Mannen tittar uppgivet på mig: ”det spelar ingen roll vad jag gör. Hon blir helt enkelt aldrig nöjd. Vänner, kollegor och jag själv, ser mig som både intelligent och kärleksfull. Hon tycker hela tiden att jag kan bli bättre. Ständig köpjakt”
Jag: ”är hon bra för dig? Känner du dig stark eller försvagad i hennes sällskap?”
Han svarar: ”vill vara med någon där jag som person är fullt tillräcklig.”
Som skrivits tidigare: kärlek ger energi! Inte tvärtom.
En bra relation uppmuntrar och gör att vi sträcks ut ytterligare. Av ren livslust.
Hur ofta ler du på insidan och skrattar när din partner och du är nära varandra?
Vi är inga isolerade öar utan sammanlänkade med andra. Hur starka och harmoniska vi inledningsvis än skulle kunna vara, kommer en partner som drar nedåt att försvaga. Uppmuntran/bekräftelsesvält dränerar den starkaste.
Hur ser ditt ansikte ut när du tvingas släcka ned för att anpassa dig till kyliga omständigheter? Vilket icke normalt/sunt har blivit din normalitet? Vilka mindre smickrande egenskaper hos en partner har du kopierat och lever ut? Medvetet eller omedvetet.
Vi behöver göra upptäckterna i tid. Innan självförtroendet gått i baklås och vi står där och gladeligen tar emot allt som serveras.
Det kärleksfullt intakta hjärtat och klarsyntheten är dina starkaste vapen.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag tror att jag gjorde upptäckten i tid. Bra så, men eftersom det potentiella/eventuella dåliga inte hann fortgå så länge så funderar jag ofta om det kanske bara var för att han var stressad över jobbet och allt annat han hade i sitt liv och som han inte tyckte han hann riktigt med, som gjorde att han ”för stunden”(för en period) var som han var…så att det blev som det blev.
Vi kunde ju ha det alldeles alldeles underbart!
…. och som alltid finns det alltid två sidor av myntet. Man blir genast intresserad av vad den personen som tycker ”har gjort allt” menar med det. På vilket sätt? Går ord och handling ihop? Finns tilliten? Kanske varandras olikheter gör att man aldrig kommer i hamn för att båda helt enkelt värderar ett förhållande olika med grundvärderingar osv? Och då hjälper det nog inte heller att man kommunicerar ihjäl sig,man har ändå svårt att nå varandras kärnor och fortsätter att oförstående skaka på huvudet. En del lyckas om man jobbar,jobbar på det men då krävs det mycket känsla/or och vilja.
Det är svårt,lite tankar som dök upp bara 🙂
Ja tänkvärt…. sitter i sitsen att besluta om det är eller om vi ska gå vidare och släppa taget om varandra.. och det är tufft. För att det finns en liten gnista, en känsla av kärlek till min man, men i vardagens liv ser vi inte varandra. Eller ännu värre drar ner varandras energi 🙁 Hur länge ska man dra det till att försöka och när är det nog? Ska vi skiljas åt som vänner och bättre föräldrar till våra barn eller ska vi ännu en gång försöka med risken av att vi driver varandra till hat för varandra? En ny verklighet kommer till mig med tårar i mina ögon…
När en person i förhållandet bara ”ger” då den blir tillsagd och kommunikationen är envägs.. När mycket lovas, söta sms kan skickas men inget sägs direkt. Ska man alltid behöva fråga ”älskar du mig?” för annars får man inte höra det. Ett kort förhållande och redan dessa tecken. Man tjänar på att visa sina känslor och vara transparent. Kärlek mot dig själv <3
Tack för kloka ord- Kärlek ska ge energi
Jag lever i ett förhållande som går upp och ner, kyla och värme. Jag har funderat o grubblar ihjäl mig, går inte en dag i mitt liv utan tanken ”tänk om”. Har 3 barn, därför man stannar o suddar ut gränser o tänjer…för barnens skull.äldsta är 13 år. Frågade förra veckan om vi ska skiljas för vi bråkar jämt…9 av 10 gånger är det hans far som drar igång, hetlevrad, han skäller på mig inför barnen. Har bett honom vänta tills de sover. Han gick med på träffa en socionom. Efter vårt samtal sa socionomen att ”jag får inte ihop er två” ni pratar olika språk. Min man har tydliga mål som vi ska ta oss till.,,jag fokuserar på ”här och nu”…. Jag glömde bort vårt förra möte, så nu vägrar han följa med mer ”för jag inte värderade familjen högre”. Bad om ursäkt men han vägrar. Varit borta i helgen, kom hem o frågade om min stora kille saknat mig:” Nej, för ni bråkar bara” gör sååååå ont i mitt hjärta att höra detta! På FM ringde vår son o grät för han ville ha nya skor, ”Pappa säger du handlat upp alla pengar så vi inte har råd, du får fn skärpa dig mamma”. Jag har hört i så många år att jag förstört för familjen att jag nu tror det är sant…. Min vännina reagerade och sa”fy fn vad förbannad jag blir, är inte du?!””nä, jag får mest ont i magen en oroskänslan att han är så arg…hon tycker jag är kuvad.Tycker det är så lågt att han har nu dragit in vår son!! Såååå lågt av honom. Samtidigt orkar jag inte säga ngt/strida för bevara lugnet. Kämpa vidare till vilket pris!!
Kunde varit min historia… Känner igen mig så i det du skriver. Orkar heller inte bestrida, vet att jag måste, men vågar inte…
Jaaa… är på väg att lämna en man som aldrig uttryckt hur han känner för mig (det har gått nästan två år). Frågar jag blir han arg och säger att han inte tänker svara på sådana frågor och att jag aldrig kommer att höra hur han känner eftersom ”ord inte är hans grej”. Jag har ingen aning om vad han uppskattar hos mig. Det han inte gillar har han många ord för. Hoppet har fått mig att stanna. Men inser att jag ”kopierat” och slutat ge komplimanger och uttrycka känslor. Är inte som jag varit under tidigare liv längre… Suck…
Blir inte lyft och lyfter inte heller, han lyfter sig själv så bra…..
Anna, nu gör du så här (och nu pratar jag av egen erfarenhet), du sätter en gräns! Nästa gång han kränker dig står du upp för dig själv och säger att du inte tolererar detta beteende längre. Jag har varit där du är och jag vet att det är fruktansvärt svårt att ta sig ut. Men du måste! Och det går! Läs ditt eget inlägg, flera gånger! Bestäm dig att du ska stå upp för dig själv, sedan kommer det gå lättare gången efter det. Försök släppa katastroftankarna, det är inte mycket av det som vi är rädda för som faktiskt kommer hända, vi förstorar i våra tankar. Du lever med en osäker, omogen och avstängd man, det är nästintill omöjligt att få tillgång till honom på det sättet du önskar ska hända. Men hans beteende låser fast dig, du lägger alltför mycket tid och energi på att försöka vara till lags till en människa som aldrig kommer se värdet i dina handlingar. Det finns ett annat liv, det är SÅ jobbigt at genomgå en separation, men du kommer finna ett liv utan inre konflikter, du kommer bli en bättre mamma till dina barn. Höj dig över honom i tanken, du är värd så mycket bättre! Peppa dig själv, stärk dig själv. Ställ dig framför spegeln och säg att ”nej nu fan tolererar jag inte detta längre!” Säg det om och om igen, tankens kraft är stark.
”There is no force more powerful than a woman determined to rise”. Var den kvinnan, hon finns där i dig. Jag vet, för jag har varit där själv. Livet är för kort för att vara olycklig.