Emellanåt upptäcker vi att arbetet vi har, förhållandet vi är i, eller vänskapskretsen vi rör oss i, inte leder uppför stegen som lutar mot rätt väg. Det kan kännas skrämmande och frustrerande att komma på detta, eftersom det ofta triggar igång känslor av ovisshet.
Jag har helt nyligen fått erfara detta. Det var bara några timmar sen jag kom på att projektet jag gett mig in i, inte representerade det som verkligen är jag. Det som i mångas ögon hade varit det mest förnuftiga att ge sig in i, tackade jag nej till.
Efter en sömnlös natt, kom jag fram till beslutet att backa ur. Jag var fylld med vånda och skuldkänslor, MEN övertygelsen om att det här projektet skulle ta mer energi från mig, än vad det skulle ge, ropade högre. Jag lyssnade till rädslan som gjorde sin röst hörd, men lät den inte stänga dörren till större möjligheter.
Jag kan nu lägga allt fokus och energi på det som är mitt syfte: Att hjälpa människor att hitta sina inneboende resurser genom mitt skrivande och föreläsningar.
Jag föreslår INTE att du skall hoppa av det som betalar dina räkningar och ger stabilitet i ditt liv. Förväxla inte mod och inre övertygelse med dumdristighet och naivitet.
I människomöten är jag mitt bästa jag. När är du som bäst?
Jag tackade nej till polishögskolan då jag kände när det var dags att ”det är inte det här jag ska göra”. De flesta tyckte det var idiotiskt, men det var rätt för mig då..och idag.
Jag är som bäst när jag gör det jag brinner för, lär ut det till andra och ser resultaten av det. Det är en go känsla 🙂
Men det känns viktigt som du skrev att inte låta den typen av beslut stänga dörren till större möjligheter. Det är lätt att, som jag gjort mycket, ”bli mindre” och fastna i ett ältande och grubblande. Ibland är det svårt när man haft sitt sikte inställt på något specifikt att förstå varför man ville något så gärna innan och sen inte? Lite suddiga kvällstankar 😉