”Jag blir alltid så stressad med honom i närheten!”
”Känner mig rädd för att säga fel saker ute bland folk när han är med.”
”Är inte mig själv i det här förhållandet.”
”Jag kan inte slappna av en minut när hon går ut med sina väninnor. Vill inte vara en svartsjuk övervakare.”
Ovanstående är uttalande från personer jag mött och hur de känner sig i sina förhållanden. Det är motsatsen till hur vi känner oss i hela relationer: trygga i oss själva och med partnern. Spontana, avslappnade och med framtidstro i den emotionella DNA:n. Kärlekslistan borde egentligen kunna göras lång.
Så varför stannar en hel del människor i förhållanden där de är ljusår ifrån sina genuina jag? Varför den ständiga kampen för att passa in i det som inte är hälsosamt? Bortrationaliserande av sanningen i maggropen?
Kombinationen av kantstött självkänsla/självförtroende och det vi tror är förälskelse/kärlek, få oss att bli kvar i det osunda. När separationsrädslan är starkare än den personliga självbevarelsedriften, förhandlar vi per automatik bort oss själva. Vem vill riskera leva ensam för resten av livet? Ett självförtroende på minus bidrar inte till att vi tror på att kärleken skall omfamna oss och viska: ”välkommen hem.”
En levande parrelation gör att vi glänser på insidan och att leenden ryms i våra ansikten.
Det är inte att romantisera kring förhållanden, utan något som borde vara självklarheter. Vilka har vi annars blivit? Varken du eller jag vill vara de grå ansiktenas ambassadörer.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Hur vet man att det inte är fel väl man gjort…..tänker jag…
Kanske inte det var så dålig relation trots allt. Ensamheten är fruktansvärd…. ett år av ensamhet gjorde mig tveksam till att jag valt rätt väg……även om förhållandet inte var bra….
Där är jag….känner mig kvävd av allt smygande med dator och alkohol.. Och att alltid få höra…Nej..Kom inte med detta nu igen. Nej jag har inte gömt något..
Finns jag överhuvudtaget??
Där är jag….känner mig kvävd av allt smygande med dator och alkohol.. Och att alltid få höra…Nej..Kom inte med detta nu igen. Nej jag har inte gömt något..
Finns jag överhuvudtaget??
Lotta… se Digsjälv om ett år med honom.
Hur mår Du då?
Vad har utvecklats till det bästa då ???
…
Du har svaret.
När man börjar att granska sig själv och sina relationer så är det lätt att självkänslan får sig en törn.
2,5 år sedan min separation där det varit många dalar och ensamma stunder. Ur detta har jag börjat forma ett nytt liv. Nya vänner där jag kan vara mig själv fullt ut. Jag kan njuta av mina ensamhet. Jag flyr inte ifrån mig själv. Jag börjar hitta en kvinna som vet vad hon vill. Det gäller bara att våga lita på den kraften som finns därinne. Någonstans så vet man när det är över. Att ta ett så stort beslut är ju så tufft.
Denna bloggen är en livlina och har hjälpt mig jätte mycket. Tack igen Michael för detta gedigna arbetet du lägger ner. Du är den där ängeln på axeln❤️⭐️
åh jag känner igen mig!! Jag vill fly från mig själv!!!! Ensamheten är vidrig! Hur lång tid tar det innan man kan acceptera ensamheten?
du skriver att det vi tror är kärlek/förälskelse……………..vad är skillnaden och hur vet vi det?
Förälskelse är i början när hjärnan är fullständigt uppe i det blå och vi bara ser de positiva sidorna hos varandra.
Kärlek kommer i bästa fall efter förälskelsen och när bägge två kan acceptera den andres avigsidor och insett att om den andra ska ändra på sig måste det komma inifrån.
Så om du står ut med att han alltid ska spela fotboll på tisdagar men sina kompisar, snarkar, sätter in toalettpappret fel…och inte bar står ut, ja det kan vi noga börja kalla kärlek.
”Love is what is left when falling in love har gone”
Liselott, alkoholen förgör, förstör och kan göra en så förvirrad och osäker. Den som smyger med sitt drickande försöker alltid lägga skulden på den som inte gör det, alltid!!! Känner du oro, så är den berättigad.
Det är inte ditt fel, du överdriver inte om nu nu har fått höra det. Ta hjälp och prata med någon innan det blir för tungt. Jag vet…❤
Jag tror ett sätt att veta om man tagit rätt beslut är att faktiskt bestämma sig för att man har det… Bestämma sig för att lita till sin egen styrka och sluta vela helt enkelt. Det fanns en anledning till att förhållandet tog slut, det var ett stort och modigt steg. Lägg styrka i det beslutet, stärk och beröm dig själv, tänk positiva tankar! För min del är det inte förhållandet jag saknar, utan tryggheten i att vara två, men det finn även en trygghet i att vara en. Men man måste vilja ha den tryggheten för sig själv, mota bort de negativa tankarna och våga leva sitt nya liv.
Tack Eva! Du gav mig ett annat perspektiv! Jag lider dock av skuldkänslor för barnen att jag satt mitt väl och ve före deras uppväxt med en hel familj……dettta har jag så svårt leva med!!!
Till Liselotte/Lotta står två namn.
Din partner som smyger med alkoholen och säger ” kom inte med det där igen” Det kommer aldrig ändras!!! Har varit i samma slags relation. Stannade alldeles för länge. Lämna, det är värt allt. Bättre att få bli helt sig själv än ständigt tassa runt förminskad! Och sök hjälp för dig som lever med en beroende. Jag behövde det för att se klarare och tro på mig. Bor du i en större kommun kan det finnas via socialtjänsten, anhörigterapeut eller liknande.
Du är värd så mycket mera!!!
Ja, det förstår jag för jag har också känt mycket skuld och sorg för barnen och kärnfamiljen. Jag brukar tänka på mina egna föräldrar, de försökte skydda oss barn och höll ihop. Men deras otrygga relation bar jag sedan med mig och har själv brottats med samma mönster som vuxen. Vem hade jag varit om de gått skilda vägar medan jag var barn? Om jag hade fått se två vuxna som faktiskt visade att det är OKEJ att sätta sig själv först, att livet består av delvis kris och sorg men att man kan klara sig ändå. Att lita inte blir som man tänkt sig. En vän sa till mig att ”kärnfamiljen är något kyrkan hittat på”. Tänk på att du själv definierar dina relationer, de kan se ut på alla möjliga sätt och vis. Men det är en sorg i hjärtat och den bär man nog med sig hela livet.
Tack Eva. Skönt höra att fler sitter med samma tankar. Tyvärr möter man samma tankar om och om igen och till slut finns inget annat. Det blir till en sanning man själv skapar. Svårt bryta dock…..har tränat mycket på meditation positivt tänkande, men jag hamnar i samma fallgropar igen. Men jag ger inte upp…ska gå hem ur det här….frågan är bara hur och när……
Vad vill du lära dina barn? Vi vill alla allt våra barn ska bli till trygga, självständiga, kloka individer, och att dom inte ska acceptera mindre än vad dom är värda. Likaså känslomässigt mogna och öppna med vad som finns i deras hjärta.
Om vi stannar kvar i en relation som inte grundar sig på genuin kärlek, respekt, tillit och allt som hör en sund relation till så lär vi barnen just det….. att välja det osunda. Vi vill att barnen ska se vår kärlek i våra kroppar och ögon. Det kärleksfulla en relation ska grunda sig på. Dom gör inte som vi säger, dom gör som vi gör. Vi måste visa vägen och vara förebilder. En partner är inte lösningen till kärlek och lycka. Det kan/bör du känna helt på egen hand.
Stor kram till alla som kämpar❤
Det känns skönt att läsa om hur ett förhållande ”bör” vara och blogginlägg där framkommer att jag nog inte är ensam i situationen. Mitt liv blev inte som jag tänkt. Det blev inte ”så levde de lyckligt för alltid”…..inte ens för en stund. Har sedan 6 mån tagit mig loss från ett destruktivt förhållande där ”mannen i mitt liv” psykiskt försökte knäcka mig och våra döttrar och även gav sig på både barnen och mig med våld. Men det var det psykiska som var värst och ännu är. Nu pågår en tung vårdnadstvist. Ovissheten är tung och insikten att jag troligen i minst 14 år måste stå ut med att Han kommer att fortsätta sin terror mot mig. Hur kan jag någonsin vinna mot en narsisistisk och manipulativ man som helt obehindrat kan sitta och ljuga i tingsrätten? Jag vet inte om jag orkar hela vägen men jag måste för barnens skull. Jag är den enda trygghet de har. Utan mig hamnar de i hans våld. Men även med mig kan de göra det. Allt hänger på huvudförhandling och familjerättens utredning som ska göras. Barnen är oroliga. Jag försöker vara positiv inför barnen. Men inom mig är jag så rädd…så rädd att svika mina barn som jag satt till den här världen. Varför såg jag inte igenom honom? Han styr oss fortfarande och sitter ständigt och jämnt på axeln. Ibland tänker jag att jag bara borde ta den enkla vägen…somna bort från allt. Jag vill orka och jag måste för mina barns skull! Jag har försatt dem i det här. Det var jag som ”gav dem en sådan här pappa”.
En sak är säker. Det kommer aldrig någonsin in en ny partner i mitt och barnens liv! Det enda jag önskar är att få bli lämnad ifred! Låta mina barn få känna värme, kärlek, trygghet och utvecklas till tre starka trygga och självständiga vuxna! Jag hoppas att det går trots bagaget och framtiden. Jag ska kämpa men om han vinner tror jag faktiskt inte att jag orkar leva med vad det sveket innebär för mina barn.
Mamma; blir berörd och känner starkt för din situation. Många varma styrkekramar!
Tack Håkan för värmande ord
Önskar dig all lycka till och styrkekramar genom det du går igenom!
Jessica…min erfarenhet är att man behöver ta sig igenom de mörka och mycket negativa tankarna. De skuld- och skamkänslor du känner nu tror jag är fullt nödvändiga att ta sig igenom. Min tro eller övertygelse är att när man tänker negativa tankar så tänker man lite bredare kring sin situation man är i. När, hur, var och varför…vilket säkerligen leder dig till att inte hamna i en sådan situation igen. Om man tar sig igenom en kris med det idag så omtalade positivt tänkande kanske risken finns att man inte har begrundat orsakerna till sin situation. Sätter man upp mål och försöker nå dessa genom den positiva kraften finns risken att man springer på samma mina igen.
Din ensamhetssmärta kommer att stärka dig. Men skamkänslor är inte bra att ha för länge då de förvrider din självkänsla. Så om du tänker ord som att Vad är jag för slags människa eller mamma som gör så här? Då ifrågasätter du din egen värdighet. De tankarna får även den bästa människan. Fast du fattade ett beslut om att lämna så är du fortfarande en värdig person. Det är fruktansvärt att uppleva att man skadar andra…men de överlever så även din värdighet till dig själv.
Du är en fantastisk kvinna och kommer att träffa en helt underbar man/partner och i ert förhållande kommer du att kunna leva det liv du vill leva.
Vad vill ditt hjärta Jessica?
Mamma…det smärtar mig över hur du fått leva ditt liv och samtidigt så glädjer det mig att du nu är på din egna livsbana. Jag önskar att även om han vinner juridiskt så ska du vinna mentalt. Du behövs för dina barn så jag önskar dig all värme och styrka i din kamp.