Häromdagen pratade jag med mannen som på årsdagen hade förlorat sin son efter ett självmord. Hans son hade bestämt träff med sin dotter som han efter skilsmässan inte hade möjlighet att se så ofta som han önskade. Dottern dök aldrig upp (i vanlig ordning). D (första bokstaven i hans namn) stod där; på exakt samma ställe och som vanligt med en bukett blommor och längtan i hjärtat. För D som i sitt arbete som läkare hade hjälpt hundratals människor tillbaka till livet, blev det uteblivna mötet det som fick bägaren att rinna över. Han avslutade sitt liv, inte för att han önskade dö, utan för att han ville bli av med smärtan.
Ingen av oss vet vilka strider som pågår i en annan människa. Vi vet inte vad de har tvingats utstå under sin resa. Att döma någon är inte upp till oss!
Egot dömer ständigt! Det har alltid de rätta orden och blixtsnabba replikerna!
Kärleken är varsam med sina ord! Den sätter sig in i, eller försöker i alla fall förstå den andres perspektiv. Den binder samman och stryker varsamt över våra ansikten.
Kärleken vill alltid väl och den vet också att såren eller ärren i våra personligheter kan ställa till det. Men kärleken kan, om vi stannar upp och lyssnar, känna med.
Kärleken är inte bunden av tillfälliga känslor, svackor, aggression, misstänksamhet, misstro… Den står över allt det där!
Kärleken kan, om vi lyssnar, få oss kliva bakåt och se på en situation utifrån. Bilden är oändligt mycket större en fragmenten som vårt ego vill se för att tjäna sig själv.
Kärleken lyssnar även till personen som slänger på luren i örat på dig eller skriver hårda meddelanden. Du vet inte vad som pågår i hjärtat på den som tvingats bepansra sig, och som hellre är kall och hård, än sårbar.
Jag önskar att jag fått säga ett par ord till D den där dagen. Bara ett par minuter. Om vi bara visste vilken kraft som vilar i orden vi utväxlar.
Gå varsamt fram och lyssna även till det som inte sägs. Egentligen är det inte mycket som vi vet, och att inse detta är stort.
Michael Larsen – relationscoach
Vi råkar alla döma andra när vi har fullt upp med vår inre smärta, rädsla och litenhet. Bra påminnelse om det! Tack.
Tänk så bra det varit om fler kunde vara öppna mot varandra. Med kunskap är det lättare att förstå och svårare att döma.
Nej man vet inte vad som pågår i hjärtat hos personen som bepansrar sig, som blir hård och kall. Men att bli bemött av detta ,kalla, hårda ord, påslängd lur om och om igen, tar enormt på den som blir utsatt av detta.. Jag kan förstå varför han gör så med tanke på hans upplevelser under sin uppväxt. Men jag blir sårad… det gör ont. Han är nog innerst inne medveten om att han tänder till lätt. Att han möter manga diskussioner med ilska och hårda ord. Men han nämner det bara när det är lugnt igen mellan oss. Det är ofta jag som måste saga förlåt för att han sedan faktiskt ska saga förlåt för det han sagt och gjort. Jag önskar så att han kunde jobba med sig själv. Att inse att han har problem… Men det ska liksom bara accepteras av omgivningen. Jag orkade inte mer. Höll på att knäcka mig. Det blev till slut att jag gick på tå. Att jag inte berättade allt för honom. Att jag undvek att saga vissa saker vissa dagar. Men det blir bara fel och fel. Det blir inget bra alls! Det slutar med bråk och bråk… Till slut blev jag lika arg och sa dumma saker. Sorgligt!
Tack Michael! Jag ska ta med mig detta i kontakten med min före detta man. Vår kontakt består som regel i att om det är något jag hör av mig om som han upplever som jobbigt så svarar han inte, utan först när jag stöter på. Det gör mig så frustrerad och ångestfylld eftersom det får min värld att kännas oförutsägbar och otrygg. Och samtidigt ältar jag det faktum att jag tycker att jag möter honom i det han behöver, men aldrig får det minsta uppskattning för det tillbaka.
Men jag ska verkligen försöka med kärleken. Jag vet ju att han inte gör mig medvetet illa. Han förmår inte bättre. Jag ska verkligen verkligen försöka känna kärlek. Känna förståelse över att jag inte vet något om vad som pågår i hans hjärta. Att jag inte vet varför han känner behov av att göra det han gör.
Jag ska försöka låta mitt ego minska och min kärlek öka. Verkligen.
Dock, som svar till Åsa – jag tycker inte att man ska vara kvar hos människor som verkligen sårar en, oavsett vad som ligger bakom deras ageranden. Jag tycker också att det är viktigt att vara varsam med sig själv och minimera kontakten med dem som sårar en. Men utifrån det tänker jag att jag vill välja kärlekens väg.
I min senaste relation så upplevde jag tidigt en märklig, lite dimmig känsla av att inte nå fram. Eller få feedback på det jag själv sände ut. Som att vi var på olika våglängder. Jag kunde inte sätta ord på det förrän senare. När jag bekräftade så vek hon undan. Vid konflikt så blev det supertydligt, hon kändes kall, hård, otillgänglig, stängd. Upplevde under hela vår relation att jag försökte vara varm, öppen, sårbar och bekräfta. Kände mig sårad, blev ännu mer frustrerad och försökte visa vad jag upplevde och ”behövde” få tillbaka. Resultatet blev att hon kände press och att hon måste leverera på mitt sätt. Inget bra alls…..
Efter uppbrottet har jag tänkt mycket på hur jag hanterat dem här situationerna. Precis som du beskriver; vem är jag att döma henne? Varför hon omedvetet, ibland medvetet bemötte mina varma ord med kyla och otillgängligt hjärta. Vad som skapat detta pansar som skyddar hennes inre, och varför? Jag försöker verkligen skruva om i min hjärna; att inte känna mig tillknycklad och sårad. Att inte bli förbannad eller ledsen. Att hon gjorde det utifrån hennes förmåga, och vilja till att visa kärlek. Att något gör väldigt ont i henne.
Så ledsam historia med D.
Nej vi kan aldrig veta vad som döljer sig i det innersta hos var och en.
Som jag känner så berättar jag mina innersta tankar endast för någon jag har absolut har tilltro till. Det beror också på vad det gäller. Tyvärr har jag ingen sådan vän eller släkting så har jag något privat som t.ex.problem i mitt äktenskap jag vill prata med någon om (som gäller min man) så talar jag med en kurator. En del saker är svåra att tala om. Jag vill kunna diskutera allt med med min man och att vi ska kunna lösa negativa saker tillsammans lugnt, men han är så lättsårad och blir till en tyst mur. Han sluter sig. Jag vill inte såra honom och undviker i det längsta att ta upp jobbiga saker.
Jag tror inte jag älskar honom längre. När jag känner att jag längtar efter att få bo själv med vår dotter, då kan det inte vara så mycket kärlek kvar. Det känns hemskt att kärleken för min man har minskat.
Hur säger jag detta till honom?
För flera år sedan blev jag intresserad av en manlig kollega på ett jobb som jag sedan slutade på (visstidsanställning). Jag hoppades slippa berätta detta för honom innan jag slutade för det skulle ändå inte bli något med den andra mannen, men min man märkte att det var något och frågade mig. Jag kan inte ljuga utan sa som det var. Jag var inte fysiskt otrogen men det var ledsamt att tala om det ändå. Jag sa att det inte skulle bli nåt med den andre mannen för jag äkskade min man. Det var bara att jag kände mig uppskattad och uppmärksammad av den andre mannen. Min man visade inte att han blev ledsen men han blev kall och distanserad. Det var på kvällen och vi hade alkohol hemma som han drack av (inte så mycket tror jag). Både han och jag sov dåligt den natten. Jag var ledsen över att ha sårat honom. Vi försonades dagen efter. Jag hade känslor kvar för min man och vi började om.
Nu grubblar jag över hur jag ska göra. Han har en viss dragningskraft men jag tror inte längre att det har med kärlek att göra. Sexlivet är inte heller så som jag vill ha. Det finns ingen passion kvar.
Jag är lite rädd för hans reaktion. Om han kommer att bryta ihop eller bli iskall och förpesta tillvaron för mig. Att det inte ska kunna gå att prata med honom alls.
Han säger ju inte så mycket om hur han känner. Jag känner inte att han är attraherad av mig längre när han nästan aldrig tar initiativ till sex. Jag väntar och väntar. Till slut är det jag som tar första steget, igen. Det känns ofta som han hittar på ursäkter för att slippa.
Han säger ibland, väldigt sällan, att han älskar mig och han är go ibland men det känns ändå som om jag bor med en kompis. Vi har olika åsikter om många saker och vi vill göra olika saker. Vi har inte så mycket gemensamt längre.
Det känns hemskt och ”avklätt” att skriva om sitt äktenskap och det var inte meningen att jag skulle skriva så mycket men när jag väl började så blev det bara så. Jag kan förstå att det är fruktansvärt att bli lämnad (har varit med om det innan jag träffade min man) men att lämna känns också väldigt hemskt. Särskilt när ens man ser en framtid med en tills döden skiljer oss åt. Jag har så dåligt samvete för att jag vill skiljas. Hur säger man till ”nån att här tar vägen slut”.