En av bloggvännerna skrev att hon inte vågar tro på relationer igen. Jag känner inte hela historien, men att hon blivit fruktansvärt sårad råder det inget tvivel om. Jag förstår henne och varför utsätta sig igen?
Som jag skrev häromdagen, utgår vi från antingen rädsla eller kärlek. Rädslan kommer från början inte inifrån oss själva, utan från erfarenheter som blivit en del av tanke/känslosystemet.
Det som händer när vi hamnat i en spiral av negativa övertygelser om relationer, är att vi ser och hör sådant som bekräftar och stärker vår uppfattning. Vi blir så att säga betingade till att reagera på separationer, skilsmässor, otrohet, svek och bygger automatiska kopplingar. Förhållanden = går inte att lita på någon = rädsla/obehag = jag håller mig borta. Vi pratar med likasinnade om hur ”det inte går att lita på män” och hur ”komplicerade och nyckfulla kvinnor är.” Bokhyllan fylls av sorgliga biografier.
Vi måste få möta sorgen, rädslan, ilskan, misstänksamheten och allt annat tungt vi känner i en accepterande och förstående omgivning. Tankar och känslor behöver få uttalas utan att de blir värderade och att smarta lösningar genast levereras.
Vi kan inte släppa något förrän vi upplevt det fullt ut: ”kommer aldrig våga tro på en relation igen” måste få kännas hela vägen in. Vi kan behöva fråga oss själva: ”vad är det jag skyddar här inne genom att inte tro igen? Vad är det jag är så rädd om?” Svaren bör respekteras.
Senare, långsamt, långsamt kan andra små tankar få börja flirta med oss: ”tänk om det är möjligt? Kanske finns det människor som står kvar.” Individer kan såra och bete sig vidrigt, men inte kärleken. Det finns goda bärare av den och det är faktiskt något vi gradvis kan välja att börja tro på.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
När jag skilde mej från narcissistexet föll jag ner i ett svart hål. Vem är jag? Vad vill jag? Vad hände? Vad händer nu? Vart ska jag ta vägen? Sorg, förtivlan, ilska blandades till en outhärdlig röra i min hjärna. Men jag hade tur. Min husläkare, som kände igen en människa i kris, skickade mej till en terapeut. En bra terapeut. Som lyssnade och berättade hur sorg och kris fungerar. Att det jag upplever har en logik. Det bästa rådet jag fick var att tillåta alla känslor. Gråt, var arg, skratta allteftersom känslorna dyker upp. Känslorna måste vi uppleva, förr eller senare. Och faktiskt, efter två år börjar jag känna att brunnen sinar, dimman lyfter, molnen skingras. Det finns hopp. Mitt liv kommer att bli fantastiskt och fullt av kärlek!
Din berättelse ger hopp till andra maja:-) Bra råd du fick: ”tillåta alla känslor.” Finns ju egentligen inget alternativ.
Jag kommer nog aldrig att förstå detta vanliga fenomen att män i stort sett omgående går vidare till nytt förhållande. För jag tycker det verkar vara ett manligt fenomen. Rätta mig om jag har fel. Men oavsett vilket kön, hur sjutton är de funtade som fixar det rent känslomässigt? Jag ”skriker” själv efter kärlek men är så långt ifrån redo att ge mig in i något igen som kanske ev kan såra eller åtminstone slita väldigt mycket. Min hjärna säger stopp, varför är det inte så hos ”dem”? Skulle vara så intressant, och förhoppningsvis hjälpande, att förstå hur de klarar av detta.
Har också observerat detta. Män går snabbt vidare och vill ha värsta familjelivet direkt. Gärna fler barn på stört. Jag tror att många män överröstar sina tankar med ett nytt förhållande för att de inte mäktar med att ta itu med sina egna känslor.
Håller fullkomligt med, hur kan man gå vidare så lätt som många män gör. Och även om man säger att de inte bearbetar känslor så verkar de ändå må bra och då funderar iaf jag på om man verkligen måste sörja, känner själv att jag själv måste få älta och sörja men det kanske inte gäller alla…
Kanske är det så att inte alla har ett behov av att sörja och älta. Jag har nästan fått intrycket av att det är ”fel” att sörja så mycket som jag gjort och fortfarande gör. Omgivningen har inte förstått. Inte ens när jag sökt hjälp hos psykolog, kurator och t o m en präst. För att jag behövde få prata och älta. MEN de förväntade sig alla ”snabba” lösningar. Fick veta att eftersom jag inte gjorde några framsteg så kunde de inte hjälpa mig….Eller att jag skulle klara det utmärkt själv! Men jag har inte behov av snabba lösningar. Jag har behov av att prata och älta och sörja. Genom att läsa det andra skriver här så känner jag mig äntligen lättad. Det är inte MIG det är fel på! Det är inte fel att behöva sörja och älta!
Kanske är det så att de som inte behöver älta o sörja ändå inte brydde sej…
För det känner jag att män gör, flyttar ihop med nån de inte bryr sig om för att slippa vara ensam.
En del människor känner inte efter för mycket. Ingår inte i deras livsstrategi: lev snabbt så att det inte känns för mycket.
Skall skriva ett inlägg om detta Anette. Tror många kvinnor (och en del män) känner igen sig i detta.
Tack!
Undrar oxå hur män fungerar. Rakt in i nytt!! Fattar inte hur de kan
Män tänker liknande Lotta: ”Hur fungerar kvinnor?” Fast förstår din tanke: att en hel del män gå vidare så snabbt och till synes bekymmerslöst.
Jag tror absolut på kärleken. Jag tror att jag kan älska igen och att jag är värd att älskas. Jag är varken rädd eller utan hopp kring den frågan. Men vardagslivet är så mycket mer än två vuxna som vågar älska igen. Väljer man att älska mig får man dessutom göra plats för tre små barn i sitt liv varannan vecka. Och att presentera en ny kärlek för mina barn känns i nuläget helt overkligt. Idag tror jag att jag kommer att vara utan partner tills barnen blivit tonåringar. Ska bli spännande att se hur livet utvecklar sig!
Jag tycker det är ett beundransvärt och starkt beslut av dig Sanne. En kontrast till vad många gör, där det verkar gå ut på att försöka leva ett mer lyckat liv än exet (vilket inkluderar att så snabbt som möjligt träffa en ny partner).
Läser gärna om hur män funkar som går direkt in i nytt förhållande. Hamnade på midsommar vid ett bord. 5 kvinnor. …alla samma erfarenhet. Efter max 6 månader levde alla våra exmän i nya seriösa relationer. Trots barn kör de bara på. …..varför. ..
Vill försöka förstå. ..
Oförmåga att vara i sitt eget sällskap och tron att en annan skall fylla luckorna. Vad gör inte en del för att slippa ensamhetens avgrund? Gäller att möta någon som tycker om det egna sällskapet – vad finns det annars och ge?