”Han är så fruktansvärt destruktiv för mig. Hela mitt självvärde är i botten. Allt känns som om det är mitt fel!”
”Jag känner mig ständigt otillräcklig inför henne. Allt handlar om att jag måste prestera för att få kärlek.”
”Jag är fullständigt manipulerad, men förmår mig inte att gå. Vet exakt vad jag måste göra. Men…”
Innerst inne har många av oss klokskapen inombords. Hela systemet ropar:
”Nej, detta är inte rätt! Detta är vad jag måste göra.”
Eller en kroniskt viskande inre röst som i åratal försökt kommunicera med oss:
”Du måste avsluta det här förhållandet. Det är så många saker som inte stämmer.”
Och ändå försöker vi tysta sanningen i hjärtat och delar av förnuftet.
Om du bara visste hur många som resonerar:
”Det är nog bara jag som överdriver. Om jag bara var annorlunda.”
Dagarna och åren går. Vi sitter där och undrar varför vi inte är lyckliga. Varför vi inte kommer loss ur det bleka. Det som stryper glöden.
Handling föder tankar och känslor. Vi måste inte vänta på den där speciella dagen då allt skall falla på plats. Besluten och agerandet kan ta vid idag.
Det förlamande uppskjutandet och självtvivlen är ingenting som kommer att göra dig emotionellt levande. Det kommer däremot de varma, seende, lyssnande, förstående och insiktsfulla gesterna att göra. Liksom de rätta människorna.
Vad behöver du göra fullständigt annorlunda gentemot det du tidigare gjort? Vilket negativt upprepningsbeteende behöver du bryta med? Vad tänker du ersätta det med? När?
När?
Michael Larsen – relationscoach
Jag vet vad jag behöver göra men. Är en livsfarlig mening för den skapar så mycket rädsla. Jag har varit där och är i stora delar fortfarande där. I sommar så flyttar jag till en egen lägenhet men som särbo. Mitt val. Jag går. Inte för att jag inte älskar utan för att jag måste. Jag orkar inte längre bli behandlad som jag gör. Även om han försöker och är fin på många sätt så är jag värd mer. Jag lyssnar ofta på Jill Johnsons gotta love me more. För den stämmer. I början grät jag hela tiden och sörjde. Nu känner jag mig stark och att jag klarar det här på ett helt nytt sätt. Vilket är skönt. Jag ska få ett eget. Jag vet att jag jag borde men meningen handlar mest om rädslan. Rädslan för det okända. Rädslan för ensamheten och rädslan för att behöva leva med sig själv. Men ibland behöver man inse att rädslan är också en härskare. Ta steget och sätta sin egen lycka först.
Fina Sara, du är värd det bästa. Var inte rädd för ensamheten. Det är mycket värre att vara ensam i tvåsamheten. Du kommer att bli stark och troligtvis känna dig mindre ensam. Omge dig med nära och kloka vänner.
Varma kramar till dig!
Heja!
Jag är tillbaka. Jag slutade läsa här när jag var ihop med en vad jag trodde var perfekt för mig. Magkänslan sa åt mig att vara vaksam, som att den redan visste. Jag ignorerade det totalt. 2 år senare sitter jag här för tredje gången. Jag har frågat mig själv vad som är annorlunda nu, vad det är som gör att jag inte kommer att gå tillbaka ännu en gång. Svaret är att jag inte vet rent logiskt. Men kroppen vill vända sig om och gå i en värdig riktning och den gör det. Jag är under 30 år, har hela livet framför mig och magkänslan som är numera klarvaken. Till alla som tvivlar: gå, gå och fortsätt gå
Jag är tillbaka. Jag slutade läsa här när jag var ihop med en vad jag trodde var perfekt för mig. Magkänslan sa åt mig att vara vaksam, som att den redan visste. Jag ignorerade det totalt. 2 år senare sitter jag här för tredje gången. Jag har frågat mig själv vad som är annorlunda nu, vad det är som gör att jag inte kommer att gå tillbaka ännu en gång. Svaret är att jag inte vet rent logiskt. Men kroppen vill vända sig om och gå i en värdig riktning och den gör det. Jag är under 30 år, har hela livet framför mig och magkänslan som är numera klarvaken. Till alla som tvivlar: gå, gå och fortsätt gå
Jag är tillbaka. Jag slutade läsa här när jag var ihop med en vad jag trodde var perfekt för mig. Magkänslan sa åt mig att vara vaksam, som att den redan visste. Jag ignorerade det totalt. 2 år senare sitter jag här för tredje gången. Jag har frågat mig själv vad som är annorlunda nu, vad det är som gör att jag inte kommer att gå tillbaka ännu en gång. Svaret är att jag inte vet rent logiskt. Men kroppen vill vända sig om och gå i en värdig riktning och den gör det. Jag är under 30 år, har hela livet framför mig och magkänslan som är numera klarvaken. Till alla som tvivlar: gå, gå och fortsätt gå även om det är läskigt.
Vad jag ska göra annorlunda ja det är väl att överlåta agerandet till andra. Men jag väntar fortfarande på de varma blickarna, de seende ögonen och de ömsinta gesterna.. Jag har ett bra liv som singel men det är inte tillräckligt att älska själv, håller mig inte varm om natten ..
Vad jag ska göra annorlunda ja det är väl att överlåta agerandet till andra. Men jag väntar fortfarande på de varma blickarna, de seende ögonen och de ömsinta gesterna.. Jag har ett bra liv som singel men det är inte tillräckligt att älska själv, håller mig inte varm om natten ..
Vad jag ska göra annorlunda ja det är väl att överlåta agerandet till andra. Men jag väntar fortfarande på de varma blickarna, de seende ögonen och de ömsinta gesterna.. Jag har ett bra liv som singel men det är inte tillräckligt att älska själv, håller mig inte varm om natten ..
Skogsblomman: Om det inte är tillräckligt att älska sig själv har jag fått något om bakfoten. Det är ju hos oss själva vi börjar, allihopa, oavsett vad vi har fått med oss i bagaget. Sen att livet kan kännas segt i perioder är ok men jag har svårt att tro att det inte är tillräckligt att älska sig själv och med det sagt menar jag inte att vi människor ska bygga murar runt oss själva och inte söka efter kärlek, både få och ge. Men jag tror att det är svårt att älska någon annan människa om man inte känner så inför sig själv, dvs att man tycker bra om sig själv.
Skogsblomman: Om det inte är tillräckligt att älska sig själv har jag fått något om bakfoten. Det är ju hos oss själva vi börjar, allihopa, oavsett vad vi har fått med oss i bagaget. Sen att livet kan kännas segt i perioder är ok men jag har svårt att tro att det inte är tillräckligt att älska sig själv och med det sagt menar jag inte att vi människor ska bygga murar runt oss själva och inte söka efter kärlek, både få och ge. Men jag tror att det är svårt att älska någon annan människa om man inte känner så inför sig själv, dvs att man tycker bra om sig själv.
Har precis avslutat en kort romans som varade i ett par månader. Jag känner mig dämpad och nedstämd trots att jag vet att jag inte hade något annat val än att gå då personen i fråga manipulerade mig genom att använda metoden gaslightning.
Jag saknar honom (eller kanske är det så att jag bara saknar någon) som dagligen hör av sig. Ensamheten blev så abrupt påtaglig, som att dra ut kontakten till lampan och på en sekund blev det beckmörkt. Tillbaka på ruta 1. Det känns hopplöst, alla runt mig skaffar barn och gifter sig (30 år) och jag trampar vatten och kommer ingen vart. Vet att det inte är så konstruktivt men tycker så jävla synd om mig själv just nu. Jag ville så gärna tro på denna killens smicker/charm och att det nog skulle bli vi att jag bortsåg från en del varningstecken. Det är nog faktiskt en av de märkligaste och surrealistiska känslorna i livet, när ett förhållande tar slut. Ena dagen ligger man tätt omslingrade, nästa dag är man totalt främlingar. Någon annan här som varit utsatt för någon som använde gaslightning som manipulationsmetod?
Jag behöver sluta med att lita mer på min partner än vad jag litar på mig själv. Aldrig mer låta någon annan överrösta min egen inre röst.
Ja, då var jag tillbaka igen. Det pendlar kraftigt i mitt förhållande och jag klänger mig fast och vill inte släppa taget. Släppa taget av vadå?
En dag är han normal, nästa dag kärleksfull och omtänksam sedan vänder det kraftigt om till en hemsk sida där han är elak och kastar så fula ord och behandlar mig med kyla och ointresse.
Jag blir så sårad och arg. Jag vill bara skrika till honom att bestämma sig och sluta leka med mina känslor. Jag är så trött på alla gånger då jag lever på hoppet. Hoppet på att allt kommer att bli bra.
Vi har nu levt 28 år tillsammans.
Han har smällt till mig ( i början av vårt äktenskap)
Spottat på mig, kränkt mig, varit otrogen, ja, vad mer behöver jag för att förstå att en sådan person omöjligt kan älska mig. Han prioriterar allt och alla med det jag ber honom om ja, det får helt enkelt vänta.
Men så har han mysiga sidor också då han visar mig uppmärksamhet och när vi är intima så känns det verkligen som om han älskar mig. Det är dessa stunder som jag lever på. Men de är få och minskar allt eftersom åren går. Han känner väl att det inte är så nödvändigt att lägga ned tid och energi på oss. Jag är ju ändå kvar och har mer eller mindre accepterat vårt liv tillsammans.
Jag tittar på lägenheter och det vet han om men oroar sig inte då jag många gånger tidigare hotat att lämna honom. Kommer jag att finna modet då jag hittar rätt boende eller kommer jag att fega ur?