Hon är smart, känslomässigt intelligent, älskad av vänner och familj, ser bra ut, reser på fritiden, socialt begåvad, har ett jobb med stort inflytande och som hon trivs fantastiskt bra med. Och hon känner sig ensam, oälskad, trött på ytlighet, mättad på flera av de manliga kollegorna som kommer med ”förslag” när det är AW eller julfest.
För några månader sedan började hon bli medveten om hur hon levde sitt liv i en desperat jakt på uppskattning och kärlek. Det frenetiska sökandet var inte extrovert och gapigt: ”Se mig, se mig, se mig!!” Utan en dov, kliande och konstant röst på insidan som längtade efter någon som verkligen förstod. Men den fick henne att känna sig ”allergisk” och utan ro.
Hon hade gjort allt för att få känna sig älskad. ”Valt” samma slags partners: tilltalande yttre, ”rätt” jobb, verbala och socialt slipade. Men dessa män hade en gemensam nämnare: de var ytligt sett tillgängliga, men på ett emotionellt plan var de inte där. De bara rusade runt för att ”vinna segrar.” De tyckte att hon ”krånglade” till det. Sex till tolv månader och sen var det över. Där satt hon ensam igen och undrade vad det var för fel på henne.
Hennes kropp hade varit tillgänglig för männen som lovade stort och samtidigt hade en flickvän eller fru där hemma. Kvinnan kände skam. Förakt för den egna personen kopplade grepp. Tills en kväll då hon stannade upp vid ett skyltfönster och såg sin spegelbild bland snöflingorna: ”Varför gör jag så mot den där kvinnan? Utsätter henne för alla möjliga kränkningar? Desperation som gör mig patetiskt. Jag vill välja! Inte väljas av mina själsliga sår.”
Ett par bakslag på vägen, men minuterna den kvällen planterade förändringens frön. Hon kunde fortfarande känna pisksnärten av: ”Älska mig please!”
Sökandet efter kärleken finns fortfarande inom henne, men skillnaden nu mot då är avgörande: hon har lärt sig att sorterna och välja bland impulserna. Det är inte längre likt en massa tennisbollar som kastas emot henne. Istället har självinsikten och omtanken om jaget blivit så pass stark, att några rader i en bok, musik, fika med en vän, yoga etc. gör att hon känner sig befriad från melankolin som det tidigare krigats mot och förhandlats med.
Hon letar inte längre. Hon bedövar inte sig själv genom att injicera ständiga doser av manlig uppskattning. Hon är hemma och kan bottna i sin egen kropp.
Imorgon tisdag är det webinar: Låt oss prata kärlek och relationer! Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Mmm så sant! Stämmer på pricken på mig! Jag har tack vare fantastiska vänner och dina kloka ord kommit till denna insikt! Ska nu försöka göra mig fri från dessa tvångstankar och sluta kämpa för att bli älskad!
Framförallt har orden att kärleken ska vara något underbart,tryggt och energigivande blivit en måttstock för mig. Inte tvärtom…
Har följt din blogg i över ett år nu och den har varit så värdefull för mig
Kram på er alla som kämpar för att få ett bra liv
När den energikrävande kampen läggs åt sidan, ger vi utrymme för så mycket annat gott som väntar. Det gläder mig att du hittar styrka här på bloggen. Önskar dig en fin dag Anna!
De orden berörde mig. Smärtan i bröstet kom direkt och tårarna brände innanför ögonlocken när jag läste texten. Jag kan kanske inte föreställa mig som just den kvinnan, men jag känner så väl igen känslorna. Jakten efter kärleken. Att känna sig älskad. Göra våld på sig själv genom gå i en ond spiral av samma beteendemönster.
Jag har precis börjat en resa med mig själv, i mitt inre. Jag hittade dig efter googlat på bekräftelsebehov och självvärde. Jag vill förstå mig själv, mina tankar och agerande.
Tack för givande blogg!
Tack själv Sofia och för att du delar. Det du gör nu är ovärderligt och din framtid kommer att tacka dig. Allt det bästa till dig!
Du har skrivit om mig, skillnaden är att jag inte bottnat än.. hur gör man för att komma dit? :/
Så mycket jag i detta. Nyligen separerad och har en önskan om att känna mig trygg i mig själv, att älska mig själv. Men jag känner mig tom och rastlös. Längtar efter beröring och kärlek, men får oftast ytlig bekräftelse från gifta män.
Vet att jag är ute på en farlig stig där risken är stor är att jag blir sårad.
Starkt av dig att se ditt mönster Lolla: då är halva jobbet gjort! Faran är just som du själv ser, försöken att fylla tomrummet med någon ”därute”. Många av oss lägger alltför stor energi på att komma undan sorgen genom olika distraktioner. Allt det bästa till dig en dag som denna!
Ja…det är sådär det är för mig med. Och jag vill inte ha det så mer. Inte känna längtan i kombination med oro, maktlöshet och hopplöshet. Har bestämt mig för att jag aldrig mer ska gå i närheten av någon man eller relation som inte kan ge ”det bästa för mig” och ta emot ”det bästa av mig”. Det är inte värt det. Vi får se om jag möter nån sån någon gång. Annars är jag själv och tar hand om mig. Visar mig själv självrespekt. Det jag vill men inte har klarat av på riktigt än.
Så kände jag också för tio år sen. Aldrig mer en man som inte tar fram det bästa i mig och som älskar mig, hela mig. Jag bestämde mig för att inte ge min kropp till någon som inte kunde ge mig allt. Och det har resulterat i att jag inte varit på en date på tio år och inget sex heller. Har inte träffat någon som uppfyllt de kraven. Men förra sommaren stod plötsligt en man framför mig som jag kände kunde vara rätt. Och så visade det sig att han var gift, sen 25 år. Så nu är jag tillbaka vid utgångsläget men vet hur det kan kännas. Får se om jag träffar någon annan som får mig att känna likadant men som också är helt tillgänglig för en relation
Ja Ann…det är väl så att jag är rädd för just det där du beskriver. Att jag helt enkelt får leva ensam resten av mitt liv. En del vänner säger till mig att det handlar om att jag ska lära mig hur attraktionslagen fungerar. Att det är pga min brist på tillit och att jag innerst inte tror att jag är värd det bästa, och därför lyckas jag inte attrahera det bästa. Det är kanske så det fungerar!? Men det är ju supersvårt att typ känna att man redan är där man vill vara när man i verkligheten aldrig varit med om det på 37 år. Å ändå så förstår jag att möjligheten borde finnas. Jag är en fin tjej med många vänner som tycker om mig för den jag är. Men att möta en man som känns rätt, känner likadant för mig OCH är ledig. Det har jag verkligen aldrig mött. Fast jag har velat känna något och uppleva något så jag har gått in i relationer där det funnits sköna känslor. Men med facit i hand borde jag kanske stått emot i alla de fallen. Men då känns det som att jag istället får leva utan att känna något för en man och utan att få dela något med en man. Jag vet intellektuellt att jag är värd det bästa. Men känslomässigt har jag väl inte känt så eftersom jag valt det som inte varit det bästa. Men alternativet har ju varit ingenting. Fast ja…det kanske beror på att jag inte trott mig vara värd det. En ond cirkel helt enkelt. Rädsla som manifesterar sig om och om igen.
Känner mig träffad just nu. Han kontakt med en man som är i samma situation som jag, separerad, barnen är jämngamla mm så allt känns rätt så. Vi är otroligt attraherade av varandra och har sagt det till varandra också. Han är lugn och försiktig och känns trygg. Jag är mer av en känslomänniska men är genuin i mina känslor. Nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra. Jag vill fortsätta träffas, men jag behöver något mer då jag tror att äkta kärlekskänslor kan utvecklas från min sida. Han vet inte om han han kan/orkar ge 100% just nu. Han har precis bytt jobb och hans mamma är sjuk i cancer. Jag förstår honom helt när det är mycket som händer runt honom nu. Båda vill fortsätta att träffas men jag vill inte bli någon kk och det har jag berättat. Vi har pratat om att ligga lite lågt ett tag, men att fortsätta hålla kontakten med varandra. Nu står jag med mitt självvärde och vet inte om jag ska dra mig ur och låta allt vara så får tiden utvisa om det finns känslor kvar på sikt.? Eller ska vi fortsätta ses som vi gör utan 100% engagemang pga omständigheterna just nu?
LA, känner igen mig. Har under ett par månader fått en enorm dos av värme, tillit, attraktion, passion och en djup, själslig kommunikation som jag aldrig varit nära tidigare. Nu börjar allt annat hinna ikapp. Allt det praktiska som alltid funnits där men där vi sagt ”det tar vi sen”. Funkar det verkligen med ett distansförhållande där man ses på helgerna enbart? Barn som fortfarande är små och krävande hos en av oss. Ekonomiska utmaningar. Längre fram; var ska vi bo? Pendling till jobb? Byta jobb? Hur isånt fall ska schemat med barnen se ut? Hur hantera exet…..
Efter helgen så finns ett ökande tomrum. Man är mentalt slut, trots allt det fina som finns mellan oss. Som att något längst inne i mig skriker något oförstående. Förstår inte riktigt vad och varför vi hamnade här. Vi har sagt idag att vi ska ta det lugnare, inte vara så intensiva och ”känna efter”. Sen får vi se. Tankarna och känslorna far omkring som i en torktumlare. Andas, små steg framåt, var min egen bästa vän, krama barnen.
LA och Håkan – jag tror att allt faller på plats av sig själv om det är ”på riktigt”. Blir man tvungen att fundera, planera och bestämma att man ska göra si och så (ta det lugnare, ses mer sällan) så är det nog inte rätt…tyvärr
Tack för era tankar! Vi bor i samma lilla stad så avståndet är inget hinder för oss. Deremot jobbar jag dygn och jobbar den helg jag är barnledig, så jag är väl den som vill planera några dagar i förväg för att det ska funka. Han är mer spontan och hör gärna av sig samma dag som han bjuder över mig. Jag är nog rädd för att bli utnyttjad, tyvärr. Vi ses en gång vv, och det känns ok. Vi hörs nästan inte alls däremellan. Pratar bara vis sms NÄR vi hörs. Jag måste väl vara mer tydlig vad jag önskar ( prata i telefon någon gång däremellan) . Jag har ingen önskan alls att bli sambo. Trivs bra själv och med vv barn vill jag fokusera på dem den veckan. Jag är helt övertygad om att det går att ha ett förhållande där man bara kan ses den lediga veckan.
Ja inte är det lätt inte. Önskar dig lycka till Håkan. Planera inte framtiden för tidigt i relationen när det finns barn med.
Tack LA och Ann1. Innerst inne vet jag att du har rätt Ann1. Det är något som viskar att det inte är helt rätt. Mitt i allt så känns det ändå bra på nåt sätt. Det finns ett lugn mitt i alla strömmande tankar. Allt jobb man har lagt ned på att förstå varför ”man blev som man blev”, hur ens uppväxt påverkat, varför äktenskapet havererade-vad som var min del i detta och vad som är viktigt för mig i en relation har gett ett visst resultat. Reflektionsförmågan som var lika med noll förut som är så viktigt idag, ger någonslags tung plattform att stå på. Och att känslorna får komma fram-inte trycka undan dem med allt vad det innebär; tårar, sårbarhet, glädje, rädsla. Ge det tid och distans så kommer dimman att lätta Och sen min utmaning som jag jobbar med- låt hjärtat få ta lika mycket plats som hjärnan i besluten. Önskar dig också lycka till LA.
Vet du, vi är himla kloka egentligen. När vi tvivlar på oss själva och låta oss luta tillbaka och bara vara, känna och låta det få ta tid, den tiden hade vi när vi precis var nyseparerade. Låt även denna tid( ny relation) få oss att känna och reflektera på samma sätt. Vi har ju inte bråttom någonstans.
Det är så skönt att komma in hit med sina funderingar och inte känna sig ensam med dessa. Jag lär mig otroligt mycket fortfarande och kämpar så för att luta sig tillbaka och låta tiden visa vägen i den nya relationen.
Heja oss❤️
Ska egentligen inte skriva en kommentar till det här inlägget då jag är så arg pandemi kvinnor som tar andras män bara för att de kan, pga av ett vackert yttre. Men får tänka om….
Jag går helllre igenom en väldigt jobbig skilsmässa igen än den skammen och skulden man eventuellt skulle vakna upp till och behöva stå ansikte mot ansikte om man är en sådan kvinna.
Tänka att först upptäcka ens dåliga självkänsla och påbörja den inre resa kvinnan som såg sig i fönstret började göra. För att sedan bli klar över allt man eventuellt har ställt till med för andra familjer. Tänk att kanske upptäcka sin egen förnedring över att ha gått i säng med gifta män. Det är ju de otrygga männen som hoppar över skaklarna.
Tänker på kvinnan, Jolene, som Dolly Parton sjunger om.
När man kommer till detta ämnet så har jag svårt för att inte blir arg, visst förstår jag att ett sådant liv inte är självvalt utan grundar sig kanske i en fruktansvärt jobbig uppväxt och/eller annat.
Vad hade hänt om ex en fru till en av denna kvinnans manliga affärer ,vid ett tidigt skede, hade talat om vad skåpet ska stå. Hade hon vaknat upp ur sin prinsessdröm/självförminkning?
Har en vännina på nära håll som rejält och bestämt talade om vad skåpet skulle stå! Men fortfarande efter 5 år så kämpar de i sin relation för att läka såren. Men det var fullt behövligt för min vännina att få ut sin ilska mot denna Jolene kvinna och ger man sig in i leken får man den tåla/stå för följderna.
Det är inte för inte vi har bibelordet, du ska icke heller hava begärelse efter din nästas hustru/partner.
Usch, borde kanske inte skriva denna kommentar…då detta gör mig så heligt förbannad.
Jag undrar Anna om du blir lika heligt förbannad på kvinnor som får känslor för upptagna män och visar och berättar för mannen vad de känner? Är det ”fel” oxå enligt dig? Eller är det ok så länge man inte ligger med nån annans man? Bara nyfiken på var gränsen går enligt dig? För det är ju inte så heller att någon kvinna kan ta en annan kvinnas man. Utan mannen har ju faktiskt ansvaret för sin relation och bör väl kunna välja att inte flirta med andra kvinnor eller vara gränslös om någon annan kvinna visar sitt intresse.
…fast jag tror inte att det är ”kvinnor som tar andras män” eller ”män som tar andras kvinnor”. Den som är i förhållande har också ett mycket stort ansvar – större än den som den upptagna vänstrar med.
Alla är ansvariga över sina egna handlingar.
…men ingen har ansvar över någon annans förhållande. Visst är det bra att visa hänsyn, men ansvaret finns inte hos ”den andra kvinnan” eller ”den andra mannen”. Min åsikt.
Vill verkligen poängtera att jag förstår Michaels inlägg och det förnedrande självdestruktiva sättet man kan ha mot sig själv. Som kvinnan i ex.
Det skulle vara en mardröm för mig om jag skulle råka ut för att ha flörtat, eller talat om för en gift man att jag finner honom intressant, eller ännu värre haft något som helst intimt med honom.
Jag har, när jag var yngre, råkat ut för män ett par ggr som varit tillsammans med , tom, en av mina kompisar att de velat få mig i säng. En fick en nästan en örfil, jag fick knyta näven i fickan. Andra har jag bara tittat i ögonen och sagt att det är sorgligt att han är en sådan svag, ynklig man som sårar sin kvinna så djupt.
Efteråt har jag också känt mig billig, att de ens gav mig sådana skamliga förslag! Är det jag som inger detta! Men dessa män gjorde så mot andra kvinnor, med sprit i kroppen, och naturligtvis gick sedan ryktet om dessa män. Och det blev för flera av oss i bekantskapskretsen svårt för att någonsin ta dem på allvar.
Hur kan man njuta av den vackra intima närheten av en annan människa, och samtidigt veta att det är en annans. Jag tycker man leker med elden….och den som kommer in och stör brukar, enligt min erfarenhet, vara den som i det långa loppet för det mesta drar det längsta grässtrået.
Om man inte trivs i sitt förhållande lämnar man det man har först.
Jag skulle aldrig, för det första falla för en man, som är ute och sonderar terrängen, innan han ’vågar’ lämna. De männen utrstålat ingen harmoni, har sett dem på krogen. Tycker några har sett ut som jägare som jagar villebråd. För det andra så finns det från första början noll tillit till en man som inte är rakryggad nog att lämna det han har först. Det är ju en tidsfråga tills han gör så igen.
Nu talar jag om Jolene kvinnor, eller de kvinnor som Michael nämnde, som kanske genom ett vackert yttre kan få vilken man de vill och säker egen bekräftelse genom den möjligheten. Samma sak gäller naturligtvis för män.
Undrar om det finns lila många män som är Jolene-män?
Troligtvis, bara det att jag kanske reagerar starkare när det är mitt egna kön som beter sig dumt.
Ibland uppstår den underbara stora mäktiga kärleken till någon annan fast man redan är i ett förhållande. Då blir det inte lätt för personen att lämna. Så var det för min make. Å visst var det helt rätt att vi inte längre skulle vara ihop.
Jag kände svartsjuka en dag, blev som en Tigerinna inombords, men sedan släppte det. Jag insåg med en gång att jag skulle bara dumförklara mig själv om jag öppet inför dem visade den svartsjukan, han hade redan gjort ett val.
Men, som vi ser, i andra inlägg här, så är det inte ovanligt att den som redan skaffat en ny, släppet taget om den nye efter ett par månader.
Jag önskar så, att flera människor stannar upp och pratar med sig själva om sina känslor. Varför känner jag så här och vilka följder skapar jag mig själv.
Det finns inga universallösningar kring kärlek, åtrå, otrohet, attraktion etc. Men jag tror det är viktigt att komma ihåg att man i dessa sammanhang även involverar minst en annan person och att man ska respektera den/dessa så att man skadar minsta möjliga.
Hormoner, självkänsla, trygghet, samhället, media, karriär, livskriser, barn som ska uppfostras till bra vuxna människor mm mm kan suga kraft ur det mest lyckliga förhålllandet. Men utan att för den skull hoppa över skaklarna eller lämna skeppet.
Men bara för att du är snygg och därmed kan och dessutom förför gifta män/kvinnor innebär för mig att man är ute på djupt och farligt vatten.
Det kanske ligger i föräldrarnas ansvar att tala om för sina ’snygga’ barn hur de ska uppföra sig. Har själv pratat med mina barn om detta då båda ser bra ut.
Usch, nu får vi/jag lämna detta ämne. Känner mig enkelspårig inom detta.
Det handlar nog inte om snygg eller inte snygg heller. Det finns ingen som alltid får den den vill ha.
@AnnaK. Kärlek, sex och hur man tillämpar/lever ut detta i livet är olika för olika människor.
Jag tänker som du i relationer och är ihop med en kvinna som jag känner möter mig på samma villkor. Det är otroligt värdefullt och vackert!
På samma gång har jag vänner som ständigt är otrogna och inte klarar av livet utan en sådan krydda i tillvaron. Vem är jag att döma det sättet att känna eller leva på? Många av dessa individer är samtidigt otroligt mycket vassare än mig på andra saker som kan handla om att hjälpa världen att bli en bättre plats. Jag tar ansvar för mitt liv och försöker lära mig att se och känna av att jag är ihop med en människa som definerar och lever relation på det sättet jag gör och vill.
Förmodligen inser Jolene-individerna någonstans att en relation med en människa som väljer att lockas till otrohet också kommer att vara otrogna mot dem. Hur värdefull är den kortsiktiga bekräftelsen då? Och om de inte inser detta är nog känslolivet i stort ganska tomt eller så har bekräftelsebehovet stora och kostsamma propotioner, det kanske är straff nog?
Hade jag en partner där jag misstänker att en Jolene-typ vem det än må vara kan locka hen till otrohet så skulle jag välja att avsluta.
En sådan relation vill jag helt enkelt inte ha. Min kärlek och självrespekt är värdefullare än så och vårt korta liv skall levas fullt ut och med så mycket av det vi som individer var och en definerar som sann kärlek, det bara går.
Känner för att skriva av mig lite när jag läst allas kommentarer. När min fd sambo valde att lämna förhållandet efter många år var det som ett knytnävsslag i magen. Det handlade inte om att hon på riktigt efter flera försök att lämna helt plötsligt lämnade. Det handlade om hur hon lämnade. Att den dagen hon förklarade förhållandet över fick jag se varför. Hon hade träffat en annan man i smyg, en man som jag skulle kalla hycklare, en man som ljuger därför att han är rädd om sitt rykte och inte kan stå till svars för sitt handlande. Mitt ex som är otroligt svag men samtidigt väldigt viljestark valde att gå till en sådan man därför att hon blev sedd. Det hon inte förstår är hur mycket hon blev sedd utav mig men vägrade att se mig tillbaka. Hon är i ett behov av en stark man som hon kan luta sig mot, men hon valde en utav de svagaste männen jag träffat. En man som både är otrogen och feg. Här är jag ensam kvar med vänner som aldrig hör av sig, de svarar när jag ringer men de har aldrig tid att träffas. Inga tjejer som kan bekräfta något hos mig mer än att jag är en fin man som är ”vettig” snäll och rolig att umgås med. Jag vill känna mig vacker.
Om jag hade dålig självkänsla innan är det inte i närheten av hur dålig självkänsla jag skapat efter separationen. Hur tankarn hela tiden går till mitt ex och mina barn. De måste ju ha det fantastiskt. Mina barn ser upp till deras plastpappa och tycker det är underbart när de är tillsammans. De är en familj, men deras riktiga pappa sitter själv varannan vecka och har nästan ingen att umgås med. För första gången på många år väcktes någon form kärlek till en annan kvinna, när jag för några veckor sedan träffade en gammal tjejkompis av en slump. Hon verkade tycka om mig men samtidigt kände hon sig obekväm. Vill att någon ska älska mig men det känns som att det inte kommer att hända. Hur jag än gör så är jag i Limbo. Vill flytta för att starta ett nytt liv, men vill inte lämna barnen.
Kan någon ge råd till hur jag går vidare ifrån denna ofrivilliga ensamhet?
Det här kanske låter helt galet men jag bestämmer mig för att vara snygg och lycklig. Jag har ” låtsas ” en massa possitiva saker om mig själv som jag har varit så osäker på innan. Å faktiskt, det funkar 🙂 Jag bestämmer mig varje dag att jag är skitbra ( utan att vara märkvärdig på något sätt) och att jag duger hur bra som helst och det är så många människor som säger till mig att det strålar om mig. Jag har inte förändrat något hos mig förutom min egen tanke och att boosta mig själv.
Man är defenetivt inte misslyckad bara för man blev lämnad och ensam, hellre ensam än att ta det som blir över :-)). Vi ska inte nöja oss med brödsmulorna när vi är tårtan, pepp pepp!
Välj bättre och snällare tankar Johan, VARJE dag!
Johan, känner igen mig i dina tankar. Var där själv för snart 2 år sen. All min energi gick åt för att slå på mig själv och analysera allt som rörde sig runtomkring mig. Fokus på det yttre och otroligt dömande och hård mot mig själv. Ångesten gick att ta på. Jag ska inte tala om vad jag tror du behöver göra, alla är olika och resan tillbaka över berg och dalar ser inte likadan ut-även om målet är desamma. Tar några av de delar som hjälpt mig med att få tillbaka självrespekt, självkänsla och förmåga till reflektion som jag tror är grundläggande om man vill utveckla sig själv.
Fysisk träning och hälsosam kost har alltid varit viktigt för mig, i kris är det om möjligt ännu viktigare. Mindfulness har hjälpt mig att träna närvaro/uppmärksamhet, medvetenhet och medkänsla. Tro mig, jag tvivlade starkt på mindfulness som ”sann ingenjör” som ska ha bevis på allt. Det tar ett par månader, men sen händer något där total avslappning, fokus och förmåga att hantera tankar som är svårt att beskriva. Cirkeln handling-tanke-känsla stämmer verkligen. Börjat skriva bekräftelsebok, förvånansvärt effektivt men det tar tid tills något börjar kännas annorlunda. Har läst en hel del böcker inom ämnet personlig utveckling. Den som hittills etsat sig fast starkast är ”lev som du vill och inte som du lärt dig” där många insikter och svar kommit på varför jag är den jag är, och hur man kan ta sig ur destruktiva livsteman och skapa förmåga till förändring och positiv utveckling. Har fortfarande mycket kvar att jobba med, men jag har ringat in det och är medveten. Känslan av ensamhet och utanförskap är den som är kvar och där jag försöker utmana mina rädslor just nu. Och sen inte minst denna fantastiska blogg som har varit otroligt viktig i att komma upp på fötter igen. Allt tillsammans har nog bidragit till att flytta fokus från omvärld/ex/vänner/jobbet/fb/kravbilder…till att titta innåt och lägga energin på mig själv. Man bygger det inifrån och utåt. Jag tror att här startar attraktionslagen och ett klokare liv.
Johan….kände också att jag ville flytta ett tag… men vet att flyttar man pga din orsak så kommer man att ångra sig. Man bär med sig sin ofärdig kris till nästa ställe och när man börjar mp bättre så kan det bli att man klandrar sig själv för att man flyttade.
Låt krisen gå över….du kommer att finna din glädje igen. Träna hårt varvat med promenader i naturen, är ordentligt och sov. Våren kommer snart och då blir det bättre. Även om dy känner dig ensam nu så kommer det att bli bättre.
Du är värdefull
LA tack för ditt inlägg. Det ska jag prova