Jag har själv befunnit mig där, och jag ser och lyssnar till alla dem som är och har varit i liknande sits – det destruktiva förhållandet (som inte nödvändigtvis måste vara en parrelation) tillsammans med en missbrukare, härskare och/eller en person som är ljusår från självreflektion, gör oss förblindade. Eller så ser vi men kan inte förmå oss själva att ta de nödvändiga stegen bort från det ”radioaktiva.”
Minns tillbaka då jag själv konfronterades med en härskarperson (såg det inte då), som anklagade och använde ett batteri av manipulation för att styra händelseförloppet enligt sin agenda. Jag var som i hypnos och kände att det var flera grundläggande saker som inte stämde, men likt en förlamning gick det enbart att reagera. Inte agera! I alla fall inte då.
Det finns de som utåt sett ger sken av att vara insiktsfulla, begåvade, verbala och t.o.m. inkännande, men som i grunden ebnart är kalkylerande. I omgivningens ögon verkar hon eller han ”helt fantastisk!” Men hur är det för dig som dagligen har denna personlighet nära!
Vi ser inte tavlan eller statyn när står tätt inpå, utan det behövs avstånd för att ögon och hjärna ska kunna tolka och uppleva helheten. Detaljerna kan förblinda!
I destruktiva relationer är det som om vi hamnar i någon slags trans, där medberoende gör att vi känner oss som kärleksfulla hjälpare. Det är som om våra liv ges en mening då vi stöttar, lyssnar och hjälper. I själva verket sker det någonting annat bakom ridåerna: vi förlorar vår grundstomme (känslan av jagvärde) som individer, och anpassar oss av rädsla för att inte duga och vara utbytbara. När vi utsätts för ifrågasättande, kritik och förtäckta hot, anstränger vi oss ytterligare för att inte hamna på härskarens/missbrukaren och/eller den känslomässiga analfabetens sopstation.
Skapa fysiskt, emotionellt och tidsmässigt avstånd, så att dina ögon kan börja se klart. Iaktta och lär av det som hände i backspegeln, men skapa ditt liv genom att blicka ut mot ett vackert landskap som väntar på att utforskas av dig.
Michael Larsen – relationscoach
Varför blir jag den jag blir i mina relationer? Webinar den 27/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Har följt din blogg ett längre tag nu till och från. Jag har även läst din bok och du är knivskarp!
Då min relation blev för övermäktig så gick jag ner på sparlåga, gick in ett limbo – detta blev för mkt för maken och han tvingade mig att flytta då jag inte kunde komma framåt med vår relation. Jag bor nu sedan 2mån i eget boende och har barnen varannan vecka, vi kämpar på och gör så gott vi kan på alla fronter. Jag känner att jag har blivit mer levande och den tid jag har med barnen är nu mer kvalitetstid. Under de senaste veckorna har det kommit upp saker till ytan för min del, det är tidigare händelser, ord, agerande ja en hel del av det jag fått uppleva – poppar upp inom mig. Jag antar att det är ett sätt för egen del att bearbeta det som har varit och idag med ditt inlägg så blir det så än mer tydligt. Det är ju just det jag har fått, avstånd till relationen som har börjat få mig att se.
Tack för bra blogg, som sagt knivskarp!!
Instämmer med dig, Levande!
Michael – det är ett stort stöd att läsa dina ord och samtidigt kunna möta/bemöta medmänniskor som förstår och vet vad man upplever! Tack för det du gör – fortsätt!
❤
Två månader har gått sen jag och barnen lämnade. Sakta hittar vi tillbaka till ett jag. Starkare!
Men ibland kommer det över mig.
Sorgen om det förväntade som aldrig hände.
Kärleken jag trodde fanns.
Men jag har funnit styrkan i att acceptera det jag inte kan förändra.
Ibland undrar jag om du är tankeläsare. Har kommit till insikt i att just medberoendepersoner har så mycket svårare att lämna ett destruktivt förhållande. Det beror på att vi inte vet hur ett bra förhållande ska vara utan söker oss till något som är bekant från barndomen. Vi vill även vara duktiga och har svårt att ge upp hoppet på förändring och erkänna ett misslyckande. Lever med en sexberoende man som alltid avfärdat mina anklagelser med att jag är tokig och svartsjuk. Jag har av någon sjuk anledning ett enormt behov av upprättelse innan jag kan komma vidare. Vill bara ut men sitter fast.
Dang !!!
Mitt i prick.
Tack igen Michael.
Just nu är jag frustrerad. Makten mitt ex har över mig och mitt liv drenerar mig. Jag behöver ett nytt jobb där jag jobbar heltid, för min och barnens framtid. Men det innebär att vi måste sammarbeta och vara mer flexibla med hur barnen är hos mig/honom. Han jobbar 7-16 varje dag, medans jag jobbar på schema med kvällar och vv helg. Exet vägrar att byta v eller helg med mig OM det nya jobbet kräver detta.
Vi går sedan en tid tillbaka på samtal för att ha ett bra samarbete. Vi båda tycker att det har blivit bättre klimat mellan oss och det känns skönt. Samtalsterapeuten har försökt att få mitt ex att förstå att det är ju bra för barnens skull om jag kan tjäna bättre IOM nytt jobb, men han ” skiter i vilket”. Han säger att det passar inte honom att ha barnen annat än dom veckorna han har nu. Han ” skyller” på sin nya kvinnas barn, att dom inte kan byta vecka för dom mår dåligt att att byta vecka. Barnen är inte ens små.
Jag är fast besluten med att jag ska fixa detta utan hans hjälp. Det känns så märkligt att jag måste fixa barnvakt, fast barnen skulle kunna vara hos honom en kväll då och då. Hans barnfria vecka är allt för viktig för honom.
Dessutom kräver han att jag ska betala hälften av barnens omkostnader, fritidsaktiviteter mm. Men det kan jag inte göra. Jag har föreslagit att vi betalar procentuellt av vår inkomst, men det går han inte med på alls. Han finner liksom ingen vinning i att barnen ska ha det så bra som möjligt hos oss båda och det gör mig ledsen och besviken.
Jag låter lite bitter, och det kanske jag är också;-) men jag vill inget hellre att alla ska få ha det så bra vi bara kan. Det vinner alla på.
Min fru har bedragit mig och varit otrogen med en i vår bekanskapskrets under en tid. Jag har fått överbevisa henne med bilder mm för att få fram ett erkännande. Mycket mer än erkännandet får jag inte. Det känns för djävligt och en sida i mig har velat ha svar till varje pris. Jag har inset att jag inte kommer få svar eller få veta hela sanningen. Det har tagit mig lång tid att kunna släppa och gå vidare. Jag har nått dit nu, mycket tack vare detta forum.
Jag vet att jag är svårt medberoende men jag är så glad att jag kommit till insikt att det aldrig blir vi två. Hon förtjänar mig inte och har på alla sätt visat mig att jag inte är värd speciellt mycket. Länge har jag burit på sorgen att förlora henne. Jag är förbi det. Jag vet att jag kommer få en helt annan syn på livet och hur man skall må.
I September flyttar jag och då kommer jag än mer skapa de avstånd jag behöver för att må bra, på riktgt. För bara ett halvår sedan känndes livet hopplöst och jag blev irriterad av att höra att ”du kommer må bättre och livet kommer le mot dig” etc
Nu är jag på god väg och jag är snart där. Sorgen och minnen kommer skölja över mig men jag är helt säker på att det kommer blekna med tiden och att jag kommer glädja mig åt mitt nya liv.
Jag behöver träna på att hantera mitt ex och hennes Narcicism. Jag behöver kommunicera på rätt sätt (runt våra två barn) och inte hamna i diskusioner med henne.