Du som har varit eller befinner dig i tillståndet av inre kamp vet hur det är: ”ska jag lämna eller försöka lite till? Det är ju mycket som fungerar väldigt väl…förutom att jag inte har de rätta känslorna för honom längre. Kan kärleken komma tillbaka?”
Gemensamma minnen, ett hem, barn, vanor, gemensamma vänner och familj. Starka känslomässiga byggstenar!
Kanske bråkar ni regelbundet eller så har ni aldrig några större konflikter. Kanske är hon eller han en fantastisk människa och mamma/pappa. Kanske är allt helt ”perfekt”. På pappret!
Men inom dig finns en stark längtan efter någonting mer!
Vissa anklagar sig själva: ”varför kan jag inte bara vara nöjd?” Andra härdar ut sådant som ingen ska behöva stå ut med i en relation.
Det ligger i de flestas natur att inte vilja såra andra. Särskilt inte en person som vi har delat så mycket tid tillsammans med.
Det inre kriget av att försöka hitta tillbaka till de där alldeles speciella känslorna av attraktion och samhörighet. Hur länge ska man försöka? Hur vet vi om vi försökt tillräckligt?
Om kärleken är borta så finns det ingenting du kan göra.
Vi kan stanna och härda ut av alla möjliga skäl, eller lämna, även om det känns fruktansvärt skrämmande.
Det finns de som stannar av ekonomiska och andra praktiska skäl. De klarar sig helt enkelt inte på egen hand (en förfärlig situation).
För de allra flesta blir det i längden en omöjlighet att gå emot det egna hjärtat. Vi kommer till punkten då vi inte längre har något val.
Psyket kan lägga ut dimridåer för att vi inte orkar se det uppenbara. Vi litar inte på de egna sinnena – ofta av rädsla för att ta steget ut i det okända och separationsångest.
Tvåsamheten behöver vår kärlek annars går respekten en dag förlorad (vilket är det värsta som kan ske).
Ett förhållande ska vara platsen för tillit och lycka.
Tänk om personen som du inte längre älskar förtjänar din sanning, så att hon eller han en dag kan möta någon som finns där fullt ut. För visst förtjänar vi att få leva så helt och genuint som det bara är möjligt?
Michael Larsen – relationscoach
Känner igen det du skriver. Så förbannad på mig själv som inte kan bestämma mig.
Känslan att hamna i vakuum och veta vad man vill men ändå inte.
Han var otrogen för 1,5 år sen under en tjänsteresa med någon han inte kände.Jag fick reda på det och vi separerade. Vi sökte hjälp (mest han) och han är som en människa.
Vi bestämde oss att flytta ihop igen och börja om. Jag har inget att klaga på idag och han gör allt rätt men nu är det jag som inte kan lita på mina känslor. Ena dagen älskar jag livet med honom för att några dagar senare känna att det finns ingen mening att fortsätta tillsammans.
Varken barn eller gemensam ekonomi tillsammans så ingen beroende ställning…
Should I stay or should I go???