Muttrar upprört då föraren i bilen framför plötsligt kastar sitt fordon ut på motorvägen: ”hur ska jag veta åt vilket håll du ska om du inte avvänder blinkers? Saknar din modell färdriktningsvisare?”
Erkänner att jag irriterar mig på dem som inte orkar signalera vad deras nästa drag är!
Om ni bara visste hur många som kontaktar mig därför att dejten eller partnern inte är tydlig med vad hon eller han vill i förhållandet. Ena dagen är det storslagna framtidsplaner, för att i nästa ha övergått till: ”kan vi inte hålla det öppet?”
”Jag njuter av nuet som vi har! Måste vi begränsa oss genom att planera för mycket?”
En mikrohärskarteknik när du ifrågasätter ovanstående uttalanden, skulle kunna vara: ”jag upplever att du har ett stort kontrollbehov…”
Så här ser jag på det: vi lever i en värld av uppdateringar!
”Jag väntar med att köpa den där mobilen, då nästa version släpps om två månader.”
Något bättre väntar ständigt!
Och så har många av oss blivit relationssårade ett stort antal gånger, vilket har mattat av tilliten. Vi har inrett våra psykologiska rum på ett sätt som skyddar oss från att få hjärtat sårat ännu en gång. Det tar på krafterna att börja på nytt igen.
Vi lever även i en kultur som är extremt individualistisk med övertygelsen om att vi klarar oss rätt så bra på egen hand. Vilket vi till stora delar gör! Men isolering och ensamhet har ett pris.
Att ge sig hän i kärleken innebär samtidigt att vi behöver säga nej till vissa delar av det som livet har att erbjuda. Och detta nej, vill en del människor inte fatta beslut kring, då det inskränker på det som vi tolkar som personlig frihet.
När vi använder vår relationsblinkers har vi sagt till den/de som är i vår närhet: ”jag ska dit! Vi ska dit! Jag har valt bort den riktningen för den här.”
Relationer är inte lätta! De kräver självrannsakan, intelligent kommunikation och kärlek i handling (ja, hur ser det ut?)
Våra känslomässiga sår kolliderar med en annans!
Kärleken förväntar sig att vi är beredda att offra vissa delar i våra personligheter för att helheten/tvåsamheten ska kunna fungera. Med offra menar jag inte att vår integritet och djupare sanningar ska kliva åt sidan, utan att vi behöver lämna alltför själviska beteenden bakom oss.
Oron för att vi ska missa någonting där ute. Att vi ska bränna oss på kärleken. Liksom anknytningsmönster från förr som automatiskt triggas igång när vi kommer nära en annan människa.
Otydligheten är oftast inte medveten, utan är ett resultat av att vi känner oss själva för lite. Och att vi inte vet hur sårande dubbla budskap kan vara för den som vi är tillsammans med.
Och som en krass avslutning: Det kan kännas tryggt och härligt med någon vid sin sida, men om de rätta känslorna inte finns där, kan det bli en väldigt velig resa med en massa kanske och ”vi kan ju se…”
Michael Thor Larsen – relationscoach
Lämna en kommentar