”Om han hör av sig igen kommer jag aldrig mer att svara!”
”Hon träffade ständigt andra under vårt förhållande och det enda jag tänker på är hur jag ska kunna få tillbaka henne.”
”Han älskar vissa sorts nätsidor mer än mig och det tär på mig att jag ständigt accepterar hans förklaringar.”
Du har bestämt dig för att lämna partnern bakom dig. Mannen eller kvinnan som sårat dig alltför många gånger, men trots den tappra beslutsamheten faller du tillbaka. Gång på gång! Du är inte ensam om att ställa dig själv frågan: ”Hur kan jag vara så dum?”
”Vad är det för fel på mig!?”
Det ligger i vår natur att försöka fylla emotionella tomrum med någonting. De repetitiva tankarna på honom eller henne har konstruerat emotionellt ensidiga motorvägar i hjärnan. En neurokemi som blir till känslomässiga coctails med förutsägbart resultat.
Ältande kramar ur oss livskraft och hållbar beslutsamhet, och vi har fångats i medberoendets destruktiva dynamik.
Se upp för hjälparpersonen inombords; hon eller han som till varje pris vill rädda världen. Eller förhållandet. Varför kämpar vi med att med alla tillgängliga medel att upprätthålla bilden av jaget som den som alltid ställer upp?
Är vår förmåga att känna in andra så stark att vi känner av deras inre tomhet? Att det i sin tur kickar igång beteenden i oss själva så att vi inte ska behöva konfronteras med den egna maktlösheten. Fullt sysselsatta med hans eller hennes skräp för att inte behöva möta det som svider inombords?
Vad får du tillbaka i den ensidiga dansen? Tränades du tidigt i livet att hjälpa andra på bekostnad av den egna viljan?
Medberoende är inte en personlighetsstörning, syndrom eller sjukdom, utan en dynamik som uppstår mellan två människor: där en tar, tar och tar. Och en som ger för att till varje pris få känna sig exklusiv och behövd:
”Om jag ger av mitt empatiska hjärta så kanske han/hon en dag blir hel…Kanske blir jag aldrig lämnad om jag visar hur fantastiskt hjälpsam och kärleksfull jag är?”
Två helt olika roller som går i repris år efter år.
Den som stjäl din energi och när sig på din skuld, kan inte ta när du slutar att ge. Det är inte din uppgift att simma åt någon annan.
Medberoende lever i relation mellan två, aldrig i isolation. Vilket betyder att det går att bryta med det nedbrytande genom att gå i känslomässig karantän för att vänja sig av med ”smittan”.
Emellanåt är det bästa vi kan göra för någon annan att uttala orden: ”Nej!” Att sätta gränser och bevaka dem mot intrång.
Att stå upp för sig själv är inte egoistiskt: det är självempatiskt!
Michael Larsen – relationscoach
[/fusion_text][/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
Allt du skriver är kärnan till varför jag under så många år mådde dåligt tillsammans med mitt ex. Förhållandet som varade i 26 år.
Till alla jag möter vill jag visa att jag är en god, snäll och hjälpsam person och en person som får saker och ting gjort. Vill även visa andra art det bara finns möjligheter och inga hinder….men har insett att det går till överdrift.
Tror jag har förstått varför jag haft detta beteende. Jag blev på olika sätt exkluderad i min familj när jag växte upp.
För två månader sedan himlade min storasyster (55 år) med ögnonen till min mor som satt på dödsbädden åt en sak som jag sade till min systerdotter, 4 månader tidigare hörde jag min äldste bror prata nedvärderande om mig till min far i telefonen. Jag har kommit till insikt om hur lätt jag låter andra trampa på mig….ändå är det jag mor och far ringer när något praktiskt skall ordnas, för att sitta på akuten på natten, för att bara med vid svåra besked…den syskon säger -kan du Anna vara med när far ska få besked om cancer!!!
Jag har kommit till insikt! Det hjälpande beteendet jag har kommer aldrig att leds till att mina syskon eller föräldrar kommer att säga att jag är bra.
Har sedan en tid, med respekt och kärleksfullhet börjat säga Nej. Jag börjar säg Jag kan inte, har inte tid! Jag håller inte med…ja ni förstår. Jag börjar sätta mina egna behov i centrum.
Hårda ord från min äldste bror kan jag nu se bero på hans egna otroliga osäkerhet och i sin tur medberoende till vår mor.
Det har varit känslosamt att klippa banden, relationerna, till syskon och föräldrar, att inte längre alltid ställa upp i tid och otid…rädslor för att ytterligare få hörs hur speciell man är och att bli ensam.
Trots dessa rädslor så har livet börjat bli så mycket bättre! Per automatik så vänder man blickarna till andra vägar/områden och där väljer man att endast bygga relationer som är fina, glädjerika mm. Inga som klankar ned på en.
Men det har varit en tuff resa.
Kram alla
Jag känner igen så mycket i det där. Min sambo och jag har det väl egentligen bra, vi har kul ihop och planerar framtiden ihop. Men när vi träffades för drygt 6 år sedan så var han otroligt kontrollerande och svartsjuk, tvingade mig att säga upp kontakten med alla mina killkompisar och ville alltid ha koll på var jag var och med vem. Jag vek ner mig och ursäktade honom varje gång, han påstod att det berodde på att jag hade varit otrogen mot mitt ex och att han var orolig att jag skulle göra samma sak mot honom. För 3 år sedan fick jag reda på att han pratade med en annan tjej bakom ryggen på mig om att han skulle flytta och att dom skulle dela säng ”så fort han tagit tag i vissa problem”. Jag förlät ändå.
Nu för två månader sen så hörde en gammal klasskompis av sig, som jag även har varit tillsammans med för över 10 år sedan. Vi kommer jättebra överens och jag vill verkligen fortsätta ha kontakt med honom, men min sambo blev än en gång svartsjuk, anklagade mig för diverse saker och påstår att han känner sig sviken.
När vet man när det inte är värt att fortsätta kämpa? Jag älskar honom, och jag vet att han är en sån människa jag l´kan leva med och älska resten av mitt liv. Han är en bra person, med bra jobb och kommer någon gång att bli en fantastisk pappa. Men jag mår otroligt dåligt över att känna mig kontrollerad, jag vill kunna vara en egen person även i ett förhållande, och jag vill inte behöva välja bort kompisar för att dom råkar vara av motsatt kön…
Starkt gjort. Jag vet hur det är att ställa upp för andra och glömma sig själv. Ditt långa förhållande, hur orkade du? Har också levt i ett dåligt förhållande där jag blev manipulerad, utnyttjad och utbytt. Vet därför att det är svårt att bryta sig loss. Önskar dig stort lycka till.
Kan lika gärna vara en kvinna som gör samma sak.Dessa män hörs dock aldrig.
Michael hur går man i känslomässig karantän? Vad betyder det ?