Teoretiskt sätt har det aldrig varit så lätt att träffa någon, med tanke på tekniken, sociala medier, dejtingappar och ”relationsrörligheten.” Men ändå är det så många som är singlar. Ofrivilliga sådana!
Den där djupa känslan av att man kommer att vara ensam för alltid och inte kommer att kunna bli förälskad. Tänk så mycket längtan det bor inom oss! Och försiktighet efter alla de gånger som vi har sårats.
Människor som först visar intresse men sedan försvinner i bruset och bildströmmarna.
En kvinna berättar: ”hur ska jag våga dejta igen? Det finns alltför många män där ute som utger sig från att vara färdiga med sina ”avslutade” förhållanden, men där det senare visar sig vara en djungel av ouppklarade känslor. Jag är så trött på att vara någons språngbräda ut ur det gamla.”
Sex och bekräftelse för att höja temperaturen på ett sargat självförtroende efter sviterna från en separation? En kliande rastlöshet i väntan på att det kanske väntar något som är lite bättre än det vi befinner oss i. Någon som vi har under tiden i hopp om att det en dag ska blixtra till, så att den enastående kemin och samhörigheten kan infinna sig. Vi står med ett ben i en relation och ett utanför: ”kanske kommer han/hon som verkligen är menad för mig att dyka upp där framme?”
Och under resans gång sårar vi varandra med löften som vi hoppas ska bli till en skön känsla, så att vi så småningom ska få känna den äkta lusten att uppfylla dem.
Vi vet när vi har mött den rätta! Men det räcker inte med att enbart känna det under de första veckorna och månaderna. Vi behöver veta över tid. En kärlek som presenterar sig i handling så att vi kan få vila i tilliten. Hur trötta är vi inte på att undra om ”detta är rätt”? Om mannen eller kvinnan verkligen är den vi så innerligt hoppas på att han/hon ska vara.
Alla de gånger som vi har berättat för nära vänner om vad dejten eller partner sa och gjorde, och som väckte tvivel och smärtsam utsatt inom oss. Den malande oron som vi från hela hjärtat hoppas ska förändras till tillit.
Vem är inte trött på att ännu en gång behöva ladda ner dejtingappen som vi för inte så länge sedan var lättade över att kunna radera? Och så är vi där igen! Det tar energi att börja om och bygga upp nya förväntningar.
Det är en konst att kunna släppa taget utan att sluta tro på möjligheten att det finns någon som är helt rätt för oss. Det finns de som inte är bärare av dolda agendor, en relationsväska som inte är överfylld med trasigheter och som verkligen vet vilka de är och vad de vill. Som läkt i en värld med snabba emotionella bekräftelse-kolhydrater.
I väntan på det genuina mötet får vi jobba med vilka vi själva är och vad vi innerst inne vill, så att lugn klarhet är det som driver oss, och inte desperation.
Vad längtar du efter?
Kärleks och bekräftelseberoende – webinar söndagen den 28/4. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Hej! Vill berätta hur mycket det hjälper att läsa dina inlägg!
Jag längtar efter trygghet, samhörighet och närhet. Ska det vara så svårt?
Jag längtar efter någon att dricka kaffe på balkongen med. Samtidigt som vi pratar om allt. Jag längtar efter någon som ställer frågor om mig. Jag längtar efter någon som svarar ärligt på frågor jag ställer, någon som vågar öppna sig. Någon som inser ser sina brister och tillsammans med mig vill utvecklas som människa. Jag längtar efter någon att bry mig om och som i sin tur bryr sig om mig. Någon som fångar mig när livet är svårt. Jag längtar efter att planera en semester ihop, laga mat tillsammans, ha sex, få massage, ge massage, skratta. Jag längtar efter en busig och snäll man. Trodde att jag hittat honom efter ca 10 år som singel. Men han visade sig vara narcissist med ett hemligt liv bakom min rygg. Alltså en man som visade sig bara ha sett mig som ett objekt att utnyttja. Han gjorde det så väldigt bra att jag stannade i tre år även om jag många gånger gav upp av förtvivlan för att vi aldrig komma framåt i relationen bl a. Men så småningom efter mycket googlande började jag förstå vad det var för störning han hade och nu har jag lämnat honom och måste ta hand om spillrorna av mig själv. Läka och bygga upp mig själv för att aldrig hamna i klorna på en sådan individ igen! Vilket sorgligt inlägg på många sätt inser jag nu. Men så fantastiskt att jag inte är kvar i den relationen! Jag är på väg åt ett helt annat håll och har jag tur så träffar jag kärleken i framtiden och gör jag inte det så är det ändå ett betydligt bättre liv än att dela det med narcissist. För det är ett liv där ingenting någonsin kommer att bli bättre. Tvärtom. Hälsningar Helen
Jag längtar också efter någon att känna mig hemma hos/med. Där det är skönt både att bara vara och att göra saker ihop. Där man kan känna den ömsesidiga viljan till närhet och intimitet, på alla plan. Där båda vågar, vill och kan vara öppna och ärliga. Där båda vill kommunicera och vill skapa något verkligt vackert tillsammans. Fast jag vet samtidigt att jag har lite saker jag behöver jobba med inom mig själv innan jag verkligen kan vara den person jag vill vara i en relation. Så jag tror att det kan vara så att den där människan kommer in i ensliv när man minst anar det, men i mitt fall är det kanske inte riktigt är dags än. Jag förstår iaf om det är så att Universum låter mig vänta ett tag till. Det viktiga är ju att man hittar tryggheten inom sig och kärleken i sitt eget hjärta. Det är iaf det viktigaste för mig just nu. Att jag utvecklas till mitt högsta bästa, så att det är kärlek och inte rädsla och desperata behov som styr mig. Att jag blir trygg i mig själv för att jag lär mig vem jag är och varför jag är här. Det är det jag längtar mest efter just nu. Inte att bli beroende av någon annan människa för att kunna känna mig älskad och värdefull.
Jag är just nu så nöjd med att leva mitt liv som singel. Jag njuter av att leva mitt utan att anpassa mig efter någon annan. Jag känner ingen ensamhet. Jag njuter av min ”ensamhet”. Jag har en stor hjärtlig familj. Jag hat mina barn ( unga vuxna) som nästan springer ner min dörr. Jag har fina vänner som verkligen finns där som bryr sig. Jag kan väl ibland tänka, tänk om jag blir singel för resten av mitt liv… Men det är inget som skrämmer mig. Jag tror att är det menat så kommer jag finna kärleken, tvåsamheten.
Jag har aldrig testat någon dejtingsida . Jag är inte mogen för det. Jag mår bra o tycker att jag är lycklig som det är. Det är väl ok? Måste man leva i tvåsamhet?
Hej Åsa!
Nej, i min värld så behöver man inte alls leva i tvåsamhet !!
Jag vill ha mitt privata rede och vara migsjälv, med migsjälv.
Det har blivit en himmelsk känsla att få förfoga tiden helt och fullt.
Att träffa den jag har mitt hjärta hos kräver absolut inte att bo under samma tak och dela varje vardag och helg.
Det skulle jag inte vilja, i ärlighetens namn…
Har inga barn hemma utan är helt och fullt i Frihet att förfoga mitt liv.
Det kanske är förment att skriva…
Jag är lycklig och har sinnesro nu. Jag söker inte någon.
Livet är underbart och vanorna är goda.
Emelienne, Tack för dina ord. Precis så känner jag. Jag tycker det är en fröjd att få rå min tid själv. Kanske det har lite med att göra att jag har erfarenhet av en relation där jag anpassade mig hela tiden och jag hade aldrig någon egen tid.
Får ofta frågan, känner du dig inte ensam? Jo ibland, men inte något jag lider av. Jag trivs som det är. Det är väl helt ok då!?
Jag kan till o med tacka nej till inbjudningar till att hitta på ngt med vänner. Jag har ett enormt behov av att vara i mitt eget sällskap. Jag trivs med det…just här och nu.
Det låter bara fantastiskt skönt Åsa!!! ❤️