Du måste inte hitta dig själv först och älska din egen person innan du kan möta någon! Du har rätten till dina tårar som rensar ut efter sveken som du utsatts för. Du är kanske knäckt över vad du har upptäckt i din älskades mobil, eller likgiltigheten från den som du har försökt att älska i åratal, utan att han eller hon ens velat förstå och ansträngt sig för att mötas. Personen som stått med bara ett ben i förhållandet.
Din röst har med pedagogisk ton försökt förklara vad du behöver av relationen, eller i frustration ropat ut: ”kan du inte bara lyssna för en gång skull!?”
I ett förhållande som saknar liv, om du har tvingats avsluta p.g.a. det emotionella torftiga eller lämnats med beskyllningar: ”det var för att du…!”
Det finns en plats, hur betydelselös och liten den vid en första anblick än tycks vara, som är reserverad åt din fulla värdighet. Värdighet är något av det sista som vi tänker på när vi under småtimmarna vrider oss i ångest. Eller när vi skickade ett meddelande för mycket med bedyrande kärleksförklaringar. Ibland i ilska!
Livet kan klä av oss in på bara skinnet och orättvisorna slår mot våra revben. Den du älskade eller fortfarande älskar må bemöta sig på ett sätt som är fullständigt obegripligt, sårande, kränkande och etthundra procent egoistiskt. Och det finns ingenting du kan göra åt det!
Men!
Du kan hitta det där speciella rummet inombords som förvarar fröet till självrespekt – plantera det i jorden där din fulla värdighet kan få gro och ta fäste.
Bär din osynliga drottning/kungakrona och lyssna inte till dem som vill få dig att irra bort från din väg. Vi kan nå fram till platsen där vi inser att vi kan välja beteende – oavsett yttre omständigheter.
Kärlek och värdighet är själva livselixiret till det icke fysiska hjärtat och som är oskiljbar från det som pumpar i bröstkorgen.
Michael Larsen – relationscoach
Tack snälla. Jag behövde läsa det.
Åh så fint skrivet!
Jag tillhörde dem som förlorade sin värdighet. Men lyckades plantera ett frö två år innan skillsmässan var ett faktum. Hade dragit mitt självvärde i botten men nu är det uppbyggt igen och nu är även orsakerna till varför man tillät sig det utforskade.
Skulle förstås ha skrivit min kommentar som ett svar här men missade det.
Anna K, hur har du gått till väga för att komma fram till orsakerna..? Nyseparerad med självkänslan i botten och skam och skuld så bägaren rinner över. Hur går jag vidare från den mycket starka övertygelsen att jag faktiskt inte förtjänar att må bra…?
Lotta, jag var på en plats vad jag upplever av det jag läser liknande din för två år sedan. Min upplevelse är att separationen har olika faser och att tiden arbetar för en. Jag var själv urfrustrerad när jag läste om tidsaspekten för vad spelade den för roll när det gjorde så ont att jsg bara ville krypa ur skinnet. Jag tog även hjälp av vårdcentralen. Först i form av en kurator och sen fick jag kontakt med en fantastisk terapeut dels för att få prata men också verktyg till att komma vidare. Sen har ju även vår uppväxt och historia en del i hur vi tar oss vidare men mitt råd är att ta hjälp och var snäll mot dig själv. För mig har hela den här processen varit det absolut mest smärtsamma jag någonsin upplevt men jag känner också att jag tycker mer om mig själv idag än innan. Det tog ungefär ett och ett halvt år att komma dit (säkert mycket individuellt). Jag både känner mer och har en bättre kontakt med mig själv samt en helt annan förståelse för andra än jag hade innan. Jag tyckte jag gjort så mycket arbete med mig själv (utbildad terapeut) men det mesta jag trodde jag gjort på ett känslomässigt plan är nästan något jag idag skulle jämföra med att ha gjort det i logiken. Så ge dig själv tid är mitt främsta råd. Stor varm kram Sanna
Tack så mycket Sanna! Det stämmer säkert som du säger, att det är individuellt hur lång tid processen tar. Jag är en sådan typ som läser ”allt” i självhjälpsbok-väg och tycker mig ha lite koll, men att läsa och teoretiskt förstå är ju långt bort från att faktiskt ha ändrat något hos sig själv 😉 …. Snäll mot sig själv är inte min bästa gren, men jag har tagit det här steget och det är i alla fall en bra början och jag ska göra mitt bästa. Kram till dig!
Har verkligen varit där; trott att det var misstagen som körde relationen utför branten. Mina egna. Hennes. Att en ny relation är lösningen på ekot som studsar runt i ens inre. Har rullat runt situationer i en tidigare relation där jag hakat i ett djupt rotat beteende som grundar sig i att stanna kvar även om mina känslor inte är dem rätta. Rädslan att vara själv. Skammen att ”misslyckas igen”. Modet att stå upp för sig själv, självkänslan som dimmats ut. Delar verkligen uppfattningen att vi är generellt dåliga på att veta hur man älskar. Och att det är där relationen spricker.
Samtidigt så har jag insett att kunskap inte är samma sak som att kunna. Att veta är en sak, att göra är något annat. För att kunskap ska användas måste den landa djupt i oss. Beröra. Röra runt. Gång på gång. Min senaste relation var tillsammans med en kvinna som hade som profession att jobba med par som var i kris. Dagligen leda relationer och människor som stod vid stupet, eller redan landat hårt efter ett uppbrott. Jag förundrades och blev förvirrad av hur hon agerade vid några av våra kriser. Hade så svårt att få ihop de fina diskussioner vi hade när djupet kom på tal, och hur otroligt snett vi hamnade när ”teorier” skulle praktiseras vid en konflikt. Upplevde kyla och distans, ett stängt hjärta med pansar som skydd.
Visar nog på att vi är alla av kött och blod. Samma biologiska arkitektur i hjärnan med reptilbeteenden. Alla har sina demoner som dem kämpar med. Blinda fläckar. Autopilot som slår på när adrenalinet rusar och anknytningar greppar taget. Att då stanna upp, kliva ur dramat och göra det man lärt sig är otroligt svårt. Krävs mycket ödmjukhet, insikt och självkärlek för att se bortom detta. Och att göra mer rätt nästa gång. Och igen.