Det är en mycket vanlig relationsdynamik: en som är självständig (ofta åt det extremare hållet) och en som är i stort behov av närhet och trygghet.
I början av förhållandet märks det inte särskilt mycket eftersom våra relationsbeteenden är dolda av förälskelserus: känslan av allt är möjligt! ”Vi mot världen” osv.
Personen med ett otryggt undvikande anknytningsmönster ”tränades” kanske tidigt i livet att inte vara beroende av andra, eftersom föräldrarna av olika anledningar hade ett distanserat förhållningssätt. Flödet av känslomässig närhet och kommunikation var sparsamt. Livsupplevelser i kombination medfödda personlighetsdrag skapar relationsbeteenden.
Personen med en otrygg ängslig anknytning längtar efter trygghet, närvaro och tvåsamhet. Ju mer kommunikativ, närvarande och kärleksfull en partner är, desto mindre effekter av ängslighet.
Men om partnern drar sig undan, är i stort behov av egentid och säger saker som: ”man kan inte lova någon livslång kärlek”, så har osäkerhetens frö såtts. Ju mer du anstränger dig för att fördjupa banden och planera framtiden med den undvikande, desto mer drar hon eller han sig undan.
Du drabbas av stark oro och kämpar för att bli mer självständig, samtidigt som det känns artificiellt då du inte kan vara dig själv: spontan, göra upp planer för helgen, skissa på sommaren, eftersom du kalkylerar med risken att vara ”för mycket”.
Till dig med en otrygg ängslig anknytning: en relation med en undvikande personlighet kan fungera om hon eller han inte ligger alltför högt på undvikandeskalan. Och om det finns en öppenhet för att jobba med sina relationsmönster hos den som brukar säga: måste du alltid prata känslor och planera allting?”
Många kommer att ge dig rådet att du måste bli mer självständig och kanske finns det en liten del sanning i det, men framför allt behöver du en partner som är tydlig och som genom sitt beteende kommunicerar: ”du och jag! Min kärlek till dig är stark och jag älskar dig för den du är.”
Med fel person känner vi oss alltid för mycket, otillräckliga och oroliga.
Michael – relationsterapeut
Så himla träffsäkert! Det är det ofta, men här var igenkänningen slående!
Jag har lämnat en relation som utgjort halva mitt liv. Trots att det gått två år är smärtan avgrundsdjup.
Vi var just så olika som i blogginlägget. Jag otrygg hsp. Djupt reflekterande och drömmande. Det verkar ärftligt. Hon var stark och självständig med hög integritet. Lösningsfokuserad och rationell. Vi var ett starkt team i många år, som drog nytta av varandras sidor. Men vartefter åren gick blev det mer och mer en frustration över olikheterna. Jag drömde om nya mål och upplevelser att dela med henne och övriga familjen. Hon gav mig visserligen utrymme att uppleva och och göra saker. Men själv. Ensam. Medan hon stannade hemma med familjepusslandet. Jag gav henne detsamma i utbyte. Men sällan delade vi något gemensamt. Vi gled isär, som det heter. Jag kände mig ensam och osedd. Oförstådd och med en mängd drömmar av stort och smått som jag inte fick ge. Tillfällen av närhet och emotionellt utbyte blev alltmer sällsynt.
Hon hade ett beundransvärt starkt engagemang i jämställdhetsfrågor, som i grunden var fint. Men som nästan ofta tog över på middagar och när vi hade gäster. Den raka och självsäkra sidan kunde uppfattas som lite obekväm för fler än mig. Generella sanningar varvades ibland med egna exempel där jag blev subtilt eller direkt kritiserad för mina brister. Det tog mig hårt att vi inte uppträdde med större stolthet som par. Även om man inte ska döma sig själv, så hade jag förstås mina sidor. Och ibland såg jag kanske inte heller allt hon gjorde.
Det utvecklades en något föraktfull stämning. Bitterhet och suckar, men sällan bråk. Jag fick höra att jag överreagerade och att livet inte alltid kan va så perfekt som jag ville. Det var nog sant, men ensamheten växte och jag började längta bort. Till någon som kunde titta mig djupt i ögonen. Hålla om mig när det var tungt och som talade om att jag var bra. Trots allt.
Men till slut tog det slut. Den tysta ensamheten växte till tyst ilska. Det gick fort. För fort. Nästan inga tårar.
Istället kommer min sorg och saknad långt efteråt. Hon verkar helt kopplat bort känslor. Jag vaknar varje dag som en skeppsbruten. Ensam på ett stort svart hav. Saknaden av exet och familjen är brutal och jag har fastnat i psykisk ohälsa och ångest.