Han är förtvivlad, förlamad, ensam och känner sig tillintetgjord. Han berättar för mig, att han älskade och fortfarande älskar henne över allt annat. Kvinnan som han inte kan få ur tankarna och det emotionella systemet, vill inte längre vara tillsammans med honom.
”Hon är i mina tankar till 85 procent av tiden. Jag ältar konstant allt som jag borde ha gjort annorlunda. Helgerna är fruktansvärda och allt kretsar det kring vad hon gör och vem hon kanske träffar.”
Jag vet att många känner igen sig i den här berättelsen och lider. Det ligger i vår natur att vilja connecta på djupet. Att känna att den vi älskar vill vara nära oss. En god vän berättade för mig:
”När någon som jag bara dejtat ett par gånger, inte vill ses mer, är det helt ok. Men någon som känner mig väl, som sett mina goda sidor (och de mindre smickrande förstås), går sin väg, gör det ont.”
Till alla ni som inte kan vända ryggen åt längtan och saknaden, som känner sig som belastning för vänner och familj, som har ett hamrande budskap inombords att ni borde kunna bättre: du är mänsklig i din sårbarhet. Ångest och panik signalerar att ditt emotionella system är under stress. Det akuta kommer att mattas av med tiden. Trycket i bröstkorgen kommer att ersättas med andetag av hopp. Det kan kännas som ett obestigligt berg, men du kommer att röra dig uppför mot den klara och renat luften.
Människor kan såra och det finns ingen logik i världen som kan få oss att förstå meningen i allt. Ditt värde som person är oändligt mycket högre än de eventuella misstagen (som kanske egentligen är lärdomar) du gjort. Du är mer än känslorna som skriker på insidan.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Åh så vackert beskrivet och så upplyftande för den som befinner sig i den emotionella stressen….tack Michael!
Så vacker beskrivning av smärtan som känns så hotfull. Tack.
Känner igen mig i vartenda ord och just nu befinner jag mig i detta känslomässiga kaos.
Vet innerst inne att vår relation var död. Men smärtan och sorgen finner inga gränser ändå. Kanske beror det till mångt och mycket på att han redan inom en vecka skaffat en ny. Som nu 2 månader senare bor där.
Ser för mitt inre hur jag står och ser på vårt hem som om det vore ett dockhus. Ser hur dom fixar och donar. Kramas och älskar. Jag står utanför och kommer inte in.
Mentalt har jag inte förstått vad som händer. Mentalt bor jag fortfarande där. Mentalt är vi fortfarande ett par.
Men så PANG kommer insikten om att så är det inte, som en kniv rakt i hjärtat.
Jag tänker på honom dag ut och dag in. Konstant finns han i mitt system, trots att jag vet och alla säger att detta var det bästa som kunde hända. Så finns han i mitt huvud.
Så orättvist kan jag oxå tänka att det ska vara så svårt för mig och lätt för honom.
Känner mig ensam och bortvald och värdelös. Men jag tar till mig orden i texten. Låter dom vagga mig till söms.
Vet hur du känner, med all sorg, förtvivlan, känsla av att det är orättvist och allt annat. Första tre månaderna efter att jag blev lämnade vaknade jag varje morgon med känslan av att allt var som vanligt i någon sekund, och sen slog ångesten och insikten till med full kraft.
Att alla säger att det var det bästa som kunde hända spelar ingen roll.
Nu har det gått 16 månader för mig. Och jag har kommit dit jag aldrig kunde förstå att jag skulle komma – jag mår bra. Sorgen finns fortfarande och bearbetas i princip dagligen, men med ett lugn och utan att ta över mitt liv.
Tyvärr har jag inga genvägar åt dig. Tiden behöver gå. Och vågar du stanna kvar i smärtan så är jag övertygad om att du kommer ut på andra sidan snabbare. Mitt råd är, fly inte från känslorna utan var kvar så mycket du kan. Men ta också paus. Gör något som du tror att du kan må bra av, även om det inte känns så. Kroppen tar in när vi tar hand om oss även om det inte känns någon skillnad just då. Men känslan ackumuleras i oss.
Varmaste kramarna till dig!
Tack Marianne, känns skönt att få höra att det blir bättre men att vägen dit är inte lätt. Alla säger även till mig att detta är det bästa som kunde hända, men det gör det inte lättare och det känns inte mindre. Kram
Jag tror också precis som LA, distansera dig så mycket du kan. Några månader efter separationen tog jag bort exet som vän på alla sociala medier. Inte för att jag ville, men för att jag insåg att jag bara mådde sämre av att veta vad han gjorde. Det var i och för sig skittufft att sedan inte få veta något, men det hjälpte på sikt.
Jag känner så igen mig i din smärta. Mitt lilla råd är som Marianne skriver, men också att du inte plågar dig själv med att uppsöka platser såsom där han bor, FB, mm för att kolla vad han gör för det gör dig bara illa. Distansera dig från honom även fast det gör jävuskt ont, men det gör dig starkare på sikt. Jag avföljde mitt ex och hans nära för att överleva och det har hjälpt mig mycket. Är det slut så är det, och vill han komma tillbaka så kommer han ta kontakt med dig. Böna och be inte som jag gjorde vid ett tillfälle, för jag kände mig så billig efteråt.
All styrka till dig. Ta en dag i taget, men det tar tid och låt det göra det. Man ska tyvärr igenom skiten
❤️
Tack för en bra blogg!
Kämpar mig igenom varje dag efter en relation som tog slut för 8 månader sedan. Hon var mitt livs kärlek men vi hamnade allt för många gånger i ”träsket” småbråk. Olikheterna gjorde tillslut att vi inte orkade mer. Uppbrottet var gemensamt men min kärlek var lika starkt även efter beslutet. Trodde att det skulle bli bättre med tiden men några veckor senare skaffade mitt ex en ny kille. Efter detta var jag inte mig lik, de dök upp på vårt gemensamma gym samt både bor och jobbar i samma område. Valet för någon att gå vidare så snabbt är självklart fritt men att gå igenom en sorgeperiod och samtidigt behöva bearbeta ny realitet så snabbt brände mitt hjärta. Jag har haft min period med panikångest, sömnlösa nätter samt viktnedgång. Nu har jag börjat komma på fötter igen men är fortfarande väldigt deprimerad och ser ingen glädje i livet längre. Har kämpat på alla sätt genom att dejta nya tjejer, hålla igång med träning samt träffa vänner och resa. Trots allt detta och den tid de gått så är sorgen lika stor i mitt hjärta, jag har många gånger tänkt på om jag vill leva men ändå kämpat på….. Kärleken kan verkligen svida när man får sitt hjärta krossat, jag lägger ingen skuld på någon utan tar lärdom av detta då jag trodde att livet skulle bli bättre om vi gjorde slut. Jag hade fel och även om beslutet var gemensamt så var min hjärna i närvarande vid uppbrotttet, man lär sig med livet men mitt hjärta är fortfarande lika skadat (:
Jag tror precis som Anna K att du har kommit in i en livskris. Där alla de största frågorna behöver bearbetas. Och även jag tror på modellen att prata. Mina första tre månader ringde jag till två vänner varje dag, ena dagen den ena och andra dagen den andra. Sedan glesades det ut lite och jag förde in några fler jag pratade med.
Idag 16 månader senare mår jag överlag bra, men pratar fortfarande om de där stora frågorna med vänner i alla fall ett par gånger i veckan. För det var så mycket mer än en kärlek som tog slut. Allt ställdes på ända; vem är jag egentligen, vad tycker jag om, vilka är mina behov, duger jag ens åt mig själv, är jag ok etc etc.
Men vågar man gå in i de frågorna så hej vad man utvecklas. Jag har hittat delvis en ny människa därinne och delvis den Marianne som funnits där sedan tonåren. Vågar man in i frågorna så är det en vansinnig tuff men fantastisk resa. Jag har växt till en skyskrapa.
Hur gör man då? För att gå in i de där frågorna? Prata med dina vänner om precis den fråga som snurrar i dig just nu. Du behöver inte prata om det på något strukturerat sätt, utan alla de där detaljerna bygger tillsammans upp en helhet som du ser när du är ute på andra sidan. För dit kommer du – garanterat. Det vet jag; för du läser och skriver här på bloggen. Då är du en som vågar titta inåt.
Frågan är om ditt ex någonsin skulle ha läst och skrivit här? Tänker att hon dövade allt med en ny relation. Och tänker att hon inte är rätt för dig trots allt.
Varmaste kramarna!
Stort tack för ditt gedigna svar!
Jag har träffat 2 olika psykologer vid 7-8 tillfällen. Ska göra en uppföljning ganska snart igen. Sömnen fanns inte under de 7 första månaderna, då fick jag sömntabletter utskrivet. Jag blev dessutom erbjuder antidepressiva läkemedel som jag dock tacka nej till. Nu har jag kommit till den nivån att jag kan sova helt ok på kvällarna men vaknar med världens ångest som håller i några timmar!
Tror som du att detta är en livskris och där de senaste förhållandet var droppen som fick bägaren att rinna över. Håller även med dig om det sista du skrev att mitt ex dövade allt med en ny relation så snabbt! Flera av mina närmaste vänner har beskrivit det på samma sätt. Detta har hjälpt mig då jag återigen inser att man var två olika individer med olika viljor men likt förbannat bankar mitt hjärta lika starkt för henne än idag!!
Linda och Alex….jag känner er smärta…den går inte att förklara för någon som inte varit med om det….jag säger det igen, det är värre att sörga levande än döda! Självbilden får sig en törn och man måste förhålla sig till den person man delat allt med.
Jag hade också panikångest, gick ned i vikt, sov dåligt…och mycket mer. Stressen i kroppen var enormt stor och jag trodde ibland att jag skulle dra på mig en hjärtinfarkt.
Det Maranne skriver är så rätt. Det jag skulle rekommendera er, särskilt Alex då män ofta har en förmåga att inte öppna upp sig och prata, är att prata och prata och prata igen. Med någon/några ni känner förtroende för. Jag tror att ni båda kommit in i en livskris och i en sådan så jobbat man sig igenom de stora frågorna, som vad är meningen med livet, är jag värdefull mm. Kris betyder utveckling. Den är smärtsam så in in i hästeväg…men ni kommer att utvecklas…håll ut. Ät ordentlig, ta lugna promenader lyssna på lugnande musik, krama era vänner och andra så mycket ni kan för man behöver medmänskliga kramar när man mår som sämst. En av orskaerna till smärtan är att man inte längre kan få nästla in sina ben/fötter i någon annans…ren och skär hudkontakt saknas. Korta sexuella möten ersätter inte den trygga kärleksfulla varma kramen. Försök få den från en vän, far, mot, syskon eller någon annan. Själv arbetade jag inom äldreomsorgen då och fick många varma goa kramar som betydde lika mycket för oss båda (utan att de äldre visste vad jag gick igenom).
Låt tiden gå så kommer allt att bli bra.
Jag tänker på och den smärta ni nu ska ta er igenom. Ni kommer att lyckas♥️♥️♥️
Tack för ditt svar. Omtanken i kommentarerna värmer och jag tar till mig av allt ni skriver.
Håller med dej om vikten av fysisk beröring och det är inte detsamma som tillfälliga förbindelser. Gjorde misstaget att ge mig in i tre olika sådana på kort tid och det har inte gett mig annat än ångest.
Jag saknar kramar, ömhet och kärlek i fysisk form. Hade jag haft mina katter här så hade dom kunnat stilla en del. Men dom är kvar i mitt gamla hem.
Jag ska förlita mig på tiden och följa med i de vågor som kommer.
Tillit är ett nyckelord.
Kram.
Tack för omtanken Anna!
Varje dag känns som en enda stor kamp och helgerna är tyvärr endast en belastning! Problematiken för mig har varit att jag mer eller mindre tagit på mig all skuld. Jag försökte så gått det gick under förhållanden men att ”hade jag inte varit så krävande och mer öppen” så kanske vi hade varit ihop idag”. Den slogan hjälper mig inget i min utveckling men den dyker upp ofta. Min inre resa detta året har varit massiv och jag har fått nytt perspektiv på livet, tyvärr mår jag inte bättre och försöker så gått de går att klara livet trots att både hjärta och hjärna kämpar emot!
Ja Linda… tillit är nyckelordet…vårda tilliten till dig själv och dina egna förmågor att klara av de svåra utmaningarna i livet som denna här enorma förändring innebär.