Vi går in i nya förhållanden och inledningsvis känns allt fantastiskt. Fenetylaminet gör sitt jobb! Ruset gör oss höga och han eller hon är bara så ”underbar!” Efter ett tag börja passionsnivåerna i hjärnan sjunka och vi börjar se personen i ett annat ljus. Det är nu vi testas om det verkligen är kärlek det handlar om.
Vi börjar upptäcka bagaget som mannen/kvinnan har med sig. Idag bär många med sig ett ex, färska stormande känslor, varannan vecka lösningar, hus som skall säljas, appar som försätter partnern i oroligt tvivel…Och så fortsätter det!
Det är våra relationssår från förr som ställer till det. Inte kärleken, eftersom den är okomplicerad! Den ler ständigt!
Jag ser det så ofta: hur människor förväxlar behov med kärlek. ”Jag behöver detta så innerligt starkt, att jag ser den enorma längtan efter någon som skall uppfylla mina behov – medvetet såväl som omedvetet. Det är det omedvetna som sätter igång enormt starka processer inom oss, därför att när vi kommer nära en annan människa, utmanas vi och gamla alarmklockor aktiveras. Om vi t.ex. tidigt fått uppleva närhet som någonting hotfullt och gränsöverskridande, kan vi senare i livet uppleva genuin närhet som ytterst farlig. Vi tvingas fly den gång på gång för att inte bränna oss. Hjärnan tolkar och får oss att reagera. Vi har alla någonting att göra upp med.
Kärleken vill alltid väl, men vi kan inte alltid bättre. Vi trillar ned i våra gamla mönster och efteråt, när vi ser lite klarare ropas det i tankarna: ”Varför!? Hur kunde jag säga och göra så?”
Jag ser det så här:
Vi har en fullständigt intakt sida inom oss (de flesta i alla fall) som vet hur vi ska behandla en partner och oss själva. Som har förmågan att vara förstående och förlåtande inför egna och andras tillkortakommanden. Kärleken ser bortom det icke perfekta, ja, den ser t.o.m. bortom ”tokigheterna” som vi spelar upp under stress. Kärleken transenderar (höjer sig) över våra mörkaste sidor och kan läka öppna sår.
Kärleken sparkar in de slutna dörrarna som vi låst och slängt iväg nyckeln till. Den vädrar ut rummen och drar undan gardinerna till det instängda. Den öppnar fönstren så att väldoftande fläktar kan ta sig in och plåstra om de emotionella relationsskadorna.
Kärleken vill alltid väl och bjuder in oss till ett generöst väldukat bord, där det bjuds på de mest fantastiska måltider. Vi sitter på stolar där vi är trygga och avslappnade, i sällskap som vi inte kunde drömma om.
Kärleken sänker våra axlar och gör skulderbladen mjuka. Ansiktet börjar få en aura av det absolut bästa inom oss. Vi transformeras. Vi återspeglar det som känns på insidan. Kärleken neutraliserar rädslor och misstänksamhet. Den får oss att veva in projiceringarna som vi lägger ut som dimridåer för att slippa se vår egen del i det som sker.
Kärleken bär oss när vi inte tror att vi klarar mer. När vi bara vill lägga oss ned och inte resa oss upp igen. Den andas nytt liv i oss. Gång på gång! Den visar oss stigar som vi inte visste existerade. Den låter oss dricka av drycker som fyller hela vårt system med hopp.
Se bara tillbaka på ditt liv så ser du hur du faktiskt klarade utmaningar som du inte trodde var möjliga att hantera. Någonting enastående kommer att knacka på din dörr. Kanske har det redan gjort så: lyssnade och såg du?
Önskar dig en fin torsdag min kära bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach
Ingen kan beskriva kärleken på ett så målande och nyanserat sätt, som du.
Jag känner KÄNSLAN när du skriver. .
Det berör alltid så starkt .
Fantastiskt fint skrivet! Tänk så ofta egentligen enkla saker blir komplicerade av våra upplevelser och erfarenheter från förr. Inta alltid lätt att hålla hjärtat öppet!
Kärleken, ja visst är det den läkande kraft som vi behöver tro och lita på. För mig är det att tro på något högre och mer fullkomligt än allt i vår värld. En källa vi kan komma i kontakt med och leva utifrån. Den enda kraften som kan vinna över rädslan. Men i mitt liv? Jo, jag ser hur mycket kärlek jag får ta emot genom mina vänner å min familj. Genom fantastiskt fina människor. Och jag ser att jag sprider kärlek, glädje och ljus omkring mig. Att jag har mycket kärlek att ge. Men jag känner ändå en saknad efter en romantisk kärlek. Ett möte som jag hoppas ska äga rum. Om den människan finns? Och om våra vägar kommer att korsas? Jag har svårt att tro på det. Det är lättare att tro på kärleken än på mötet med en människa som jag vill leva nära och som vill leva nära mig.
Så självklart och vackert! Tack för dagens inlägg
Vilken vacker och texten ger hopp..
Orden/ meniningen att kärleken alltid vill väl..bär jag med mig..
Ha en fin skärtorsdag
Så fina och vackra ord. Kärleken är enkel och snäll, vill varandra väl, man ställer upp 100 %. Man finns där, närvarande i lugnet och tryggheten.
Jag känner mig så mycket tryggare i mig själv, att där jag befinner mig nu är lugnt och kravlöst. Men, nog längtar jag till att hålla någons hand på promenaden, skriva ett gulligt sms som avslutas med ett hjärta. Att få säga att man har saknat.
Den dagen kommer att komma, jag kommer att våga<3
Önskar förresten alla en glad påsk 😀
Glad påsk till dig med Petra
Tack fina Kerstin ❤️
Om ni vill hjälpa mig att reda ut en sak här så vore jag tacksam. Betyder detta att man ska ha överseende med allt? Jag har tex ett BEHOV av att leva i en relation där man berättar allt för varann, inget smussel, fasader, ljug, utan man berättar som det är. Vidare har jag BEHOV av trohet. Osv. Jag tycker det är eftersträvansvärda kvaliteter. Älskar jag då inte tillräckligt om jag blir besviken (och vill lämna) om jag inte får detta?
Det är väl klart att man skall vara ärlig i en relation. Har man något att dölja så är det ju inte rätt. Trohet tar jag som en självklarhet, om man nu inte är överrens om något annat.
Som Michael har skrivit tidigare, kärlek ska vara en skön och lugn plats att vara på. Tillit är A och O!
Hm, bra fråga! Jag tänker att villkorslös kärlek å behov är olika saker. Men att vi människor både kan ge villkorslös kärlek men att vi självklart också har olika behov vi önskar få tillfredsställda i en relation. Inget av det är konstigt eller fel i min värld. Det är viktigt att kunna känna sina egna behov och kunna kommunicera dessa till omgivningen. Sen är det ju inte säkert omgivningen är intresserad av att möta upp dessa, och då får man ju göra ett val. Acceptera eller byta omgivning. Så tänker iaf jag…
Tack för svar 🙂 men jag har svårt att få detta att gå ihop. Villkorslös kärlek, finns den verkligen? Visst, jag kan älska personer, men deras beteende får ju konsekvenser som att jag vill inte umgås med dem om de beter sig tråkigt. Kärleken övervinner allt? Om min partner ljuger för mig (pga ett gammalt sår/tillkortakommande), älskar jag honom inte då om jag säger att jag inte gillar ljuget, han tycker att jag inte behöver veta allt (för det framställer honom i sämre dager), jag lämnar? Hur kan man älska/ha överseende med ljug, otrohet etc? Eller finns det alltså villkor för den villkorslösa kärleken??
Förlåt att jag ställer frågan igen men jag vill gärna förstå det här en gång för alla!
Jadu Bobo…du ställer himla bra frågor 😀 Jag har nog inga svar eller ”sanningar” att ge dig. Men jag tycker verkligen det är intressanta frågor och jag tänker nog lite på villkorslös kärlek som en förmåga att älska en annan människa eller sig själv för den delen, trots att det är uppenbart att vi alla har mer eller mindre stora sår och skador som gör att vi beter oss kärlekslöst och respektlöst ibland. Vilket absolut inte är ett ok beteende. Så jag tänker att man kan älska en människa som beter sig jätteilla, men däremot kan man inte acceptera beteendet om man själv far illa av det. Då måste man absolut stå upp för sig själv och sina behov. Tex behov av att få känna sig trygg…
Bobo och Petra… Det är kluriga frågor, och även om den rena kärleken i sig är okomplicerad, fullkomlig och villkorslös, är det inte alltid lätt att vara i ett förhållande, därför att de allra flesta av oss har sår och skyddsmekanismer som ställer till det. Det är inte bara när det är lätt som det är rätt, vilket jag ibland får intrycket av på dessa sidor. Jag tänker på kärleken mellan barn och förälder, som ju är villkorslöst i sig. Att besvara frågan om man älskar varann där är lätt! Det betyder inte att man inte kan ställa krav på beteende och ha konflikter och gnissel, men det man gör och säger, gör man för sitt barns bästa, och man vill alltid förlåta, förstå och respektera sin unge.
Samma välvilja och kärleksfulla inställning bör finnas hos båda parter i en relation. Även om vi gör misstag vill vi varandra väl och uttrycker det, och kan lägga bort våra egon när det blåser kallt. Om man gjort fel får man erkänna det, be om förlåtelse, bekräfta sin partners känslor, och gå vidare och försöka att inte upprepa. Om inte den viljan finns handlar man inte i kärlek!
Den första och viktigaste kärleken är kärleken till dig själv. Men ändå den svåraste och lättaste att glömma, om du inte varit lycklig att få med den sen barnsben! Hur skulle du ta hand om dig själv, om du var ditt eget barn? Om du känner den egna kärleken vet du dina egna gränser och behov. Det blir inte någon annan du ska jaga för att hen ska uppfylla dina behov så att du blir lycklig. Du vet vad du accepterar och inte. Du vet att lämna en relation, när du inte får kärlek tillbaka.
Tack Celeste!
Tack Petra! Jag tror jag lämnar den här villkorsdefinitionen därhän och väljer helt enkelt en partner som är trygg i sig själv, bryr sig genuint om mig, och som jag känner mig trygg och älskad med. Och lite till. Kalla det villkor eller inte men då tror jag att kärlekens grogrund finns. Utan den blir det jobbigt. Glad påsk!