En kvinna berättar att hon växte upp med bohemiska föräldrar. Saker bestämdes i sista stund. Det kanske firades jul, beroende på känsloläget och ekonomiska situationen.
”Jag skulle beskriva det som en extremt spontan och på många sätt gränslös uppväxt. Jag avskydde det och fick höra att jag var alldeles för kontrollerad. Som vuxen älskar jag struktur eftersom det inte existerade när jag var barn.”
Hon fortsätter:
”Problemet är att om jag ser minsta tecken av brist i en dejt/partner när det gäller att hålla tider, inte ha koll på det praktiska i livet, så är jag ute ur leken. Om det finns en procents likhet mellan en man och det som jag växte upp i, så vill jag inte längre. Jag vet att det är fel, men jag behöver någon som är näst intill perfekt för att inte behöva känna den unkna lukten av fuktig tvätt som aldrig hängdes upp p.g.a. workshops i självutveckling. Det skulle ständigt pratas känslor. Jag avskyr att prata känslor!”
Våra första femton år av livet har en enorm inverkan på oss och hur vi knyter an till människor senare i livet. Liksom vår genetiska struktur.
Kvinnan i exemplet ovan har en stark aversion mot allt som påminner om hennes bohemiska uppväxt. Hon har en enorm längtan efter den ordning som inte existerande under hennes första period i livet.
Det är något för oss alla att reflektera kring: hur såg min föräldrars livsstil ut? Hur såg jag på deras sätt att leva? Hur hade jag helst av allt velat att det såg ut? Hur allt detta påverkat mig och hur jag är i mina nära relationer?
Att förstå sig själv genom teorin om anknytningsmönster, är oerhört värdefullt när vi bygger relationer. Det är likt en karta som beskriver vägar, terräng, landskapet i stort och smått. Genom att förstå kan vi påbörja processen att lösa upp knutar som inte längre gagnar oss.
Michael – relationsterapeut
Lämna en kommentar