 20 månader har varit tuffa.
Ja det verkar inte som att jag räcker för dessa män.
Jag har min dotter det njuter jag av. Men hade varit underbart att träffa någon som får dela vardagen med oss.
Jag vet hur det känns…när längtan är stark och när fokuset hamnar lite för långt fram och på hur man ska ta sig dit så snabbt som möjligt…till det där mötet med en man som det går att leva ett lyckligt och gemensamt liv med. Jag har lidit mycket av det, av att jag inte lyckats ta mig fram till det mötet. Nu mår jag bättre…när jag kommit på att det är här och nu jag har mitt liv. Och livet erbjuder sååå mycket att bara njuta av. Som jag kan må bra av. Möten med kärleksfulla, glada, fina människor, solens strålar, en kopp kaffe, en bok…jag har varit för långt fram i mina tankar…stressad…och med fokus på att skynda fram till det som inte hänt ännu. Och det kanske tom inte varit menat att hända ännu…
Skönt att du mår bättre nu.
Jag önskar att jag kunde känna som dig att det finns mycket att njuta av, men jag kan inte det tyvärr.
Jag försöker tänka så att jag behöver den här tiden för att ta hand om mig själv(både yttre och inre), reflektera över det som varit, separationen, hur jag vill leva mitt liv nu och skapa ett hem som jag och min son trivs i. Men även på att skapa en bra relation till mitt ex, jag var den som lämnade och han är fortfarande arg/besviken på mig, ett år senare. Jag har dejtat en del men träffar bara män som inte är på samma nivå känslomässigt. Jag längtar så efter samhörigheten som du beskriver.
Samma här. Har länge varit ensam. Och så fanns han där. Killen som hade allt jag önskade. Så genomgo på alla sätt. Men han tyckte inte samma om mig. Vi hann träffas ganska mycket. Nu ska jag jobba med att klippa av känslor igen. Det är också ett jobb som är jobbigt…
Stor kram.
Varmt tack för det du skrivit idag Michael. Det är en text som verkligen når ända in i mitt hjärta, lugnar, värmer, stärker och stödjer. Och så håller jag bara med och känner mig mänsklig som längtar. Och så tänker jag att tiden som vi lever utan någon vid vår sida också är väldigt, väldigt viktig och värdefull. Även om det är och har varit väldigt jobbigt många gånger så kan jag ibland tänka att jag lärt mig otroligt mycket av atr inte ha varit med om det där mötet ännu. Av att gå själv på min väg. Jag har börjat komma igenom rädslan för just det nu. Rädslan över att aldrig få uppleva hur det är att älska och leva nära, gå tillsammans. Känner inte det lika starkt längre. Nu känner jag att kärleken som kraft bor i mitt hjärta och att jag är här för att låta den lysa…och att jag bara ska gå vidare på min väg och följa ljuset…❤️
Michael! Tack för ännu en fin text! En text som stöttar å pushar. En text som vill väl.
Petra, Anette, Loppan mfl…tack för att ni finns och delar med er! Den största konsten är att trivas med sig själv, att kunna njuta av och acceptera sin ensamhet, att se till det jag faktiskt har och njuta av det. Att det är ok att känna att jag är ledsen för barnlöshet och misslyckade relationer, att våga erkänna för mig själv hur ledsen man är. Att våga gråta. Att gråta igen å igen. Att bryta ihop och kravla sig upp. Att inse att ’jag har inte cancer iallafall’ osv
Att våga ’gå i tro’ att allting löser sig.
Varm sommarkram på er! // Ingrid
Precis så känns det för mig. Jag drömmer längtar och hoppas att möta någon där trygghet lugn och sann kärlek kan växa fram. Även om jag såklart vet att många med mig är singlar och att även om man har en relation då kan man känna sig ensam så är det är tungt att vara den enda på arbetsplatsen som är singel. Att inte ha någon att planera med eller göra något på semestern med. Att komma hem efter en lång arbetsdag och bara önska att någon var där och kanske hade gjort middag. Jag for illa psykiskt i min senaste relation och jag bestämde mig för att ta en ”karenstid” för att läka och försöka reda ut varför jag lät denna förminskning hända. Att han gick rakt till en annan och det håller i sig spär ju tyvärr på känslan av misslyckande och skuldbeläggande av mig själv men jag har kommit frammåt i alla fall och min fundering nu är om jag skall våga lita på att livet kommer att låta det som skall hända hända och att en möte kommer att ske om jag bara har tålamod och tilltro eller om jag behöver hjälpa ödet på traven så att säga med tex nätdating. Jag kan i ärlighetens namn säga att tanken på nätdating känns lite jobbig. Har liksom ingen ork tid och energi för det och är dessutom rädd att råka illa ut igen…kanske någon bloggvän kan hjälpa mig med någon tanke om detta?
Tack Michel för dina alltid så bra inlägg!
Jag är där, har varit där alldeles för länge. Vill så gärna men det går inte. Känner att jag tappar hopp och min optimism som alltid funnits. Stannar inne och vill inte gå ut, tycker synd om mig själv och förbannar alla lyckliga förälskade. Känner mig elak, missunnsam och oföretagsam. De jag faller för vill inte ha mig. Försöker träffa någon på diverse datingsajter men känns helt hopplöst. Har träffat några bara för att jag är så svältfödd på hud o närhet. Jag vet, jag gnäller men orkar inte. Har helt tappat tron på mig själv. Jag har så mycket annat att vara glad för men det hjälper inte. Kommer inte ur denna onda cirkel…
Åhh det är ju precis som jag känner. Har tappat all kraft och tro på en ljus framtid. Hoppas det är en fas som kommer att gå över eller att jag hittar förnöjsamhet i mina intressen och vänner så att det räcker…
Ibland tappar jag tilltron till att livet vill väl, eftersom jag verkar vara fast i livets väntrum. Jag är företagsam, livsbejakande, levnadsglad och öppen. Sker några nya möten, nej även om jag försöker hjälpa till själv genom olika initiativ. Såsom senast när jag bjöd in en manlig bekant på middag, eftersom jag trodde det fanns ett visst intresse, under kvällen påtalar han indirekt intresse för en gemensam bekant. Jaha varför hånglade vi kvällen innan och varför äter du middag med mig? Snacka om att känna sig dissad.
Visst har jag mycket att glädja mig åt och jag klarar mig själv på alla sätt och vis, men ha en reskamrat på livets resa skulle helt klart höja livskvalitet.
Så vackert beskrivet och kloka ord att ta till sig av.
Det är stor skillnad på att vakna varje dag och vänta på att möta ”den rätte”, göra allt för att man skall vara ”rätt” och så vidare, mot att skapa ett liv man själv trivs i och med, med eller utan en partner vid sin sida.
Livet vi lever skall ju vara njutbart, meningsfullt för oss själva, och någon gång händer det att vi möter någon som vill dela det 🙂
Ja det är hemskt att vara själv….
Träffat några män som finns där och vill träffa mig
Men det går inte… Klickar inte… Kan inte gå in i något halvdant
Nu har jag träffat en man som jag fått starka känslor för men han vill bara vara vänner… Går med på det för att få träffa honom men det gör ont
Måste avsluta detta innan det tär sönder mig
Fattar inte – tycker vi klickar så himla bra
❤️
Tack för en bra inlägg…
Min erfarenhet och vad jag sett hos andra genom livet är att det är otroligt viktigt att först och främst tycka om sig själv, både med sin fysiska hälsa men även inre trygghet och glädje, att helt enkelt känna sig lycklig i ensamheten. Efter det så är det otroligt viktigt att man vågar vara öppen för att möta en ny partner. Så att man inte har mentala dörrar av något slag som är stängda.
Utseendet spelar absolut inte någon roll.
Av egen erfarenhet så vet jag att när självbilden är vid och trygg så vänds blickarna från singelmän till en, det kommer som ett brev på posten. Man utstrålar en massa saker och det är som du säger Michael, man blir en magnet som många vänder blicken till. Man sänder ut alldeles speciella signaler utan att man tänker på det.
De dagar jag känner en hopplöshet om att vara singel, klara av barnen själv, har åldersnoja eller är desperat efter fysisk kontakt så är jag inte längre en oemotståndlig magnet som alla vill hänga med. Nej då har jag erfarenhet av att vara ett lätt offer för andra trasiga människors liknande trasighet. ”Maka söker Maka”
Och det finns inget ljuvligare än att träffa någon som inte är desperat utan som har egna intressen, trivs med sitt jobb och fritid sköter om sin egen fysik och har många härliga vänner och som ser positivt på framtiden oavsett om han träffar någon eller inte. Utan ser en kommande partner som en extra krydda på ett redan härligt liv.
Vill verkligen alla ha ett förhållande? Läste om en avhandling där forskaren kommit fram till att det nu i samhället växer fram en singelkultur och singelidentitet vilket han trodde var något som skulle fortsätta växa. I den forskningen visade resultatet att de som varit singel i mer än fem år föredrog att fortsätta med singellivet, detta gällde då framförallt kvinnor och då inte de allra yngsta. Läste även en annan forskare som menade att vi har lärt oss att sträva efter tvåsamheten, det är något inlärt.
Tyckte att bägge texterna var intressanta och något att reflektera över, för visst är vi väldigt styrda av tvåsamhetsnormen som ändå råder i vårt samhälle. Tror att det man längtar efter som singel är ett bra, djupt positivt energigivande förhållande och handen på hjärtat hur många lever i en sådan relation, ytterst få skulle jag tro. Då är jag en positiv person och inte någon cynisk pessimist men jag är övertygad om att man mår mycket bättre av att leva som singel än i ett halvdant, energislukande förhållande.
Ja du Elsa en fråga är du själv singel eller lever du i ett förhållande? Jag har varit singel i 6 år snart och de första åren var det okej men inte nu längre. Kan bero på att de flesta av mina vänner lever i parförhållande och de är förhållandevis lyckliga. Om du har ett bra förhållande eller inte beror ju väldigt mycket på dig själv och dina förväntningar på partner eller hur?
Dessutom är jag numera medelålders så det vore trevlig att ha någon att umgås med när man inte längre jobbar. Men så har jag haft föräldrar som levde tillsammans som gifta i femtio år och fortfarande på ålderns höst verkade förälskade i varandra, där var det verkligen kärlek tills döden skilde dem åt.
Jag skulle inte sakna att vara singel men jag saknar att inte vakna med någon, att slötitta på tv eller bara gå ut och gå med någon, alltså små vardagsting.
En vän som precis blivit singel säger precis som du men sen gör hon allt för att träffa någon, istället för att försöka landa i vem hon är efter flerårigt förhållande – dubbelmoral tycker jag som först landade i vem jag är innan det blev aktuellt att försöka träffa någon ny men vi är olika vi människor. Även om det var jag som valde att avsluta samboförhållandet.
Jag tänker att det ligger i vår natur att vilja tillhöra, och slippa känna oss övergivna och ensamma. Att det är en nedärvd rädsla på nåt vis. Men sen tror jag också att just tvåsamheten kan vara en inlärd norm som tyvärr kan ge oss singlar känslan av att vara vingklippta, otillräckliga eller halva utan en partner. Som om vi inte lyckats med det viktigaste i livet, att hitta en partner och bilda familj. Men jag kan också bli urless på att jag fallit i den fällan. Att vara singel innebär ju oxå att jag har frihet att verkligen blomma och inte böja mig för att anpassa mig. Jag har möjlighet att sträcka på mig åt vilket håll jag vill, växa åt vilket håll som helst. Jag är fri att stå i mitt eget ljus och med min egen kraft. Jag kan njuta av allt som gör mig gott och gör mig glad. Den relation jag vill vara en del av kanske inte är så lätt att finna. Den kanske är en på miljonen. Den kanske inte händer mig i det här livet. Men jag ska leva det bästa livet jag kan leva oavsett. Flyga högt och fritt med de vingar jag fått!!! 😀 ❤️
Så fint skrivet Petra. Gav mig rysningar. ❤❤
Tack Linda 😀 kram
Tack för dom orden! Där växte nog jag med lite
Är i en relation där jag tydligen är Älskad om jag gör det han tycker är roligt osv annars blir han sur och börjar med härskartekniker som att inte svara på sms elr vara kall och avståndstagande.
Man växa och blomma även om man lever i ett förhållande, det handlar ju mer om hur man lever och om hur man väljer sin partner.
Håller med! Så ska det vara…
Elsa, jag håller helt med dig.
I min bekantskapskrets finns det kanske 2-3 par som jag tycker har både kärlek, vänskap och respekt, och där de vill varandra väl jämt. Resten känns bara som relationer som puttrar på bara för att det är praktiskt eller nåt. Där det finns sarkasm och ”skämt” som de gömmer sig bakom. Agerande som man inte skulle ha gentemot en vän, men som ofta är djupt förankrat i parrelationen. Det är bara tröttsamt att lyssna på.
Vi matas ju med parnormen och kärnfamiljsnormen från födseln. Det är sagor om prinsar och prinsessor och leva lyckliga i alla sina dagar osv osv.
Inte konstigt om en som är singel känner tomhet eller att något saknas i livet. Själv har jag alltid varit singel, är nu 40. Så jag vet inget annat, känner att jag har ett väldigt bra liv. Om rätt man dyker upp är jag absolut beredd att prova vara i en relation, men det är inget jag aktivt söker.
Hej Maggie 😀
Så intressant…skulle gärna vilja höra mera om ditt liv. Har du genom livet känt en längtan efter en relation eller har du genom åren varit förnöjsam med att leva som singel? Kram
Oj, nu blev jag nästan lite star stracked av dig petra35. Jag har följt den här bloggen länge och du visar i allt det du skriver att du är en väldigt klok, generös och kärleksfull person
Så till din fråga. Jag har nog formats mycket av min mamma som sa till mig redan som barn att jag inte skulle ha bråttom med att träffa en kille, ”det hinner du med sen”. Jag tog nog fasta på det, och sen har åren som solo bara rullat på för mig lite väl länge kanske? När jag växte upp var det heller inte något fokus på killar, vem man var kär i, vem som var ihop med vem, skvaller om sånt osv. Det har nog oxå präglat mig, det har liksom inte varit så viktigt.
Jag har väl trott att jag oxå skulle bilda familj enligt normen, men så har det inte blivit.
Jo, visst vore det trevligt att bli (lyckligt) kär så som du brukar beskriva det, men jag göder kanske liksom inte dom tankarna, och då tar dom inte så stor plats i mitt huvud. Vet inte riktigt hur jag ska förklara.
Sedan identifierar jag mig väldigt mkt som singel, jag har tex väldigt svårt att föreställa mig att en man skulle bo med mig här i mitt hus?!
Jag är nog kanske lite knasig.
Hahaha…nu gav du mig morgonens första leende. Knasig? Du låter ju helskön 😀 Tack för ditt svar!!! Ha en underbar dag Maggie 😀
Vilket klokt och inspirerande svar Maggie. Det du skriver att du inte direkt göder tankarna är både en intressant och viktig aspekt. Tror att många singlar blir väldigt fokuserade på att de är utan partner och lägger väldigt mycket tankar och fokus på bristen och glömmer att det finns mycket annat bra i livet.
Du känns som en positiv och stark singelförebild. 🙂
Hej Maggie!
Vad kul att läsa ditt inlägg. Har en längre relation bakom mig men har nu levt som singel i drygt 10 år. Instämmer helt i det du skriver, jag tycker också att jag har ett bra liv skulle det sedan vara så att rätt man dyker upp skulle jag också vara beredd att prova men det heller inget jag aktivt letar efter.
Det kanske är så att längtan efter att dela våra liv med någon är olika stor hos oss. Även om vi är människor med liknande behov, så skiljer vi ju oss mycket åt. Och inget är ju fel, sämre eller bättre. Jag hoppas att vi som längtar väldigt mycket oxå får finna, när vi är redo för det. Och att vi samtidigt kan leva livet fullt, med vår längtan som bor där i hjärtat. Att vi hittar lugnet och modet att kunna lita på att allt kommer att ordna sig till det bästa för oss. ❤️
Jag är en kille på 36 år som hela livet har varit singel. För några år sen så trivdes jag inte alls med att va singel men tycker nu att det är helt ok 😀 Jag är oxå oskuld för att jag inte har hittat någon tjej än som vill knulla mig och jag har heller inte hånglat med någon än 🙁 Jag har varit ut på krogen ibland men har varit svårt att hitta någon tjej där som vill bli ihop med mig och lika dejtingsidor har jag varit med på men där har det oxå varit svårt att hitta någon att bli ihop med. Sen att börja snacka med okända folk som jag inte känner har jag aldrig gjort dels för att jag är så jävla asocial, jag tycker oxå att det känns konstigt. Det har hänt ibland på krogen dock att både okända killar och tjejer har börjat prata med mig 😀 Har hänt annars oxå att okända folk både tjejer och killar har gjort det men ofta har det inte varit. Mest om dagarna sitter jag bara vid datorn och kollar på film, lyssnar på musik, kollar oxå mycket på porr och då drar jag ofta fram kuken och runkar för att det är så jävla skönt och för att tillfredställa mig själv 😉 Gör ibland lite andra saker på datorn oxå och ibland på helgerna så super jag 😛 men blir mest hemma då för att det är så jävla dyrt på krogen 🙂 Det kommer oxå att bli jävligt intressant i framtiden om jag hittar någon tjej som vill bli ihop med mig eller om jag hela livet kommer att vara singel