”Hur ska jag kunna träffa någon? Jag har alltid sådan otur när det gäller män!”
”Varenda gång dras jag till kvinnor som har sin egen agenda där status, yta och materiell framgång är nästan allt.”
”Det har blivit så mycket svårare att möta någon nu när jag har börjat jobba med mig själv.”
Oavsett vad vi har gjort för misstag, om vi råkat trampa på otursminan, återigen attraherats till det som inte är gott för oss, förväxlar fysisk attraktion med kärlek eller vad det nu är, så finns det några saker att tänka på och som är naturlagar:
- Ingen relation håller om du inte är respekterad och kan respektera dig själv i tvåsamheten.
- Sex utan emotionell närhet kommer förr eller senare att lämna ett gigantiskt tomrum inombords.
- Rätt partner har alltid tid för dig!
Jag lyssnar till dem som säger: ”hon vill aldrig planera aktiviteter med mig och det går inte att prata framtid med henne.”
”Jag känner mig aldrig sedd och när jag tar upp det med honom blir han bara irriterad.”
Kärleken prioriterar!
Det är dagliga små gester av omtanke: den rengjorda vasken, händerna som höll om dina, såg färdigt filmen tillsammans även om den inte var en favorit, försökte inte tillrättavisa, tog två steg tillbaka för att inte såra, kommenterade hur fint håret blev efter klippningen, iakttog och delade med sig om hur kärleksfull du var mot barnen, kysste din panna, la undan mobilen när ni pratade…
Stanna upp varje dag och fråga dig själv vad som är av verkligt värde. Vad är av verkligt värde?
Några frågor till den du dejtar eller till en partner och som kommer att ge dig viktiga svar:
”När grät du senast och vad var anledningen?”
”Vad gör dig arg och varför?”
”När kände du dig tacksam senast och vad var det som fick dig att känna det?”
”Vad vill du förändra i ditt liv? Hur kommer det att se ut när du har genomfört förändringen?”
”Vad är i dina ögon det mest kärleksfulla som du kan göra för en partner?”
”Vad är det viktigaste som du vill lära dina barn?”
Den som ser dig, respekterar dig och sig själv…
Konsten att möta rätt partner – webinar torsdagen den 31/5 klockan 21.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Oh ja… jag lät en fin man gå för ett år sedan och det grämer mig. Jag var inte redo då, hade precis tagit mig ur en otroligt destruktiv relation. Han gjorde de där småsakerna. Omtänksam, hjälpsam, lyssnade… fick små meddelanden ”tänker på dig” eller ”längtar tills vi ses”. Han var med till 100%. Visade tydligt att han ville vara med mig. Men jag kunde inte. Det var som att jag hade så mycket inom mig att inte ens det där fina fick plats.
Jag har hört av mig till honom igen, förklarat hur jag mådde och att jag skulle vara intresserad av att ses igen. Han säger att han inte träffat någon efter mig och att han tycker mycket om mig men trivs med att vara ensam just nu. Men vem vet, ett frö är sått.
Jag vet inte om jag kan säga att jag förstår …..
Jag kan se orsak och verkan. Jag kan se konsekvenser av ett handlande och tänka ”det kunde inte ha slutat annorlunda än så här för att förutsättningarna inte fanns” ….. men det gör bara min förståelse och insikt större. Känslan är den samma.
Dina föräldrar pratar inte om känslor och inte om konflikter de haft, de håller fasad och låtsas och pratar om varandra bakom ryggen istället och säger ”säg inget till ….”
Dina föräldrar kritiserar aldrig varandra, tar aldrig ställning för något för de vill inte riskera att någon tycker annorlunda
Dina föräldrar avslutar vänskapsrelationer om de blir obekväma även om de kallat personen för deras bästa vän, de anstränger sig väldigt lite i de relationer de har även till sina egna barn och säger aldrig ”jag älskar dig”, köper inte presenter och ber inte heller om hjälp för de vill inte stå i skuld
Men jag kunde se dem med deras tillkortakommanden och tänka att de ändå vill väl.
Men du sa att barndomen varit perfekt. Du hade samma skygglappar och ovilja att se att ni lever i en yta utan djup.
Du har låg självkänsla, kan vara besserwisser och trycka ner andra, påpekar gärna andras fel men berömmer sällan, söker andras bekräftelse och beundran, har bara ytliga relationer till vänner, byter jobb om du hamnar i konflikt, vill hela tiden känna att du är duktig får inte visa svagheter eller brister utan allt är en prestation i duglighet, vill enbart se familjen som en intakt enhet där alla är lyckliga trots att din mamma och pappa fortfarande är i konflikt efter en otrohetsaffär han hade för 40 år sedan men som de aldrig berättat om för er men som gör att de aldrig kramas, pussas eller uppvaktar varandra med ens fina ord.
Och likväl som jag kan titta på dig så ser jag ju min bakgrund och hur mina föräldrar skildes och jag fick leva med en pappa som hade mycket ångest över sitt handlande och en mamma som saknade sina barn och som hade dåligt samvete för att ha flyttat ifrån oss så att vi bara sågs varannan helg.
Min pappa kunde ignorera mig i flera timmar eller ibland dagar om han blev arg för något och i tystnaden så gick jag och funderade på vad jag gjort fel, anklagade mig själv och försökte lösa det och jag blev bra på att be om ursäkt även när inte jag gjort fel och jag tog på mig skuld som inte var min.
Min pappa sa aldrig förlåt, hade aldrig fel, låtsades bara som inget hänt när väl konflikten var över ur hans perspektiv.
Men jag har pratat med mina föräldrar om det. Jag har sett deras tillkortakommanden och insett att det är mitt ansvar att inte låta någon annan fylla tomrummet efter deras frånvaro när jag var barn.
Men det är bara insikter.
Det känns inte bättre i magen, i hjärtat … det brister ändå ibland för jag helt enkelt ville tro att det kunde bli annorlunda, att vi tillsammans kunde överbrygga dåliga förutsättningar. Men insikt kan bara leda till acceptans och förlåtelse. Jag kan känna empati och vilja av hela mitt hjärta att någon hade gett dig en tryggare grund, men det förminskar inte känslan av svek, besvikelse, sorg, ilska.
Det känns fattigt att det slutade så här för likväl som det fanns minussidan och som gav oss dåliga förutsättningar så var plussidan stor. Vi hade utifrån den alla förutsättningar i världen eftersom vi hade ekonomin att ta hjälp, familj som ville stötta oss så att vi fick tid för oss själva, jag var villig att förlåta och se på vårt förhållande ur ditt perspektiv och möta dina behov som jag eventuellt råkat förbise.
Vi kunde verkligen levt happily ever after, om vi båda två tagit ansvar för våra emotionella liv och barndoms sår och agerat som mogna, vuxna människor men det hade ju krävts att vi båda hade en nyfikenhet på vad det skulle innebära att utvecklas sida vid sida och se det vackra och fina i gåvan av att få leva med varandra.
@Anneli – Vilken text, så sorgligt, empatiskt och insiktsfullt!
Jag har inte den fulla erfarenheten av det du uttrycker men du beskriver och målar upp så bra att det känns i magen.
Ytligheten är verkligen ett gift, så enormt tragiskt det partiet med otroheten för 40 år sedan och vad obearbetad konflikt leder till!
Tack för dina insikter!
Anneli, så fantastiskt målande och fint beskrivet. Anknytningskedjan så tydligt visad i konsekvens. Hur vi formas och varför. Jag har gjort samma resa, samma analys, lagt samma pussel som dig och blivit lika besviken på att känslan av sorg och ibland uppgivenhet inför hur livet ser ut nu finns kvar. Trots klokhet och insikter. Trots att man vet bättre.
Tänker att jag ibland möter mig själv som 26 åring, när jag träffade mitt ex. Pumpar in i hjärnan, kroppen, själen allt som jag lärt mig om mig själv, kärlek, relationer, livsmönster. Styr om nervtrådar, dämpar ut anknytningsmönster, får samma sensitiva förmåga till att läsa av mig själv och andra som jag besitter idag. Viljan till ständig utveckling. 25 års livserfarenhet i en vaccindos för att kunna hantera det vi alla möter i livskarusellen. Hade upplevelsen av livet sett annorlunda ut idag? Hade ett begynnande haveri av ett 23årigt äktenskap kunna undvikas…..Ännu en insikt landar när man inser den omöjliga ekvationen av unga familjebildare med omedvetna relationsmönster. Där det ibland bara kan sluta på ett sätt. Därför en så viktig uppgift jag har som förälder; att för mina döttrar visa dem hur en pappa ska agera och bekräfta. Avvika från den pappa jag hade i mitt liv. Ge dem det jag aldrig fick, åtminstone en microdos av förmåga till självreflektion, självkänsla och egenvärde.
Anneli, TACK för ditt inlägg. Kommer spara det och det var värt varenda millimeter du utnyttjade.
Era historier, självreflektioner och ärligheter berör mig mycket. Jag ser på detta forumet och i Micaels fina och omsorgsfullt skrivna texter, människors strävan till att förstå, viljan till att få ihop vad som hänt och hur man ska komma till frid med hur det är så att man sen kan känna lust och hopp inför framtiden.
Ser många här som är fina föräldrar och kärleksfulla personer och mycket av det vi blir som vuxna formas tidigt även om man som sagt kan som vuxen lära sig att förhålla sig till sina känslor och tankar och ta ansvar för att ändra beteende.
Det har gått halvåret drygt sen vi bröt upp. Då hade det varit ett jobbigt år innan men innan dess var det 10 bra år, fina år med massor av fantastiska minnen så fallet var hårt. Som för många.
Jag trodde faktiskt att vi var ett par som ville varandra väl, som inte skuldbelade den andra för våra interna problem utan att vi värdesatte allt det fina vi hade och att de som kunde förbättras var sådant vi ville förbättra i samvaro med den andra. Jag trodde helt enkelt att jag skulle få lov att begå misstag, bli rädd och osäker ibland …..
95% av förhållandet tycker jag är fantastiskt sa han. Jag tänkte ”hur kan du då gå om bara 5% är dåligt? Vilket förhållande är 100% perfekt?”
Jag tycker som sagt ännu att insikterna och acceptansen inte ger mig harmoni. Jag hemsöks fortfarande av sorg och en känsla av förlust trots att jag kan rationellt tänka att vad är det jag förlorar:
En man som ljuger
En man som håller fasad och inte visar sina äkta känslor
En man som inte finns där för mig när jag har det svårt
En man som är otrogen på lunchraster samtidigt som han ger mig kärlek, intimitet, ser mig lyssna in och öppna upp mig i parterapin, pratar med mina föräldrar om att köpa semesterbostad ihop osv.
En man som när han väl erkänner att han varit otrogen och ber mig förlåta honom för att han insett att det är mig han älskar och han inser att det han ska göra är att bygga upp mitt förtroende för honom – då går han efter en vecka och blir ihop med den han var otrogen med
En man som sa att han skämdes oerhört för att han varit tvungen att runka på toaletten och kolla porr för att vi inte hade sex mer än en gång i veckan under tiden min syster blev våldtagen och min familj föll isär och vi hade ett litet barn som han inte kände älskade honom (två-åriga barn är inte bäst på att bekräfta sina fäder), han trivdes inte på sitt dåvarande jobb och var deprimerad … ja det var mycket annat helt enkelt
Men som sagt man kan komma till insikter. Man kan se hur familj och deras beteenden skapar invanda varningssignaler för oss och hur anknytningsmönster spelar roll för att vi drar oss ur saker när vi tror att här är loppet kört och tror vi att vi kommer misslyckas själva så överger vi ännu snabbare så bristen på självkänsla är ofta det tror jag som gör att man separerar och som sen gör att vi snabbt går in i en ny relation för vi just då tror att här i den här konstellationen så kommer jag klara det.
Men jag är ändå ledsen.
Och jag är ändå besviken.
Och jag känner mig förrådd.
Och jag kämpar med att inte känna mig utbytt och hjärnspöken av att nu blir han en annan person som är mogen, ansvarsfull osv. och att hon är en mer rätt partner. Men med meditation, fina samtal med andra, lyssnande på podar, läsandet av böcker osv. så tar man ett steg i taget och lär sig om sig själv.
Kära du-han är tom inuti, därför agerar han som han gör. Det kommer aldrig aldrig att förändras med någon kvinna. Han behöver energi och bekräftelse från andra för att överleva. När du var i kris och inte gav honom det svek han dig. När DU skulle behövt hans stöd.
Det finns ett ord; narcissism.
Var vaksam-han kommer tillbaka när hon inte ger honom det han behöver. Go No contact!
Var glad att han lämnade, det ger dig möjlighet att få ett bra liv. Jag vet att det låter omöjligt men jag vet, jag har varit där!!
Ta kontroll, var stark och stolt! Han är inte värd ett endaste uns!