”Ha tålamod. Det händer när det är menat.”
”Leta inte.”
”Lär dig att trivas i ditt eget sällskap och älska dig själv.”
Hon är frustrerad, kvinnan som nästan gett upp hoppet om att få träffa kärleken i sitt liv. Hon lägger stor energi på att dölja sin rädsla för att åldras och dö utan en man vid sin sida. Hon är bara lite över trettio, men känner hur livet rusar ifrån henne. Trött på alla ”peppande” kommentarer som hon ändå inte kan ta in.
”Allt jag ser är förälskade omslingrande par. Alla mina vänner lever i relationer och jag känner mig som ett bihang när och om de bjuder in mig på middag.”
”Jag vill inte släta över längre: jag är rädd! Rädd för att inte vara älskad. Rädd för att jag inte skall lära mig att tycka om mig själv. Rädd för ännu en midsommar och jul, utan någon att älska. Har så mycket jag vill ge!”
Hon är inte ensam! Det finns enormt många kvinnor och män som går runt med liknande tankar och känslor. En tyngd i bröstkorgen som är alltför bekant. Att timmarna skall läggas bakom dem, utan att de fick känna. Att allt bara handlade om att orka med. Existera utan att leva med skratt och förundran.
Längtan efter samhörighet och de där alldeles unika banden, ligger inbäddad i de flestas DNA. Någon som kommunicerar att de finns där – i våra liv.
Långsamt börjar kvinnan försonas med sin rädsla och att känslor inte alltid har med fakta att göra. Visst, den känslomässiga verkligheten rör sig i hennes system, men parallellt existerar en oändligt mycket större bild. Hon ger gradvis upp kampen om att försöka gömma och låsa in det som skrämmer, och istället tillåta. Det avdramatiserar och sänker hennes axlar. Det frigör något på insidan.
Ofta tror vi att om vi erkänner det obekväma, så växer det i styrka, men egentligen är det tvärtom. När vi upphör med att lägga energi på att dölja och extremkontrollera, händer det någonting positivt med oss: vi slappnar av och accepterar. Vi känner t.o.m. att vi emellanåt kan flirta med tacksamheten, vilket är magnetiskt.
Kvinnan lägger en eftermiddag på självuppskattning, även om hon inledningsvis känner motstånd. Bjuder sig själv på en fika, köper en bok och några växter till hemmet. Bokar en tid för massage. Hon ger generöst till den egna personen och accepterar att nuet är som det är. Den inre jakten ersätts med närvaro. Att ”bara” få sätta ord på situationen har en läkande inverkan. Se sårbarheten och det som oroar…Orka uttala:
”Jag är rädd för…”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag blev lämnad för 17 månader och precis såhär känner jag.
Rädd för att någon aldrig mer ska älska mig, att jag aldrig mer ska hitta någon att älska, att jag alltid kommer att få vara ensam. Jag har känt mig så ensam dessa 17 månader så jag har liksom gett upp tanken på att jag kommer få känna kärlek och förälskelse igen.
Jag gjorde ett försök att kontakta en granne till mig som jag var lite intresserad av, men fick inget svar tillbaka och det kändes inte alls bra att bli nobbad så därför kommer jag inte försöka ta kontakt med någon kille någon mer gång eftersom jag inte vill bli nobbad igen
Tack ❤️ Ja…sådär rädd är ju jag också. Precis för det där…att jag missar allt det viktiga, att kunna leva nära någon och uppleva kärleken. Hur det är att kunna må bra tillsammans, känna trygghet, samhörighet å värme…ha bra sex…bara en sån sak har jag aldrig upplevt. Men mest av allt är jag ju kanske rädd för att jag aldrig ska kunna komma tillrätta med mig själv. För jag känner ju på mig att mina svårigheter att må bra med andra först handlar om att jag inte är tillräckligt sams med mig själv. Jag vet att det är inom mig det är något som är fel. Nåt djupt därinne, det som handlar om känslan för mig själv. Vet bara inte riktigt vad och hur jag ska fixa mig själv. Och jag vet inte vem jag ska be om hjälp heller. Men det kanske bara är att lyfta luren å ringa en psykolog och säga precis det här?
Petra35, känner med dig. Det jag ska säga nu kanske låter märkligt och ”förmätet”. Trots ett 23 årigt äktenskap så har jag nu när jag lyckats ta mig ur dramat och kan reflektera kring vår relation konstatera att jag inte känt tvåsamhet. Inte upplevt samhörighet, trygghet, tillit, värme. Inte någon gång. Visst fanns det passion i början men vi körde ganska snabbt ut för stupet och hade aldrig någon förmåga att fånga upp våra själar via konstruktiv kommunikation. Någon kärlek som jag ser den idag fanns aldrig, låter hemskt men så känns det.
Nu när jag är själv så inser jag att jag kände mig ensam i vår tvåsamhet. Väldigt ensam. Idag är jag själv, men känner mig inte ensam. Självklart önskar jag också träffa någon som man kan få utvecklas och uppleva livet tillsammans med. Läste en bra liknelse om vad det är som vi söker i våra relationer. Om det är ett objekt eller subjekt. Den som söker objektet gör det för att fylla ut ett tomrum hos sig själv. Objektet kan bytas ut mot ett annat objekt. Det är inte unikt och när man väl tröttnat och objektet inte fyller sin funktion så byts det ut. Söker man däremot subjektet så gör man det för att man vill ha det där unika, som inte går att ersätta. Man gör det för att komplettera sig själv och för att förstärka livets färger. Utan några krav och checklistor.
Jag har varit längst ner på botten och kravlar runt utan någon riktning i sikte. Att få någon utifrån som kan hjälpa till att sortera i en hjärna som går på högvarv var helt avgörande för mig. Lista ned sina rädslor och börja utmana dem, enklaste först, är ett suveränt sätt att börja bygga självkänsla. Att våga släppa rädslan för att träffa någon ny, därefter rädslan att våga släppa in någon i sitt innersta, därefter rädslan för att sluta analysera sönder och bara flyta med….Här är jag idag, övar både mentalt och praktiskt, och är övertygad att det måste finnas en spegelbild därute någonstans. Lycka till Petra!
Tack för att du vill berätta om din resa Håkan. Å jag känner med dig, att känna sig ensam mitt i tvåsamhet måste kännas väldigt ensamt det med. Hm, ja…jag behöver också nån som kan hjälpa mig att sortera lite. Känner att jag blir tokstressad av att jag inte själv kommer nånvart fast att jag febrilt försöker tänka mig fram till nån sorts lösning (på ett problem jag inte ens vet var det sitter eller om det finns på riktigt)…haha…ja, jag blir helt slut bara av att höra mina egna ord. Jag analyserar ihjäl mig utan att komma nånvart. Och inget förändras, paniken inombords bara växer. Pratar med kompisar, läser självhjälpsböcker å funderar på vem som skulle kunna hjälpa mig. Har gått å pratat om det här med en psykolog för ca 5 år sedan. Det var skönt, men kan inte säga riktigt vad jag egentligen fick hjälp med. Men jag gick kanske till fel person bara…
Jag har nog tänkt i liknande banor fast utifrån fysisk kontra någon slags mental attraktion. Har inte riktigt hittat något bra ord för det sistnämnda, men det där var mitt i prick – objekt och subjekt.
Tack för att du på ett så tydligt och öppet sätt delar med dig av din resa Håkan. Låter som du nu verkligen har en hållbar plan för ditt liv framöver, dels för dig själv dels på det relationella planet. Fastnade särskilt för det du skrev om subjekt och objekt, vilket blev en igenkänning för mig. För ett halvår sedan separerade jag från mannen som jag länge trott varit mannen i mitt liv, väl medveten om våra olikheter. Jag kände mig dock med tiden allt mer ensam i vår tvåsamhet och till slut tog jag steget att gå ifrån, även om det var smärtsamt och med mycket sorg. Det tog inte ens en vecka och så var jag utbytt, vilket även det var smärtsamt. Jag inser nu att vi hade helt olika syn på detta med kärlek och relation – han är objektsökaren som aldrig någonsin varit ensam utan gått från en kvinna direkt till nästa och jag däremot söker subjektet. – vilket även speglade sig mycket i vår relation och kommunikation (eller försök till kommunikation)
Jag är nu ensam men den är självvald och inte i en tvåsamhet vilket gör att jag kan vila i den och njuta av den mer än tidigare. Sedan kommer självklart stunder då jag undrar om det nu är kört för mig och om jag kommer åldras utan att finna mitt ”subjekt”. Samtidigt tror jag att jag har en resa att göra för liksom Petra skriver så känner jag att jag behöver få fatt på mig själv igen för jag känner att jag lite gått vilse under dessa år och att min självkänsla åter behöver boostas och det behöver jag bli hyfsat klar med innan jag träder in i en ny relation. Men viss tkänner jag många gånger en längtan till samhörighet, mental och fysisk närhet och en rädsla att inte få uppleva det…….
Jag har upplevt en härlig tvåsamhet med pappan till mina barn. Vi hade ett långt och lyckligt äktenskap, men som tyvärr ändå inte gick hela vägen. Vi är idag, 6 år efter skilsmässan väldigt goda vänner. Bor nära varandra, ses ibland tillsammans med barnen. Vi har en väldigt god vänskaplig relation. Jag har nu en relation med en helt annan typ av man. Vi har varit tillsammans i sex år. Det har varit 100 avslut minst, hårda ord, örfil, men en enorm passion. Nu är jag snart där, att lämna för gott. Men så kommer just denna rädsla du beskriver. Tänk om jag inte kommer att hitta kärleken igen. Men börjar tänka nu, att vad är det för kärlek när man inte känner sig hemma. Inte kan vara jag i tvåsamheten. Måste uttala detta högt. Ja jag är rädd men det kommer säkert att lösa sig.
Vilsen, är det inte bättre att vara själv än att vara i ett dåligt förhållande? Är du själv så FINNS ju varjefall chansen att träffa någon och få ett härligt liv med! Så tänkte jag, jag separerade ju nyss, ska livet inte vara bättre än så här tänkte jag. Ska jag leva ett tråkigt kärlekslöst liv??? Näe, baske mig inte, jag vill ha ett liv med skön kärlek, respekt, omtanke, mycket mys och sköna dagar. Nu när jag är själv så finns det plats för detta plus att jag mår så mycket bättre av att slippa exet. De enda gångerna jag mår riktigt dåligt är när jag är tvungen att ha kontakt med honom, bodelning mm är inte klart än så det är tungt, väldigt tungt men jag tänker ändå att framtiden ser ljus ut! Styrka till dig, det är inget lätt beslut, tog mig några år att komma fram till detta men ångrar mig inte en endaste sekund!!
Carolina, ja jag är medveten om det du skriver. Jag resonerade så vid min skilsmässa, med barnens papa. Vi hade ett sunt och väldigt kärleksfullt förhållande. Där var jag jag och han han, och vi var vi. Men på ngt vis växte vi ifrån varandra och det blev att vi bara blev vänner, vilket vi är än idag. Men den passionen jag känner med min nuvarande partner är så stor. Det finns mycket kärlek mellan oss…men samtidigt så himla mycket bråk. Jag tror inte att under hela mitt liv bråkat så mycket som jag gjort dem sista fem åren. Å jag vet att en örfil som jag fick inte är ok, trots att han var full… Och det som är jobbigast är egentligen, att jag sjunker till samma låga nivå. Jag använder mig också av mycket gap och fula ord. Precis som att jag inte blir hörd annars. Jag har lämnat så många ganger så det börjar bli patetiskt. Ska verkligen ta tag i detta på allvar nu. Jag känner faktiskt ingen oro over att vara ensam när jag sitter här och nu, men stundvis kommer den paniken att usch ”tänk om”. Även om han kommer att ta tag i sig själv och verkligen förändra sig, så finns ju mina minnen kvar… Tack för dina ord Carolina!
Petra35, jag känner igen mig så väl i vad du skriver. Jag bestämde mig för att gå i terapi. Jag hade länge trott precis som du att det måste vara något ”fel” på mig. Så läser man och söker svar på olika sätt och gräver djupare ner i olika möjliga ”fel” (anknytning mm), plötsligt känner man igen sig i alla vilket bara spär på känslan av att något är fel. Min upplevelse är att det är bra att göra en inre resa, men jag behövde en guide. Tänk dig min förvåning när hon sa till mig att ”det är inget fel på dig, nu utgår vi från det”! Nu övar jag på att vara snäll och förlåtande mot mig själv.
Tack Liljekonvaljen, ja…ibland tänker jag så också. Att jag kanske grottar ner mig för mycket i mig själv å alla funderingar. Jag har ju inte svaren, jag har ju inte lösningen eller jag förstår iaf inte vad jag ska göra för att hamna på en bättre plats…med mig själv och med andra. Visste jag vad och hur skulle jag ju inte sitta här å skriva…
Vad är det jag ska tänka å göra annorlunda? Jag känner mig så uppgiven, full av lösa trådar och frågetecken…både kring mig själv å kärleksrelationer…
Det är lätt att fastna i självhjälpsböcker mm. Igenkänningsfaktorn ger en slags trygghet i form av att man får bekräftelse på att man inte är ensam i sina tankar och vilsenhet. Däremot kan det vara svårt att själv göra förändringar, man vet ju inte i förväg om det lyckas eller misslyckas. Misslyckas man kan det vara svårt att själv vara den som peppar. Det är lätt att i stället falla tillbaka i självanklagelse och grubbleri. Därför tror jag det är bra att få hjälp, en guide.
Jag var precis som den kvinnan, rädd för att aldrig mer få uppleva kärleken, ja eller frågan är ju om jag ens har gjort det. Kan väl inte säga att jag kommit till fullständig acceptans ännu, men en god bit på väg. Jag började också med att släppa fram rädslan; kring att det kanske inte finns någon vettig man kvar åt mig. Men konstaterade ändå att jag går inte in i en destruktiv relation igen – då lever jag hellre ensam hela livet.
Och jag började göra bra saker för mig själv; köpte champange som jag drack för mig själv en lördagskväll, fixade möjlighet till bra musik under hela dagen, började prioritera långa bastubad. Och det fungerar, livet känns bättre med dessa saker, och jag tänker att: självklart ska jag unna mig att må bra, jag behöver inte ha en man för att ta hand om mig själv.
Hmm…ja Marianne! Tack för påminnelsen. Det är det jag vill fokusera på också, att ta hand om mig själv. Fastnar så lätt i mitt eget grubbel istället för att göra just det. Ta hand om mig. Kram
Jag är rädd för att inte duga, göra rätt för mig, unna mig ett par skor. Allt kommer från min pappa. Han har i hela min uppväxt och vuxna liv talat om för mig att allt det mesta är onödigt. Man ska inte åka på semester, för det är för dyrt. Man ska inte hålla på och åka iväg med bilen för bensinen är så dyr. Man ska helt enkelt vara hemma och vara nöjd med det. Till och med när jag fyllde 40 år så ojjade han över att jag skulle bjuda på mat och vin – usch, det blir dyrt det där fick jag höra. Det gjorde så ont att höra. Precis som om man inte ska tro att man är någon. Jag valde en partner som fick mig att fortsätta på samma känsla. Jag har fortfarande dåligt samvete för något jag köper till mig själv. Jag har inte alls den känslan när jag handlar tex till barnen. Jag har pratat med pappa om hur ledsen jag blir när han påpekar sådana saker, samtidigt så har har alltid varit givmild och gett mig/oss pengar titt som tätt. Jag har bättre ekonomi nu som skild, än vad jag hade som gift. Idag kan jag spara undan, som jag aldrig kunde göra tidigare. Det är jag stålt för. Mina närmsta vänner säger att jag är snål mot mig själv och det stämmer, men det är så jag har lärt mig att leva.
Vi vill väl alla dela livet med någon och ha en tvåsamhet. Och vi är rädda för att inte hinna med att uppleva allt det härliga som tvåsamheten ger eller att uppleva det igen, det enda vi inte har är tid. Varför ska just jag inte få förmånen att dela livet med någon när jag ser alla andra lyckas med att hitta en partner ? Acceptans ja jag har ett bra liv som singel på alla sätt men det skulle vara ännu bättre med en partner det går inte komma ifrån och jag anser att det är meningen man ska vara två för att delas varandras bördor.