”Han vill ha ett förhållande med mig, men bara på sina särskilda villkor. Orden säger att han älskar mig, men distansen ropar annat. Mobilen i handen när jag pratar med honom. När jag frågar om kvinnan på Fb är det inget annat än en vän. Min magkänsla säger annat. Han kallar mig paranoid.”
Kvinnan vet att hon har rätt, men dribblar bort sig själv på vägen av rädsla för att mista. Vad är det hon riskerar att förlora? En partner som är överallt utom i relationen?
Till dig som känner igen dig: formeln är enkel! Antingen ger eller tar det energi. Jaga inte in dig själv i labyrinten av ständig oro i magen och självtvivel.
En hel relation ger känslan av att ha kommit hem: hur ser det ut på platsen där du är? Ditt hem? Går det att vila och ladda batterierna? Kan du säga ditt hjärtas sanning utan att bli tillrättavisad och få etikett på dig? Känns ansiktet mjukt?
Hon säger: ”han har sagt att det är sån han är och aldrig kommer att ändra sig.”
Jag: ”när du stärker dig och växer som person, kommer han en dag bara att vara ett flyktigt minne. Någon som gjorde att du tvingades ta en titt på dina relationssår, så att ditt liv blev större.”
Om vi nöjer oss med en halvnågon i förhållandet, kommer en kronisk otillfredsställelse ständigt att göra sig påmind. Jag vet att ensamheten kan verka skrämmande, men att leva som främling inför sig själv är hundra resor värre.
Vet du inte hur du skall göra? Läs detta flera gånger om dagen under minst 30 dagar:
Tiden är det dyrbaraste som finns. Jag väljer att dela den tillsammans med rätt person. En hel relation ger energi. Tillit, lugn och självrespekt är mina absolut närmaste vänner.
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 22/2 kl 20.00 – 21.15. Du är varmt välkommen!
Detta ska jag läsa varje dag! Tack! Jag får göra ett nytt försök att vara med på ditt webinar den 22/2 eftersom jag misslyckades igår!
Känns ansiktet mjukt. Det var ju oerhört träffande. Fint skrivet. Det är ju nästan så man börjar gråta för i mitt ”hem” fanns inte ens frågan. Fokus låg hela tiden på den andre.
Men nu är det andra bullar. Jag tränar mig i att se saker och ting från mitt perspektiv.
När jag läser texten känns det som att jag upplevde det igår.
Minns hur vi satt i soffan tillsammans. Han satt med sin iPad och bläddrade bland kvinnorna på Mötesplatsen. Svepte höger, stannade upp och fortsatte att svepa med sitt pekfinger. Hur tänkte jag egentligen? En meter ifrån mig sitter han och tittar på möjliga nya partners! Jag borde ha hämtat resväskan i garaget och bett honom att packa den inom en timme för att sedan lämna huset.
Vi separerade men fortsatte att träffas lite på helgerna. Han flyttade till stan, jag bodde kvar i huset på landet. De kvällar på helgen dom han inte träffade mig, tillbringades på diverse after works, utan att han berättade för mig. Han fångades på bild av de fotografer som brukar springa omkring och ta ”festbilder” för att lägga ut dessa på FB.
Jag var bra att ha tills vidare…
Det tog lång tid för mig att gå vidare och jag vågar inte träffa någon i framtiden. Detta knäckte mitt självförtroende fullständigt.
”Känns ansiktet mjukt?”
Jag började pressa ihop tänderna…som gjorde att jag nästan ett år senare blev sjukskriven p.g.a följderna av det. Då var vi inte längre ihop, men käkarna var som stålfjädrar och tänderna pressades ihop fortfarande. …så, nej, mitt ansikte kändes inte mjukt mot slutet. Han var för det mesta överallt annanstans än i vårt förhållande. Jag är inte främmande för tanken att han hade nåt ihop med en kollega…som bara var en vän… Jobbsamtalen som han gick bort och tog…eller var de jobbsamtal? Ingen aning! Kanske han hade rätt – att jag inbillade mig…men min magkänsla sa annat…
Jag har ingen aning vad som hände i kulisserna på riktigt. Jag har ingen aning om det han sade till mig var sant eller om min magkänsla var sann. Jag kommer kanske aldrig att få veta. Det jag vet är att jag INTE var svartsjuk då vi inledde vårt förhållande, men hans sökande efter bekräftelse utanför förhållandet gjorde mig ”nojig”.
Det märkliga är att jag ändå räknar honom som mitt livs stora kärlek. Han var alldeles alldeles underbar också! Den mest ömsinta och fina jag har träffat.
Varför ska det vara så jäkla svårt???
Jo, nu är mitt ansikte mjukt. Precis som Ann1 bet jag hårt, kunde knappt ens slumra till utan att vakna öm i tänderna och hade bettskena varje natt. Två år efter separationen från en narcissist träffade jag en ny man och nu för tiden använder jag sällan bettskenan… Han ger mig ett lugn som inte fanns tidigare och bitarna börjar trilla på plats.
Så här med distans till det hela ser jag saker som jag sopade under mattan eller inte insåg att det var inte okej. Man blev någon slags medberoende, även om det inte fanns alkohol, droger eller fysisk misshandel i grunden. Bara en arrogant, självupptagen skit med bekräftelsebehov och dålig självkänsla.