”Jag gör allt för honom!”

//”Jag gör allt för honom!”

”Jag gör allt för honom!”

Det är vackert att älska någon! Att vilja ge allt: omtanke, närhet, sin tid, jobba på att slipa ner och runda av vassa personlighetsdrag i sig själv etc. Men var går gränserna? Hur långt är vi villiga att gå för tvåsamheten?

En sak har jag lärt mig av livet och genom tusentals timmar klientarbete: om vi inte fångar in våra projiceringar (det som vi inte vill se i oss själva och därför pekar ut i andra) och ser oss själva i spegeln – det vackra och fula, kommer vi aldrig att kunna ha en levande kärleksrelation.

”Jag gör allt för henne/honom!” Det är ok att säga så länge gränser och självbevarelsedrift finns med i ekvationen.

När vi har börjat ta de inledande stegen mot medberoende, har vi också börjat sänka värdet på vår integritet (tills den en dag enbart är ett filosofiskt begrepp).

När vi tror att kärleken kräver att vi offrar oss p.g.a. partnerns humörsvängningar, osunda bekräftelsebehov, härskarmentalitet, ”kärleksmanipulation” (själviskhet maskerad i passion/kärlekens klädnad), oförmåga till självrannsakelse och missbruk i alla dess varierande gestalter, dricker vi samtidigt ur medberoendets giftbägare.

Den gradvisa anpassningen till det osunda, gör att vi inte märker när vi rear ut självvärdet. ”Det är ju så förtvivlat synd om henne/honom” (vilket det kanske är, men hur stor är insatsen som du får betala?)

Gör mycket, men gör inte allt. Låt inte rädslan för ensamhet vara starkare än självrespekten. Rätt partner dränerar inte dig på livsglädje.

Hur ser dina gränser ut? Vad behöver du börja säga nej till?

Medberoende och konsten att bryta den känslomässiga fångenskapen – webinar måndagen den 15 juli klockan 21.00. Följ den här länken för anmälan.

Michael Larsen – relationscoach

By |2019-07-14T07:46:38+02:00juli 14, 2019|Blogg|4 Comments

4 Comments

  1. G 14 juli, 2019 at 09:29 - Reply

    Det där med livsglädje….jag upplevde att min partner blev en glädjedödare….jag minns konserter vi gick på som jag uppskattade mycket, men som han fällde negativa kommentarer om efterråt och förstörde de positiva minnena för mig..

  2. Mette 14 juli, 2019 at 09:44 - Reply

    Känner igen mig i det där….Så fort en relation börjar knaka i fogarna så är jag där och försöker göra allt bra igen….Jag har låg självkänsla och svår separationsångest. Ingen vidare kombination. Har levt i en del destruktiva relationer, allt ifrån misshandel, otrohet och känslomässig misshandel.
    Frågan är vad man kan göra åt den låga självkänslan och separationsångesten.

  3. Mette 14 juli, 2019 at 10:37 - Reply

    Detta att alltid vara den som ger mer, den som har mer känslor, som försöker få förhållandet att fungera osv är fruktansvärt jobbigt. I mitt fall beror det på låg självkänsla i kombination med svår separationsångest. Mina gränser suddas alltid ut, blir otydliga och självrespekten försvinner i princip. Trots att jag vet detta så förblir det ett mönster.
    Är nyseparerad från ett kortare förhållande, och ser mönstret själv men vet inte hur jag ska förändra det. Den här gången monterade mitt ex ner förhållandet bit för bit. Han sa att han har för mycket med sig själv, han går i terapi för att bearbeta gammalt bagage – tre rejäla livskriser som alla inträffade inom loppet av en månad för tre år sedan. Han trängde bort allt, tog inte itu alls med det då, men det kom tillbaka. Och i samma veva möttes vi. Jag gjorde som jag brukar, enligt mitt mönster, men det slutade ändå med separation.
    Mitt i detta valde min bästa vän att ta avstånd från situationen. Hon stod inte ut med att se mig gå ner mig sa hon. Plus att hon har ett eget liv med familj och egna bekymmer med ums. Inom loppet av tre veckor förlorade jag alltså både min partner och min bästa vän.

  4. Maria 14 juli, 2019 at 16:41 - Reply

    Jag hade en bra självkänsla men efter år av anpassning och nedvärdering av mig själv så har jag blivit så medberoende att jag helt offrade mig själv i relationen, min självrespekt var borta. Jag ville så innerligt hålla ihop familjen, trots att det nästan tog död på mig. Naturligtvis blev jag till slut tvungen att inse att oavsett vad jag gör så blir det inte bättre. Nu är det snart ett år sedan separationen, ett fruktansvärt år men jag börjar nu sakteliga känna mig starkare igen.

Leave A Comment

X