Hur vet vi när alla försök har gjorts? Om vi kämpat tillräckligt för relationen?
”Tänk om det är mig det är fel på? Att jag aldrig är nöjd?”
”Kanske borde försöka lite till? Anstränga mig mer för barnens skull?”
”Har jag smittats av vill ha, vill ha, vill ha? Ego samhället med självförverkligande och JAG till varje pris?”
Är det ett lättvindigt beslut att lämna ett förhållande? Naturligtvis finns det personligheter som är på konstant jakt efter förälskelse/passionskickarna. Men i jämförelse med alla dem som kämpat i åratal är det inte många. Alla de som vänt ut och in på sig själva, legat där ensamma, sömnlösa och längtande efter förändring. Kärlek som återigen skall infinna sig i bröstkorgen. Som just i detta nu känner en förfärlig skuld, ångest och separationsrädsla.
Hur kan vi veta vilken berättelse som pågår i en annan? Bilder, tankar och känslor som gång på gång visar repris på den mentala filmduken?
Så lätt att ge råd, men att själv följa dem…
Jag tänker så här kring när det är dags att ge upp relationen (ingen checklista utan tankar och frågor att smaka på):
- När vi som oftast känner oss ensamma i tvåsamheten. Konstanta missförstånd och ovilja till kommunikation.
- När kärleken och attraktionen är borta.
- En partner (eller vi själva) som lever i en autistisk bubbla och saknar vilja till att mötas. Som inte ser eller vill kännas vid egna brister.
- När barnen får se, höra, känna konstant kyla och avstånd mellan sina föräldrar.
- När det finns passion, men samtidigt brist på respekt och välvilja i handling. Passion i kombination med destruktivitet är en farlig mix.
- En partner med missbruk i alla dess former och som inte visar beslutsamhet i handling gällande tillfrisknande.
- Otrohet som personlighetsprofil.
- När självförtroendet/självkänslan äts upp av relationen.
- Ett förhållande som saknar LIV. Något att fundera över: vad är ett levande förhållande?
- När du inte kan vara du. Bärandet av en glättig, förkrympt och tillgjord mask – ”allt för husfridens skull.”
- Psykiska och fysiska övergrepp. Här handlar det inte om att ge upp – istället gå utan överväganden. Här behövs det oftast professionell hjälp.
Kärleken vill få fram det bästa ur oss. Inte tvärtom.
Vad skulle du vilja lägga till på listan kring när det är dags att ge upp? Erfarenheter min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag tror inte jag behöver lägga till något på listan.. Har ”alla rätt” på den du skrivit. Utom otroheten.. Men det är nästan så att jag önskade att han var det, eller att de fysiska övergreppen skulle bli lite allvarligare…
För då skulle det vara ställt utom allt tvivel.
Det är inte mej det är fel på.
Tack för dina fantastiskt styrkegivande blogg. Ovärderligt…
Kram
Blir så ledsen när du skriver att du önskar att de fysiska övergreppen skulle vara lite allvarligare. Är det inte redan allvarligt när det förekommer? Vart tänker du att din gräns ska gå? Och, tror du att den kommer att gälla den dagen det väl sker?
Har du inte någon gång tänkt eller sagt till dig själv (och andra) att du aldrig skulle acceptera och stanna kvar i ett förhållande med fysiska övergrepp? När ändrades det?
Aldrig någonsin ok med någon form av övergrepp..
Kram!
Frida. Tack. Nej, det är inte ok… Men, eller det finns inga men… Jag VILL ju så gärna att det ska funka… Vill inte att det ska vara såhär… Så länge jag enligt honom är en ”lagspelare” är ju allt så bra….
Det fysiska våldet är inte så påtagligt och har inte hänt särskilt många gånger. Inga slag.. Utan mer med sin kropp hindra mig från att gå ut från rummet eller att ta upp minstingen som skriker. Som en basketspelare typ med händerna på ryggen.. Helt sjukt egentligen.. Och slängt ner mig på sängen med all sin kraft när jag vägrat svara…. Och när jag velat prata om det eller få en ursäkt är våra minnesbilder helt olika. Han skrattar och avfärdar det med att det var JAG som brukade våld…
Så ibland (ofta) tvivlar jag på mig själv och min känsla… Fast nu när jag skriver ner det är det ju inte så oklart… Och absolut inte ok vad som än föranlett det. Men återigen… Jag kanske bara hittar på? Eller förtjänar det? Eller näe, det gör jag inte..
Men sen….är det värt att separera för?
Åsa M – slängt dig på sängen? Blockerar vägen? ”Inte hänt särskilt många gånger”? Åsa M! Vem vill du skall väcka dig? All värme, och framförallt styrka till dig
Jag vet.. Tack..
Men hoppet är det sista som lämnar mig tror jag…
Jag SKA lämna. Exakt till hösten/vintern när jag börjar jobba igen… Allt som skrivs här hjälper mig att stå ut/ inte falla in i ”att det är ok” under tiden..
Nu ska jag ut och leka i solen med mina underbara ungar.
Kram
Lämna honom NU. Han är ett psycho och du har gått igenom normaliseringspricessen och börjar acceptera onormala saker för att han säger att det är okej. Han är inte kapabel att bedöma det och att prata om lagspelare??? Vad är han för lagspelare? Alla handlingar som orsakar smärta är olagliga, def att kasta ner någon med all sin kraft. Polisanmäl honom och gå IDAG för din och ditt barns skull.
Jag önskar jag kunde lämna Nu. Det går inte. Saker måste falla på sin plats först. Polisanmälan skulle inte leda någonstans. Det skulle snarare bli värre. Det måste finnas bevis och ord skulle stå mot ord. Det kommer man ingen vart på, tro mig, jag har kollat upp mina möjligheter… Sen har vi tre barn tillsammans som han skall dela vårdnaden om med mig. Det är inte värt att riskera att reta upp honom mer än nödvändigt. Jan kommer göra livet surt för mig i den utsträckning han kan ändå.
Och ja.. Jag har nog ”normaliserar” allt för mycket inser jag…
Tack för kloka ord…
Men, hur beter han sig mot barnen? Känner du dig bekväm med att lämna dom med honom? Delad vårdnad?
ÅsaM, det är verkligen inte okej. Verkligen inget att stanna kvar i. Blir illa berörd av att du är osäker på om du hittar på eller inte. Det är ganska tydligt för mig vem som är osäker av er. Öppna dörren och gå. Låter enkelt men absolut nödvändigt för dig och barnen. Vilket lag vill du vara spelare i för att använda hans terminologi? Hans eller ditt och barnens?
Tack Bo. Du verkar så klok och ödmjuk. Det känns skönt när någon i klartext säger det jag behöver höra. I min närhet får jag: Det beslutet kan bara du ta, vad tycker du, och var går din gräns, hur tänker du….
När jag känner mig osäker och tvivlar skulle det vara skönt om någon skrek; LÄMNA FÖRIHELVETE! GÅ,GÅ,GÅ! D U MÅSTE!!!!!
Jag lever i ett hemskt dilemma och det känns som att jag håller på att bli galen.. Jag har levt i 3,5år med en man som jag är övertygad om är narcisst, vi har varit gifta 2,5 år. Vi har två döttrar på 2,5 respektive 1,3 år. Det har varit kaotiskt sen första början, han har andra barn med två tidigare fruar som är LVU placerade och när jag kom in i bilden hade 2 av hans två barn precis blivit placerade. Han mådde väldigt dåligt och gick på mycket mediciner. Jag blev gravid väl fort, jag ville lämna men var i beroende ställning, dels pga skulder så jag ej får hyra, sjukdomar och dålig kontakt med släkt, ingen mamma/pappa, så jag blev kvar. Vi hamnade på utredningshem med första dottern pga oro från MVC pga att hans andra barn var placerade och vi klarade utredningen. Dock fanns det då oro över hälsa. Sen har jag mått sämre och sämre psykiskt, i takt med allt bråkande och hot om att skilja sig, två täta graviditeter, blodproppar två gånger, pengabekymmer, hans sviktande hälsa och allt dåligt samvete han gett mig, som gjorde att jag till slut bröt ihop och efter att ha fått en massa dåliga råd vände mig till psyk, som gjorde en orosanmälan till soc. Jag gick dit och berättade hur jag hade det, och de skickade mig först till skyddat boende, sen såg kvinnojouren någonting och larmade då till soc som skickade mig på utredningshem utan att meddela min man. Jag blev Mao lurad dit, jag visste inte att jag hade båg t val. Pga att jag mådde väldigt psykiskt dåligt klarade jag inte hemmet, som mer var som ett utrotningsläger enligt mig. Jag hade få bestämt att lämna min man och berättat hur han betedde sig. Först pratade jag med en jag trodde var min vän, men det visade sig att hon fick min man misshandlad och skyllde på att jag låg bakom det. Jag dömdes till att inte ha anknytning till barnen och får inte vara ensam med dem på dagtid mer än 3 timmar. Sen skickade de dit min man i tre veckor och allt gick bra, sa dem. Sen fick jag komma dit och skulle vara dör i 3 veckor med honom. Efter 1,5 vecka avbryter dem och påstår att han trycker ner mig och gaslightar mig och beslutar att ta barnen. De tar barnen innan utredningen ens är klar. Nu är barnen akut LVU placerade pga det jag sagt. Jag tog dock till min utsaga pga att jag hade ett nervsammanbrott och skulle aldrig ha gjort så om jag mått bra och om jag inte haft en”vän*som jag litade på som skulle hjälpa mig. Nu är enda sättet att barnen får komma hem om jag går upp i rätten och skyddar honom och säger att allt jag sa var lögn och att allt är bra.. Annars kommer barnen aldrig få komma hem.. Och jag klarade inte av att lämna honom och samtidigt vara på utredningshem, när jag mådde så psykiskt dåligt och jag var så förvirrad.. Det blev för mycket.. Det känns så hemskt allting.. Jag klarar inte av att lämna i det skick jag är i och om jag vidhåller allt han gjort i rätten kommer barnen aldrig få komma hem så länge jag bor med honom och min föräldraförmåga är ju utdömd till dess att jag tar hjälp och får mediciner.. Vet inte hur jag ska ta mig ur den här hemska situationen.. Jag hade ju aldrig gjort såhär om jag hade förstått o vetat att de skulle ta barnen av oss.. Tror jag fick en förlossningsdepprission som bidragit till att det blivit såhär och att jag fick ett nervöst sammanbrott efter allt och ej fick hjälp av vården.. Mina barn är mitt allt och nu måste jag kanske ta tillbaka allt för att vi ska få hem barnen, om det är tillräckligt.. Han har hotat otaliga gånger när vi bråkat att han ska ta barnen ifrån mig och jag har inte en chans i rätten för att ta makten ifrån mig..
Du måste agera på våld mot dig! Det kommer att eskalera. En man som gör så som du beskriver kommer inte sluta utan bli värre. Lits på mitt råd!!!!
Jordan, jag tror dig. Men denne man är alldeles för smart. Han vet precis vad han kan och inte kan komma undan med… Men det är klart, det kan ju ”klicka” för honom och då vet jag inte vad han är kapabel till…. Men då kommer inte jag att vara kvar…
Jag förstår att det är svårt och det märks att du är rädd för vad han ska göra, hur han ska reagera, bara en sån sak… i ett sunt förhållande är man inte rädd för den andre. Polisanmälan utan bevis, ja, du har rätt i att det är onödigt, samla bevis istället. Du bör däremot inte vara rädd för att reta upp honom eftersom det är din rädsla för honom som upprätthåller er maktobalans och som får honom att fortsätta. Jag tror knappast han kastar ner chefen på jobbet på en säng eller stol när inte chefen ”spelar i samma lag” om man säger så. Frågan är ju också om du kan göra honom nöjd. Du måste sluta se det han säger som sanningen för han har ju inget omdöme alls om han tror på sig själv dvs. Jag tror han är medveten om att han gör helt fel och känner en enorm makt av att kunna göra vad han vill mot dig och lyckadas övertala dig om att han får det. Men han är säkert normal utåt sätt och det kan kännas förvirrande. Om man är normal lyssnar man in vad den andra tycker i ett förhållande eftersom man måste det med en annan normal person men när han inte bryr sig om hur du mår eller om att vara ärlig mot dig blir det så fel. Lycka till och ligg steget före honom, lita inte på honom och ge inte för mycket information, ta helst proffessionell hjälp är mitt råd!
Åsa M jag börja storgråta när jag läser ditt inlägg och svaren du fått! Känner igen mig så fruktansvärt väl i allt du skriver, att man nästan önskar att de fysiska övergreppen ska vara värre så man får en anledning att gå med rätta typ. Mitt ex gjorde precis på samma sätt blockera vägen , slänga en på sängen, hålla fast en mm. Jag försökte tänka att det kan väl vem som helst göra när den blir riktigt arg, det händer inte så ofta. Men med de handlingarna har mitt ex tagit död på kärleken som kanske kunde vuxit …istället växer en rädsla fram och man gör allt för att han inte ska bli så arg. Jag samlade mod under många år och fick tillslut ta hjälp från närstående i familjen att lämna då mitt ex vägra acceptera mina ord. Mitt råd till dig är att börja sakta men säkert kolla upp olika lösningar, boende mm i hemlighet, prata med vänner och familj så de finns på din sida. Mitt ex är precis som du skriver att ditt kille är smart och beräknade och gör att jag inte riktigt kan lita på honom. Även mitt i panik attacker fortsatte han hävda hans rättigheter till större delen av vårt gemensamma boende tex. Vilket för mig känns helt sjuk i den situationen och fick mig att fundera på hur psykopatisk han egentligen är.
All kraft och mod till dig!
Fjällfina..
Jo..det är precis så jag försöker göra… Jag kollar upp mina möjligheter. Går och pratar med de jag kan få hjälp av.. Och ältar med mina närmsta. Hemskt att det kan vara såhär och att så många har det så. Min sambo har även set ekonomiska övertaget på mig och använder det tyvärr som maktmedel.. När jag inte är en ”lagspelare” enligt honom tömmer han kontot.. Nu står en av bilarn tack och lov på mig, men innan, när båda stod på honom (även om de var våra gemensamma) kunde han säga och fysiskt hindra mig från att åka någonstans om vi var osams. ”Det är min bil, den kan du inte ta”. Vi bor på landet, utan gångbana så vi är beroende av bil….
Knäppt…
Hur har det gått för dig efter separationen? Hur är er relation nu? Har så svårt att tro på att såna här mönjan samarbeta efter en separation och se till barnens bästa, när dom inte ens gör det nu….
Kram till dig…
Nu svarar jag dig över ditt inlägg för det fanns ingen svara tråd, hoppas du ser det Åsa M.
Jag tror inte män som beteer sig så här själva ser på det så som vi gör. Visst de tycker de blivit arg någon gång, kanske varit lite kontrollerade mm men inte ser de sig själva som personer med psykopatiska drag. Där i ligger väl min problematik, jag vill så gärna att mitt ex ska förstå vad som blev fel, vad som dödade kärleken hos mig….
Det har väl gått sådär efter att vi separerade, jag är ledsen och tvekar på om jag gjort rätt jätte ofta. Försöker om och om igen påminna mig om varför det inte gick, han har ju massa fina sidor också såklart. Funderar på vad jag kunde gjort annorlunda, hur vårt förhållande skulle blivit om jag kunnat vara ärlig med hur jag kände. Vi hade inte helt lätt att prata öppet med varandra och det blev ju inte bättre av att vi nog både kände oss otrygga i förhållande fast på helt olika sätt. Det som ständigt ändå ger mig styrkan är att jag vet att jag inte mådde bra i vårt förhållande, var stressad, pressad och kände att något var fel och så vill jag ju inte leva mitt liv. Hur mår du i ert förhållande, kan du vara genuint glad och helt och hållet dig själv? Eller är du en annan person när du är med dina vänner? Har du någon kärlek kvar till denna mannen?
Precis sådär tänkte jag för 5 år sen! Men vet du vad en dag fick jag nog och valde att lämna. Det bästa jag någonsin gjort! Det har varit tufft men vet du vad jag mår så mycket bättre och jag har lärt mig något av det här.
Hoppas allt löser sig för dig!
Tack Anna
Jag vill tro att det löser sig oxå. Bara jag orkar hålla mig stark och ”klar” fram tills tiden är inne att ta steget. Hur länge sedan är det du lämnade? Hur snabbt efter separationen kände du att det började ljusna? Jah tänker att jag står på en klippa med en svart avgrund där kah måste dyka ner fast jag inte törs. Tänk om jag aldrig kommer upp igen, därborta på andra sidan…
Klart det löser sig för dig!
Ibland måste man våga hoppa fast man inte vet hur och var man landar.
Det jag kan känna mig tveksam till är att du tänker vänta så länge. Hur du än gör blir det tufft men väldigt mycket, ekonomi, rättshjälp och sånt har du rätt till hjälp med så även om det ser mörkt ut kommer det att ordna sig…det är jag helt övertygad om! Och jag säger som Maria, samla så mycket bevis som du kan, bilder, ljudupptagningar osv för att ha ordentligt på fötterna om det behövs. Du kommer att klara det här!!
Tack! Alla ord här betyder sp otroligt mycket!!Jag ska klara detta!
Kram
Tack! 🙂
Ibland tappar man bort vad som är viktigt. Jag är redan på väg och får lägenheten om en månad. Bor varannan vecka i huset och varannan hos mina föräldrar. I detta kaos är det lätt att bli vilsen men det ska bli så skönt att inte behöva stå till svars för varför det ena eller andra inte är gjort och bestämma själv ihop med barnen om hur vi vill ha det. Slippa bli bedömd för hur jag vill prioritera min tid.
Jag vet inte om det är en välsignelse eller ej att jag hittade dig men dina ord rör upp känslor i mig och får mig att tveka. Vår situation här hemma är mer än unik, mer än extrem så det skulle behövas stort utrymme för att berätta den. Men i stora drag hamnade min man i en djup depression för 2, 5 år sen pga att han i hemlighet helt hade raserat vår ekonomi. Han har fortfarande inte hämtat sig helt. Ett halvår in i den kampen fick jag diagnos akut leukemi och har sen dess kämpat med så väl att överleva, ekonomin samt vår relation. Oftast ensam känns det som. Har varit mycket tufft. Men jag tror fortfarande på ”oss” och oftast gör även min man det. Livet är bara väldigt, väldigt tungt och jag längtar efter kärlek, trygghet. Men vi har ändå en fungerande vardag, inga gräl, mycket mys med sonen och en vilja. Hoppas det räcker.
Kram Malin
Malin!
Stor kram till dig, vad tufft du måste haft/ha det! Även din sambo såklart. Jag har själv diagnostiseras med cancer-12.
Ver du, det du skriver om er tycker jag andas hopp. Finns viljan hos båda kan man nog klara det mesta!
Blir stärkt när jag läser din ”lista” efter att ha levt 25 år med samma man och som jag fortfarande tycker om som människa, så var det fruktansvärt svårt, varit skild i två år nu, och jag undrar hur lång tid det ska ta innan man blir stabil i sitt sinne över beslutet??
Tack
Och texten.. Tack Michael för att du varje dag berör, bemöter, bygger upp oss till våra bättre jag som får oss att bli säkrare på våra sak.
Jag vill tillägga på min lista:
När du möter motsattser till dina önskningar eller åsikter om och om igen- som att leva med ett barn i trotsålder. Någon som aldrig tycker eller vill tycka lika…
Sen tillägger jag att när man inte söker upp sin partner med blickar eller närhet på offentliga platser. Den dagen då du inte längre får hålla handen på stan, pussas inför andra…
Ha en fin dag! Kärlek till dig krammmm
Håller med dig till 100 % Barbamamman! En partner som vi kan känna oss stolta tillsammans med. Önskar även dig en fin dag. Stor kram.
När det är dags…det vet man ju aldrig, det är det som är svårast. Och det talar lite r sig själv tycker jag, att det finns i gen självklarhet när det gäller kärlek. Vissa har uppfattning gen om att när relationen är körd ända ner i botten, då är det dags, att ge upp. Kanske för att det är lättare att tro att man inte ångrar sig…..???
Jag menar att vi måste lära oss att tidigare i relationen sätta gränser och prata med varandra. Det blir ofta på liv och död när vi ska bryta upp och båda tappar fotfästet totalt. Vi tappar oss själva och vi tappar framför allt den nära relationen som en gång funnits där. Varför? Jo för att vi gör oss så sårbara både när det gäller skuld, skam i att lämna och i att bli lämnade. Vi är ju fortfarande samma människa, med lika mycket värde och potential. Tänk om vi kunde skaffa oss andra redskap vad gäller kärlek och relationer. Vi sätter allt på spel i en relation, och då blir det också sårbart. Vi KAN inte hitta allt i relationen, det blir för mycket institution med kärleken.
Kanske självklarare när DET INTE FINNS KÄRLEK. Hur ser kärlek i en relation ut? Det blir på ”liv och död” i slutet av relationen, när uppbrottet ett faktum och den andre parten inte velat lyssna. Förrän i skarpt läge. Tack för din kommentar:-)
Sitter i mitt nya kök i mitt eller mitt och barnens nya lgh hör hur de pratar i rummet intill de skrattar till hör hur den yngsta säger jag älskar dig. Till sin syster. Hon forts- visst är det konstigt mammas nya lgh känns lika mycket som hemma som hos pappa så nu har jag två hem som känns som hemma.
Oj hela inlägget kom inte med…
Jag blir varm i hela kroppen så många nätter jag varit vaken funderat och grubblat önskat att känslan att bli älskad och älska skulle infinna sig i igen. Haft sån ångest att lämna och splittra en familj men tillslut fanns var att stanna kvar något alt då hade jag get upp mig själv så nu i denna stund känner jag sån värme så levande. Tack dagens inlägg känner igen mig så mycket. För jag känner fortf ångest får stå tillsvars över att jag lämnade. Men just idag just nu i den hör stunden ska jag bara njuta av att känns mig lycklig.
Vad härligt att läsa!
Åååå låter helt underbart. Jag har haft mina barn idag i min nya lägenhet. Även om den är helt tom förutom ett par möbler jag fått låna för att jag ska kunna sova och sitta på. Så var det så mysigt och de verkade glada. De började planera för hur vi ska möblera. Nu känns det rätt mitt i all bedrövelse.
Nu hoppas jag att han snart får tillbaka sitt förnuft och ger mig de möbler som jag har rätt till.
Det blir bra får jag hoppas.
Mini, jag hoppas att vet att allt blir bra. Möbler är bara möbler i det här ögonblicket. Du har det viktigaste på plats. Det andra kommer småningom. Fyll lägenheten med kärlek till barnen och dig själv tillsvidare vilket i ditt fall inte verkar vara något som helst problem. Ingenting annat betyder någonting där du är just nu. Inte idag, inte i morgon men förhoppningsvis snart kommer hans förnuft tillbaka. Jag var inte alltid förnuftig i känslostormen men jag visste vad som var rätt. Oavsett vad har båda rätt till hälften av det man har köpt eller byggt upp och det bl a för att barnen ska känna sig hemma och få de bästa förutsättningar i det nya livet. Lycka till i den nya lägenheten och det nya livet! Det blir bra.
Tack Bo❤️
Jag trycker du har en genuin förmåga att bekräfta tankar och känslor som flödar i mig gällande situationen jag befinner mig i sedan en tid. Allt annat än en lättvindigt beslutsprocess jag är i, kan själv ha svårt att sätta mig in i andra som berättar om flera uppbrott från parrelationer, här en ”förstagångsupplevelse” som vuxen.
Mer än hälften av punkterna du ger som exempel stämmer in på hur jag känner numera. Sedan födseln det nya känslor hela tiden när jag försöker få lite struktur i hjärta och hjärna, född nu ångest
Visst är det märkligt hur någon annan kan sätta ord på nästan precis allt som snurrar inom en.. Bloggen tydliggör och bekräftar på något vis det jag egentligen redan vet.
Jag är i mitt första och enda seriösa förhållande och har inte heller erfarenhet av uppbrott ..
Kram
Tänk vad vi kan känna igen oss i varandra vi människor.
Oj!….föds ny ångest, att jag inte tagit tag i detta tidigare, men svårt när ens känslor tryckts ner så länge, vilket har tagit tid att inse. Har nu sett mönstret som varit genom åren, att oftast fått som svar när jag känt oro, velat berätta hur jag känner eller känt osäkerhet inför något att ”tänk inte så” eller ”oroa dig inte för det”. Varpå jag nog slutat berätta om det som verkligen känns och finns inom mig, och till följd att vi numera inte delar några känslor mellan varandra.
Sedan är det också endel konkreta händelser där jag och barnen blivit helt utlämnade till oss själva på grund av hans agerande som tagit död på min kärlek och tillit till honom. Men insikten varför jag går och känner mig ledsen och ensam inombords har så sakterliga nått mitt medvetande tror jag…
Och denna sida har hjälpt mig mycket hittills, ett värmande ”surrogat”när jag inte ännu orkat/vågat prata med någon, så nära ett samtal gällande känslor jag är nu. Tack 🙂
En ventil för allt fler. Vi behöver få sätta ord på det som ryms inombords, så att vi kan se klarare. Tack för dina kommentarer L-lotte.
Och samtidigt skapas det ny ångest i mig när jag ser klarare på min egen roll,kan inte riktigt till fullo härleda klumpkänslan i bröstet, består självklart av många bitar, ska bara hitta en ände att börja nysta i.
Jag vill och behöver, men många fasor att ta tag i och mångas känslor/reaktioner.
Det kan vara väldigt jobbigt att se på sitt eget agerande i backspegeln men det är ju också oftast så att det är bara där man ser hur man borde ha gjort så det är slöseri med tid att ha ångest över det som redan är historia. MAN GÖR ALLTID SÅ GOTT MAN KAN I STUNDEN! Det du kan göra är framtiden annorlunda och det klarar du!
Du har helt rätt Annica.
L-Lotte, ännu en sak vi tyvärr har gemensamt.
Min sambo är väldigt pragmatisk och förnuftig och har alltid svar. Och har såklart alltid rätt. Han kan upplevas som riktigt självgod och dryg och det händer att jag tycker han är pinsam och skäms över hur han talar till andra människor. Jag är ju konflikträdd men han är nästan för otrevlig och arrogant när det ”behövs”.
Jag är en grubblare och tänkare och han har sagt att jag tar ut problem i förskott etc och vill inte prata.
Som du säger så slutar man försöka, och vi delar inget längre. Knappt jag berättar grejer om barnen. Jag är van vid få ordna med allting själv.
De gånger han är med på ex läkarbesök/skolan el när man träffar släkt så blir jag vansinnigt irriterad när han sitter och pratar om barnen. Han vet ingenting!
Min man är väldigt aktiv som pappa, både han och jag är gärna med på barnens aktiviteter, mycket idrott, men han förlitar sig helt på att jag har koll på vem/var/när. Men trösten är att barnen har bådas vår uppmärksamhet.
Som sagts, det praktiska i att sköta om min familj är det lilla för mig och det gör jag med ärlig kärlek och stolthet över barnen…men utan känslomässig näring går det inte till slut, det vet jag nu. Tack och lov har de stora barnen blivit väldigt duktiga att strukturera upp sin tid och sina aktiviteter och kollar gärna av dagsläget med mig, så min insats har gett fin utdelning känner jag.
Så fortsätt styr och stötta dina barn, de känner ditt engagemang och kommer återkoppla till dig vid både glädje och problem, vilket berikar en som förälder underbart mycket 🙂
Oj vad jag känner igen detta! Pappan som valt [?] att inte ta ansvar/ vara delaktig i barn/familj men låter som tvärtom vid möten o utåt… Jag får ofta höra hur fantastiskt han bemött andras barn men våra… Då finns det mest kritik och tillsägelser… Han missar så mycket gott från våra underbara barn dessutom!
Det du skriver är ”Mitt i prick” 100%!! Jag blir glad när jag läser och vill dela med mig till mina vänner!! Men det blir svårt när sidan heter Separation.se. Det skrämmer bort de vänner jag helst vill ska läsa och känna in det du skriver. Förstår att du vänder dig bl.a. till människor som söker din hjälp, men jag vill att fler ska ta del av det du har att ge!!! Jag känner själv att jag inte behöver gå i samtalsterapi/analys. Men mår väldigt gott i själen av att läsa din blogg. Tack!
Tack Jordan:-) Separation kan också ses som att röra sig bort från (separera) från det som inte är uppbyggande för ens liv. En tanke bara. Varma hälsningar till dig.
Jag känner igen dilemmat, Jordan! När jag började läsa Michaels blogg fick jag samma impuls – fantastiskt bra! Jag måste dela med mig! Men bloggens namn stoppade mig – det bådar illa om jag rekommenderar en blogg med sådant namn till mina vänner som lever i ett förhållande. Men jag kunde inte låta bli att dela med mig så jag rekommenderade bloggen ”i förebyggande syfte”.
Ja, så mycket vi kan lära av varandra.
Har jobbat så mycket med mig själv i jul, hittat sätt och strategier, trott att det äntligen ska lösa sig efter att i fem år ha tvekat av och till. Hade bestämt mig för att betala priset, nämligen att släppa den man jag vet skulle göra mig lycklig, berika mig, se mig, göra mig trygg och få mig att känna tillit, älska mig och mina barn precis som vi är, FÖR ATT vi är de vi är. Han är min bäste vän, min tvillingsjäl, men han är inte mina barns pappa, och barnens pappa försöker verkligen förändras, bli den jag vill ha och förtjänar. Han vet vad som står på spel, det är öppna kort, jag har äntligen börjat berätta om vad jag känner och tänker, vad jag behöver och vad jag inte mår bra av. Nu känner jag igen mig i så mycket av det ni alla skrivit, och börjar återigen tveka. Gråter och gråter, har ju saknat så mycket, så länge. Idealisten i mig vägrar ge upp kärnfamiljen, det skulle ju inte hända mig, jag skulle kämpa till varje pris, om jag så stupade på kuppen. Jag skulle hitta sätt att känna glädje och mening igen, även utan min tvillingsjäl, för vad är livet värt, även om jag delar det med min tvillingsjäl, om jag jag inte får dela varje dag med mina ljuvliga, fantastiska, underbara flickor?
Mantrat: Man får se. En dag i taget. Svaren kommer så småningom.
Kram till er alla därute, och tack, Michael, för en fantastisk blogg.
Jag antar att du ställt dig frågor som.
Om jag väntat fem år på mannens förändring kommer den innebära att kärleken återkommer.
Vad i hans förändring vill du ska bli bättre för dig. För er?
Kommer en människa kunna förändras om den inte gjort det tidigare?
Är du beredd att tappa kontakten helt med din tvillingsjäl, som du uppenbarligen har en kärlek till?
Tror inte att han stannar särskilt länge i din värld om han inte får din kärlek eller uppmärksamhet. Det vill ingen.
Ja det är jobbigt att inte träffa sina barn varje dag, men det går att hitta sätt att träffas och göra livet bra ihop med dem och en tvillingsjäl.
Kärnfamiljen är bra, men att leva för sig själv, en kärlek och barn är väldigt viktigt. Min erfarenhet säger mig att det är viktigare än att leva i en familj som drivs som ett företag. Man får dagarna att gå, men saknar…
Lycka till
Vet denne tvillingsjäl hur du tänker?
En till på listan:
– När känslan är att det inte finns utrymme att få vara svag, att få vara den som inte orkar om så bara för en dag.
(Känslan kanske inte överensstämmer med verkligheten, men bara att jag känner så är något att reflektera över)
Det känner jag verkligen igen! I smått som stort. Som efter kejsarsnitt och stor canceroperation. Fick lite ”hjälp” barn och matlagning någon dag men sen ska man vara på banan igen. Och har också varit..
Även enklare sjukdomar har man bara fått bita ihop och köra på.
Kram till dig Frida! Du har verkligen kämpat/kämpar, vi får ge varandra styrka på vägen❤️
Ja det får vi göra, kram på dig! ❤️
ÅsaM
Varit där. Kvinno jouren. Googla ”Utväg” kvinna. Finns inget mer att prata om, Ta kontakten omgående !!!!
Stor kram och hjärtlig spark i baken
Tack Eva.
Var där för några år sedan, vilket ledde till att vi som par kom vidare till familjerådgivning. Förändring skedde på hemmaplan, mycket blev mycket bättre..
Nu är bakslaget ett faktum.
Jag har tagit kontakt med krismottagningen igen. Men det får ta sin tid, och det är ju jag som måste göra ”arbetet”, det gör dom inte åt mig…
Tack för sparken, orden här betyder mycket!
Kram
Får så många aha-upplevelser när man läser dina ord.
Klart man inte kan vara kvar i ett förhållande där det finns våld. Det skulle jag säga till vem som helst om någon frågade mig.
Men det är tydligen inte så enkelt när man är där.
Har tigit som muren i 28 år… Allt brast på en fest fullt med nära vänner. Jag berättade allt där och då. Där spriten går in går vettet ut…. I detta fall kanske det inte var så.
Har separerat nu. Han tror nog det kan bli bra igen. Men jag har ingen kärlek kvar…
Så tacksam för mina fina vänner som stöttar. Inser väl att man bör ringa ett proffs och få hjälp att bearbeta alla år.
Stolt över att jag tog steget ändå och det kommer att bli bra, eller hur?!
Självklart blir det bra!! Du har framtiden framför dig att utforma precis som du vill att den ska vara! Lycka till!
Hej
Dessa ord du skriver Michael är helt underbara. Mitt i prick. Jag gick ifrån nu ett förhållande med stor svartsjuka och kontrollerande behov där jag aldrig kunde känna mig som jag verkligen är som person. Alltid hålla tillbaka på ett sätt som jag inte såg från början. Mina vänner och familj såg men inte jag. Och idag när jag har gjort det steget … frågar jag mig själv… gjorde jag rätt ? Konstigt att det tar sådan tid i kroppen med sorg och frågor. Jag vet innerst inne att jag har gjort rätt… men … kram och god fortsättning på vårt nya 2015 🙂
Styrke kramar till dig Frida, känner igen mig. Men har inte haft så allvarliga sjukdomar.
Kram❤️
Mini:Tack, och stor kram till dig också! Skönt att du kommit såpass att du har ny lgh, nu blir det bars bättre! ❤️
Att få läsa om alla er andra ger mig känslan av att inte vara ensam! Igår sa han” Allt du tar i blir till kaos”” har du inte fattat någonting, hur jävla trött jag är på dig” pang! En dörr stängs o han sover på övervåningen….”sömnlös grubblande, vad har jag gjort gör för fel, packade upp packning från weekend , glömde strumpa o vax i en väska” ska du göra ngt kan du väl för helvete göra det ordentligt” står bara tyst med klump i halsen bland all tvätt i tvättstugan….Inför människor( vilket ej var meningen ) höjde han både rösten o handen för markera att jag inte lyssnade på honom, jag ledsen, han: skärp dig för helvete, det är ditt fel för du inte lyssnar på mig….. Svälj och le för strax träffar vi alla föräldrar i innebandytuneringen. Jag har blivit proffs på att anpassa mig, tror jag, eller oxå går det in gnm örat o ut gnm andra….har gett upp både ridning o träning o sång denna termin för han ska va nöjd……jag vet varken ut eller in, skulle jag klara mig själv , enligt honom är jag kass o med in minilön skulle jag aldrig få det att gå ihop. Men ibland längtar jag att få ANDAS utan att ”känna in” vilket humör är han på etc. Har en fråga till er som har tagit steget o även du Michael, finns vännerna kvar, vems sida väljer de, den som kan ”prata för sig” stor Kram!!
Gör ont i mig när jag läser Anna..Känner så väl igen känslan att behöva känna in hur han mår och anpassa sig efter det, jag har också allt förlänge valt bort saker för att hålla läget lugnt, tänker välja en annan väg nu.
På frågan om vänner, jag hoppas innerligt att vänner finns kvar efter en skilsmässa. Såklart kommer någon ta parti men helt säkert även för dig. Vänner (riktiga) förstår mer än vad vi tror, flera som redan vet hur du har det..så är det för mig iallafall har jag förstått.
Jag vet hur svårt det är att bestämma sig, lätt att skriva här men sen att göra det..dit har jag inte kommit än, kommer ta sin tid..men hoppas vi fixar det, vi är värda bättre!!
Katarina! Ikväll har jag tagit ett stort steg, berättat hur jag har det för mina föräldrar. Som jag oroat mig men det kändes så skönt! De som tyckte vi var ” det perfekta paret” just ikväll känner jag mig stark o viljan o tanken har börjat gro!! Hoppas jag vaknar med samma känsla imorgon. En fråga:när han är ”på” dig, viker du dig för husfridens skull eller står du upp? Jag viker mig för barnen, vill ju skydda dem! Men nu har jag hört honom använda barnen mot mig. Så lågt! Styrka till alla
Åh, bra gjort Anna! Då vet du redan att du har folk i din närhet som stöttar, det har jag med men min släkt vet inget än.
Ja, hur gör jag, börjar ofta med att stå upp för mig men det går inte nå fram till honom i de lägena och då viker jag mig oftast för att hålla läget lugnt. (Svartsjuka är grejen i vårt hus..) Såklart inte okej och det gör också att det istället svämmar över tillslut från mig. Har lovat mig själv att nu stå upp för mig själv så ofta det går iallafall för ibland orkar man bara inte.. Den stora utmaningen blir när jag säger att jag vill lämna..
Hoppas du håller kvar den känslan du har, du gav även mig en härlig känsla när jag läste. Kram till dig!
Å vad härligt Anna, skönt att kunna prata om det öppet med någon nära!
Ang vänner, har du inga egna vönner? Dom skulle väl inte ta hans parti?
Den delen är i mitt fall väldigt enkel. Vi har INGA gemensamma vänner. Sambon har INGA vänner..
Så bra inlägg idag! Ögonöppnare. Jag har känt mig skyldig /dum som varit delvis lättad efter seperationen men med tanke på att det var check på alla utom otrohet så är det nog ej så konstigt. Tack igen för denna blogg!
Sitter ikväll som den som blivit lämnad. Jag är ”den andra kvinnan” som blivit lämnad för att mannen inte klarar bryta upp familjelivet, i ett förhållande som enligt honom är utan passion. Vänskap men ingen lidenskap. Visste vad jag gav mig in i med en upptagen man, inget jag önskat men passionen tog tag, många tankar innan vi bestämde att träffas och skapa en slags början till relation. Jag var tydlig med att han behövde ta ett beslut ganska snart. I min värld tog han det när vi började umgås men han klarar inte fullfölja det. Tänk att man kan falla så pladask för en annan människa. Det är fantastiskt men nu förfärligt. Hur kan man välja att bara nöja sig?
Ja! Man kan verkligen falla så för en annan människa…
Kan vara så fint, men också så svårt…
Kram till dig.
Ja man kan verkligen falla! Känner med dig! Jag föll också för en upptagen man och var själv upptagen. För mig blev detta ett uppvaknande och jag och min man separerade. Jag trodde att den andra mannen också skulle lämna, han sa det. Men han valde att stanna med sin fru (allt uppdagades för henn efter flera månader). Otroligt tufft för mig. Men de måste ha haft något annat. För mig så blev det tydlig att jag inte älskade min man då jag tog steget och startade något med en annan person.
Medan han tydligen bara kunde ha en liten affär på fyra månader och jag var kanske naiv som trodde någonting annat….
Känner med er. Jag lämnade också min man. Det blev så tydligt för mig också… Han separerade också men nog inte på grund av mig. Jag ville, och trodde, verkligen att det skulle leda till något men han drog sig så småningom undan.. Väldigt jobbigt och är det fortfarande. Alla dessa känslor samtidigt med det dåliga samvetet över vad jag gjort mot min fd man.
Kram till er.
Precis så! Alla de känslorna och det dåliga samvetet för det jag gjort gentemot fd mannen.
Kram!
Känner igen mig i din situation. MItt råd är att inte fortsätta vara i relationen trots att det gör ont.
Stå emot även om det känns omöjligt.
Har verkligen förälskat mig och är säker på att vi är sjelevenner. Vår relation har varit väldigt kort men vi kan läsa varandra i minsta detalj. Han och samboen lever tillsammans för barnens skull. Men visst skulle barnen vara lyckligare av att båda föräldrarna lever i var sin lycklig relation ist för i en låtsas relation med separata sovrum. Vad ger det barnen för bild av kärlek?!
Frida:
Om jag är bekväm i att lämna barnen med honom? NEJ!!!
Jag har panik över det. Ännu en av anledningarna till att jag bara inte kan bryta upp..
Han skulle aldrig slå dom eller så… Men min och hans bild av hur man tar hand om barn och ger barnens självkänsla bästa förutsättningar skiljer sig milsvitt! Hans kärlek är villkorad, även för barnen…
Jag har varit i samma sits som du Åsa för två år sen. Han använde oftast barnen för att hålla mig kvar. När övergreppet blev allvarl
När övergreppet blev allvarliga hade barnen också sett det. Jag har skuldkänslor sen dess. Varför tillåt jag honom att gå så långt? Tänk på det Åsa:)! Du bor i Sverige. Här kan man få ett tillfälligt boende som mamma med barn.
Det är jättesvårt.. Förstår känslan. Jag tänker också kring hur det ska bli när barnen är hos sambon, utan att jag är där. Känns inte bra. Han har en tråkig negativ ton, blir lätt irriterad och arg och vill helst vara ifred med sitt.
Han har svårt att se barnen och ta dem på ett bra sätt.
Vet faktiskt inte alls hur vårdnaden skulle kunna se ut här, tror inte han vill ha dem mer ön varannan helg..
Sen har jag ju ingen aning om hans reaktion, han kommer inte bli glad när jag lämnar och vem vet hur det drabbar barnen. Hoppas ju på ett vis att han skulle vakna upp och bli lite mer aktiv och ändra sätt men risken finns att det blir ännu värre när han blir sittande själv utan någon som styr upp..
Kramar till dig!
Mycket bra skrivet. Känner igen mig i nästan allt. Är mitt uppe i en möjlig separation, där det förekommer mycket verbal/psykisk misshandel och hot. Ingen fysisk misshandel men han slår sig själv och gör sig själv illa istället. Vi har ett barn tillsammans och jag känner en rädsla varje gång jag lämnar dom ensamma, hur f*n ska jag göra när vi har gemensam vårdnad, jag vill ju inte lämna dom ensamma är så förtvivlad över detta, det är därför jag tvekar på att lämna denna relation. Jag vet knappt vem jag är längre, har blivit nedtryckt under ganska lång tid, det har blivit som ett slags medberoende som det är svårt att ta sig ur, har blivit formad efter hans ”önskemål” genom att han använder sa sig av härskarteknik. Ångesten är total.
Jag hittade din blogg för några månader sedan och funderar nu om något hade blivit annorlunda om jag sett den tidigare. Men kanske inte. Även om våra historier många gånger liknar varandras, är det är nog ändå så att vi alla behöver ta våra egna steg för att komma vidare.
Jag har en mångårig relation bakom mig som de sista tio åren uppfyllde alla punkter du har listat här. Beslutet om att ge upp tog jag för drygt ett år sedan och även om beslutet var lätt, var det verkligen en mycket lång och slitsam väg fram till det. När jag nu kan se allt i backspegeln, var det verkligen värt det på alla sätt och det är också något som utvecklat mig som människa.
Sedan några månader tillbaka har jag nu träffat en man som kanske kan bli den livskamrat jag trodde att jag hade i min förra relation. Kanske det inte blir vi två längre fram, men han har hjälpt mig hitta min självkänsla, kärlek och passion igen. Helt enkelt LIV. Ibland behöver man spegla sig i andra för att hitta sig själv. Så med det, tack för din blogg och alla kloka ord.
Tack för det du skriver, Michael! Det är så fantastiskt att se hur många som skriver svar och som ger så mycket av sig själv. Och det känns så skönt att genom detta så ser jag att jag inte är ensam om att ha det jobbigt. Jag skulle vilja tillägga till listan ”När man förnedrar sig så mycket att man stannar kvar fast partnern tydligt visar att han inte har någon kärlek kvar”. Ja, det är egna erfarenheter. Inte bara en gång utan många. Med samme man. Om jag skulle berätta allt skulle det bli en roman….
Älskar denna bloggen. Det är så jag får en tår i ögat i bland.. Den e så pricksäker. Har från och till i 4 år levt med en man som inte ser mig, aldrig visar kärlek, aldrig säger nått som visar va han känner. Jag vände upp och ner på mig själv för att behaga , men va hjälpte det/: allt va inrutat i ett schema och allt på hans vilkor. Han har lämnat mig ca 6 gr allt från dagar till 1 år. Aldrig nån förklaring. Bara fått sms och han har alltid kommit tbx. Va e det som gör att jag tolererar detta? Jag känner inte igen mig själv.. Jag saknar kärlek, passion, intimitet, vänskap , beröring och tvåsamhet .. Nu e han borta igen… Och inser att det e nu jag måste se till att han är det för gott. Men hur…. Jag vill va den lyckliga, Goa och glada tjejen jag va innan jag träffa han/:
Hej Diana! Först: tack för dina fina ord gällande bloggen:-) Det värmer. Du har svaret i den sista meningen du skriver: ”goa och glada tjejen jag va innan jag träffade han…” Det säger mycket! Låter som du behöver stöd för att komma bort från den här relationen. När ditt självförtroende stärks behöver du inte honom i din värld. Kram
Tack för svaret. Stöd och hjälp är nog det jag behöver. Förstår inte varför jag drar på det/: men jag förstår inte mycket av detta. Hur man ens kan sakna en människa som gjort en så ont…denna ständiga klump i magen…..
Hej,
Jag har precis kommit ur ett förhållande som var väldigt destruktivt, där mannen led av depression och social fobi, jag hade otroligt svårt att lämna med rädsla för att han inte skulle klara sig själv. När jag till slut tog beslutet att lämna kändes det mer rätt än någonsin. Jag läste detta inlägg och kände verkligen hur de öppnade mina ögon. Jag är en glad utåtriktad tjej som älskar att träffa nya människor och skulle fatta mig själv som en stark person. När jag insåg att jag lät hans negativa bränsle fylla mig varje dag och dra mig neråt istället för att hjälpa mig att bygga mitt liv så kände jag att det var dags. Även om jag redan hade tagit beslutet när jag läste ditt blogginlägg så kände jag verkligen än en gång vilket bra beslut jag hade tagit. Tack för att du skriver så otroligt bra och jag kände verkligen att det talade rätt in i hjärtat. Jag skall detta året skriva ner mina tankar dagligen för att ständigt sätta ord på mina tankar och samtidigt ha det svart på vitt om jag någon dag har en negativ känsla. Aldrig glömma helt enkelt vad som fick mig att ta beslutet. Tack
Pierre, tack för dina tydliga frågor och tankar. Mycket klokt, och mycket värt.
Det i hans förändring som jag önskar blir bättre för mig är att vi båda blir gladare (framför allt jag som från början och i grunden är en väldigt nöjd och glad, positiv och hoppfull person), och att han kan bli någon som jag kan tanka hos, fylla på och slappna av hos. I vår relation är jag aldrig lugn, tankar aldrig, är aldrig riktigt ”jag”. Jag behöver mycket trygghet, värme och kärlek, inte tvångsmässig bekräftelse och dyrkan, men känslan av att jag är klok och bra och god, och att jag duger precis som jag är. Inte få ständiga gliringar om att jag har fel och är löjlig och för känslig eller korkad. Jag hoppas också att jag kan känna så pass mycket trygghet och tillit till honom igen, att jag klarar av intimitet utan att börja gråta hjälplöst varje gång.
Jag tror att han kan förändras, han vill det och är oroligt målinriktad och fokuserad när han bestämmer sig för något. Frågan är ju, precis som Michael skrev, om jag är beredd att vänta.
Rannsakar jag mig själv är jag inte beredd att tappa kontakten med min tvillingsjäl. Någonstans vet jag ju att ett liv med honom skulle bli fyllt av just LIV. Massor av kärlek och humor och samtal och förståelse, trygghet och tillit och gemensamma intressen, värderingar och drömmar. Han vet precis hur jag känner, och han känner mig utan och innan. Och han är i precis samma situation. Vi har också precis lika känsligt samvete och är lika plikttrogna, hänsynstagande och ansvarstagande, vilket försvårar. Vi försöker förlåta oss själva för att vi känner som vi gör, och har gjort i ett år nu, men det är inte lätt alla dagar, och då blir jag struts och stänger av, blundar för allt, sätter på glada masken och låtsas att allt är bra, blir svår att nå. Det fruktansvärda krig som rasar i mig mellan viljan att bevara min familj intakt och oförmågan att släppa min tvillingsjäl, är emellertid förgörande. 2014 var ett riktigt annus horribilis, men nu jobbar jag med mig själv, blickar inåt, och hoppas att svaren och modet kommer så småningom.
Tack. 🙂
Styrkekramar till dig Jess! Det är läskigt att läsa det du skriver för jag befinner mig i exakt samma situation som du. Önskar vi kunde stötta varandra på något sätt. Hur ska man veta vad som är rätt? Jag vill tro att jag tidigare alltid har lyssnat till mitt hjärta, men går det verkligen att göra det när det är barn inblandade?
Läste ditt svar och dina tankar Jess nu. Ett svårt läge. Hur går det?
Pratar du med din man och din tvillingsjäl om dina tankar eller har du dialogen med dig själv eller stöd på annat sätt.
Ser du några framsteg hos din man som gör att du sakta men säkert känner att du kan vänta in honom. Hur länge kan man vänta innan man märker skillnad och tror att det blir bra i framtiden?
Full pott igen…varenda punkt stämde in på det/den relationen jag lämnade
Tack GJ:-)
Hur tar jag itu med mina känslor?
Många gånger tänkt på skilsmässa tidigare. Nu genomfört det med energi från en förälskelse och vet inte om jag ångrar mig. Känner skuld och stundtals ångest, var allt förhastat? Kanske älskar jag henne ändå eller har jag bara sorgen i mig? vill ha verktyg för att hitta rätt i mitt inre kaos
Ja jösses sånt här är inte lätt:-(.
Vad gör man om man lever i ett långt förhållande där allt funkar men kärleken till min man är borta??. Jag älskar inte honom som man längre utan han är min allra bästa vän! !. Sexlivet är helt dött eftersom jag inte känner någon attraktion till honom. Han älskar mig innerligt fortfarande men jag kan inte ge honom samma kärlek tillbaka. Jag vet att han känner sig ratad och jag känner mig ensam . Men allt annat funkar kanon!!. Vi kan skratta ,gråta,jobba tillsammans och vi trivs med varandra men…….:-(. Det är många tankar som snurrar.
Vad känner du innerst inne behöver hända Anna? Förstår att det känns extremt tufft. Varma hälsningar.
Anna, jag har det precis likadant. Allt funkar kanon och vi kan ha roligt ihop. Han är min bästa vän. Men kärleken och attraktionen finns inte. Jag vet vad jag måste göra men det känns som att jag ger upp för lätt, även om jag samtidigt vet att det kommer bli det svåraste jag nånsin har behövt göra och att det lätta egentligen är att bara fortsätta. För snart ett år sen berättade jag hur jag kände och vi gick till familjerådgivningen. Även om vissa saker blev bättre så kan de inte trolla tillbaka mina känslor.
Vi har fyra barn i familjen, han har två barn sen ett tidigare förhållande och vi har två gemensamma. Sex år tillsammans. Han ger så mycket men jag känner att jag inte kan ge tillbaka. Många upplever att de är rädda för att bli ensamma, men för mig är det tvärtom. Jag vill vara ensam, en egen lägenhet med bara mig och barnen…
Det jobbigaste är att såra honom och utsätta de stora barnen för ännu en separation… :'(
Jag är rädd för att bli ensam!!!. Vet inte hur jag skulle klara ekonomin. Gjorde ett gemensamt val när barnen föddes att jag skulle vara hemma och ta hand om dem. Efter nästan 20 år ihop där vi skaffat barn, hus, vovve osv . Där vi byggt upp allt kring våra drömmar så står jag nu o vill GÅ!!. Eller vill jag det??. Kanske bara gnällig!?!?. Har bara en kvävande tomhets känsla. Hela jag skriker om att få ÄLSKA någon o så känner jag ingenting för den jag borde älska!!.
Din oro kring ekonomin är fullt förståelig Anna. Liksom din längtan efter kärlek. Kram
Jag har för ca en månad sedan valt att lämna en relation på ca 5 år, vi har inga barn med dock finns det två bonusbarn från henne som varit med hela tiden.
Jag valde att till slut lämna det jag levde i pga att vi är väldigt olika i vad vi tycker är viktigt här i livet. Jag tycker att träning, friskvård och hälsa är en stor del av livet, jag jobbar dessutom inom den branschen. Min före detta har inte alls samma syn på det och det kan uppstå en hel del konflikter runt detta. Det finns besvikelse över att jag är engagerad i så mkt annat än bara hemmet men väldigt lite försåelse.
Jag har tidigare i mitt liv gått igenom en hel del tuffa saker och gått i en hel del terapi för detta och har väl egentligen aldrig tyckt att det funkat så väldans bra. För mig har träningen blivit min terapi. Jag har känt att för mig är det ett utlopp för mkt känslor som har med tidigare svåra saker i livet att göra och efter riktigt långa träningspass eller tävlingar känner jag tillfreds med mig själv och livet i stort. Det finns även en del annat i relationen som jag inte tyckt varit bra och allt detta är saker som vi diskuterat de åren vi varit tillsammans.
Min före detta tycker att det känns som att allt kommer som en blixt från klar himmel, och att jag bara flyr rakt ut ur relationen och lämnar henne kvar och att hon inte kan påverka ngt. Jag känner mig lite som ett praktarsel som väljer att lyssna på mig själv och vad jag vill prioritera i livet framöver, jag är inte lastgammal och vill väl kanske dessutom på sikt eventuellt ha egna barn i framtiden.
Har trott att de senaste veckorna har det blivit lite bättre men idag ringde en av bonusdöttrarna och var väldigt ledsen för mamma var ledsen. Jag ska träffa dottern i veckan och vi ska gå på hockey tillsammans.
Men vad gör jag med min före detta? Ska jag vara stöttepelare och ringa och fråga hur allt går och hur hon mår? Jag känner kanske inte riktigt att jag orkar det utifrån hur allt är just nu. Men hur ska man tänka?
Fruktansvärt tuff situation för er alla J. Skuldkänslorna hos dig och upplevelsen av att bli övergiven hos din f.d. Finns inga enkla råd att ge här, men tydlighet är viktigast. Om du inte längre har de ”rätta känslorna” är det väldigt svårt att fortsätta tillsammans. Tyvärr kan du inte vara hennes stöd just nu, eftersom du är personen som gör henne ledsen.
Innerst inne, i hjärtat, vet man det redan, men man vågar inte lyssna. Vågar inte ta steget av rädsla för det okända livet som väntar, och letar anledningar att stanna kvar med logikens hjälp. Tänker förståndiga och kloka tankar, hittar bra argument och försöker övertyga sig själv.
Men, den dagen man äntligen lyssnar på sitt inre, då finns det ingen återvändo längre, och för varje steg man tar mot en egen framtid och ett eget liv, desto mer omöjlig blir tanken på att fortsätta förhållandet.
Ett eget liv. Ett alldeles helt eget liv, ett liv där allt är som jag vill. Om jag inte gör något, händer inget. Om jag gör något, händer något. Jag har kontrollen över mitt liv. När man förstått det, då kan man inte längre gå tillbaka.
Hej alla,
Listan stämde på nästan alla punkter och jag känner igen mycket av det som hände mig och min fru.
Jag skrev en kilometer och allt försvann :((
hej jag blev lämnad av en man som bedyrat sin kärlek och ärligt lovat att göra allt så vi tillsammans skulle uppleva ålderdomen.
trodde helt på honom eftersom vi i början av vår relation dyrt och heligt båda två upplevt oärliga relationer sen tidigare.och då sagt att vi alltid ska vara ärliga och raka mot varandra.
nu är jag ensam sedan oktober -15 och det känns inta alls bra.
jag blev dragen vid näsan då han flyttade och vi skulle förbli särbo p g a hans arbete. men det dröjde inte länge förrän han via mail berättade att han inte ville dela livet med mig.han ville hitta sig själv skyllde han på.
han blev väldigt arg för småsaker och gick mot mig aggresivt och hotade mig med allehanda ting.
trots det saknar jag honom förtvivlat mycket för när han var snäll var han underbar mot mig. vi har samma värderingar och kommer från samma arbetarklass. nu får jag till mig att jag har förstört hans liv men vet inte varför.
ska väl säga det att vi bestämt att vi skulle försöka hitta tillbaka igen men han behövde tid och gå igenom en process. vi träffades ibland ute men även hemma hos honom under fyra månaderna. då var han så go och vi kramades och höll i handen när vi gick på promendad
det svåra är att glömma honom och gå vidare. vi är båda över 50 år och har upplevt mycket tragiskt under det sista året vi var ett par.jag fick inget riktigt avslut eftersom han dumpade mig via mail.
hur glömmer man och går vidare när jag ser honom varje dag i mitt inre och tycker vi verkligen hade samma saker vi ville göra.
har så svårt att komma ur mitt gamla liv och jag ser bara det fina vi gjorde istället för alla hotelser och agressioner han hade.
har haft professionel hjälp men det ger inget resultat. han hjälpte mig när jag flyttade till en mindre lägenhet och lovade även då att vi skulle göra en resa ihop i mars. nu ser jag ingen utväg att få bli älskad och få leva tryggt och i tvåsamhet mer i mitt liv. hatar detta liv jag lever nu. har inte någon väninna/kompis som jag kan diskutera detta med. har barn men de vill inte prata med mig om detta. hur ska jag få glädjen tillbaka igen utan honom
Jag känner mig så fruktansvärt ledsen, ensam och övergiven. Jag hade ingen aning om att min man inte älskade mig. Jag trodde allt var bra men han hade fått känslor för någon annan. Till slut blev det ohållbart, jag orkade inte med den fysiska och psykiska terror han utsatte mig för. Vi gick skilda vägar, till hans lättnad. Först då får jag reda på hans nya förhållande, det som pågått bakom min rygg. 24 år känns… bortkastat. Förutom barnen, som jag älskar över allt annat. Men – jag gav mitt allt under alla år och räckte inte till. Efter en tid träffar jag så småningom en ny underbar man som jag vågar öppna mig för. Men han vågar inte, visar det sig. Han håller sin mamma och pappa och sin exfru i handen, fortfarande. Jag upplever att han hade för mycket kvar av sitt gamla liv som gjorde att jag inte fick plats, han var inte beredd att satsa. Vad gäller min man var jag inte tillräcklig, vad gäller min nya var jag ”för mycket” (enligt honom). Och nu är förvirringen total, jag vet inte hur jag ska vara! Jag vet inte om jag vågar satsa på någon ny igen och samtidigt längtar jag efter närhet. Jag valde inte detta, jag har helt enkelt fått förhålla mig till de spelregler som jag fick serverade. Så in i märgen kränkt, ledsen och sårad.
En dag fick jag plötsligt nog av alla utbrott på saker som även skedde inför våra barn som min sambo får (fick) ibland. Vissa perioder väldigt ofta. Någon vecka innan denna sista gång slöt jag mig och var nog rätt så kylig mot honom, orkade inte vara nära och ville helst vara för mig själv, samtidigt var jag väldigt rädd för att prata med honom om det. Tills en dag då han sa rakt ut att det kändes som om jag vill lämna honom. Då sa jag bara rakt ut att jag faktiskt inte vet längre och berättade att jag inte längre orkar komma hem och känna av hans humör. Att jag ständigt går omkring och oroar mig för att han ska tappa humöret. Han blev såklart helt förstörd och hade ingen aning om att jag kände så här. Han reagerade med att gå och lägga sig i sovrummet och inte prata om det. Förut hade jag varit den som går till honom och ”löst” situationen genom att bortse från mig själv och mina tankar och värderingar för att han ska komma på bättre tankar. Jag förminskade mig själv för husfridens skull…
Men denna gång gjorde jag inte detta och det slutade med att han tillslut bad om ursäkt för sitt dåliga beteende. Jag sa att han måste söka hjälp för sina utbrott och det har han gjort. Han har pratat med en psykolog en gång, men inte bokat en ny tid. Utbrotten har slutat, men jag känner att hans ilska som fanns (finns) måste ju vara någonstans, den kan ju inte bara försvinna?
Jag har mer och mer försökt lyssna på mig själv och vad jag vill och känner att jag inte har någon kärlek kvar till honom., Vi fungerar jättebra som familj, men det finns inget mer. Jag vill känna trygghet hos den jag lever med och den känner jag inte just nu. Jag märker att han verkligen försöker och är väldigt kärleksfull och bryr sig om mig, men nu istället vet jag inte hur jag ska förhålla mig till det? Nu är han ju på det viset som jag längtat efter att han skulle ha varit tidigare och när han väl är det vet jag varken ut eller in…jag mår sjukt dåligt över att jag inte kan möta honom med känslor nu när jag ser att han verkligen försöker och vill…vi har bokat tid hos familjerådgivningen då vi inte kan prata med varann, men inte förrän om tre veckor…jag är så rädd för att ge av mig själv för att han ska tro att allt är ”bra igen”…jag vet och har fått höra att jag måste tänka på mig själv först, men jag känner att jag inte är redo att vara den som sårar…samtidigt som jag vet att jag sårar mig själv genom att vänta…
Hej!
Sitter här som småbarnsföräldrar och tänker var och varannan dag på att jag vill separera!
känner igen mig i mkt av det du skriver. Hade foglossning med barn nr 2 och en graviddeppression. Kände inget emotionellt stöd av min sambo och sedan fick jag förlossningsdepression och inget stöd då heller. Kände att jag inte ville leva längre pch gör det fortf ibland. Ringde honom till jobbet och grät att jag inte orkade längre osv men han var kall tillbaka och sa oberört att jag kommer hem om ett tag. Han är väldigt pedant och ogillar starkt när det är stökigt och slarviga personer. Då jag inte är lika pedant utan mer slarvig av mig i vissa avseenden så känner jag ofta att han suckar och ogillar den sidan och klagar mkt. Det ska göras på ett visst sätt.
Det är mkt helt enkelt som känns fel och han tycker jag är dramatisk och ältar allt.
Sedan är han väldigt social och när han var på weekend med jobbet så blev han vän med en flygvärdinna på fb som han träffade på flyget hem vilket störde mig mkt och kan inte avgöra om det är okej eller inte att göra så. Han är väldigt övertygande när han börjar prata så när vi pratar om det tex så slutar det med att jag känner mig dum som är svartsjuk osv..
Vi har två barn ihop pch det känns otroligt sorgligt detta om vi separerar. Men känner mig inte lycklig just nu..
Behövde verkligen skriva av mig lite.. 🙁 🙁
Hej,
Finns det någon tanke hur många av dessa som man inte borde ha i sin relation? Förstår att det kan vara individuellt och upp till var och en att känna in samt väga dem i sitt sinne. Ändå, nyfiken på hur du och andra tänker och känner kring ”hur många”….
Tack, för en bra blogg med många tänkvärda tankar. Läser det mesta!
/S
Jag separerade i maj 2016. Oerhört jobbigt eftersom mitt ex rasade totalt, söp, struntade i jobbet och försökte ta sitt liv. Han var okontaktbar i flera dagar och barnen var väldigt oroliga.
Jag hade förvarnat honom i över ett år och berättat att om vi skulle separera skulle jag inte ta tillbaka honom igen men han förstod nog inte att det var allvar. Han var för kär i spriten.
Jag känner igen mig i nästan allt på listan och som jag längtat efter att känna mig älskad.
Efter separationen träffade jag en ny man, alldeles för tidigt enligt många, men jag kunde inte låta honom gå förbi. Han älskar mig och är världens underbaraste. Han är stolt över mig och ungarna gillar honom. Det känns så rätt helt enkelt.
Ångrar kanske att jag inte gick tidigare men jag var väl inte beredd då.
Ett förhållande ska ge positivitet och lycka..
Hej.
Jag hittade denna sida nu och önskar nästan att jag hade gjort det tidigare.
För två veckor sedan valde jag att göra slut med min sambo, barnens pappa. Vi har varit tillsammans i 7,5 år och har en 4åring och 15 månaders.
Under våra år har jag alltid rättat mig efter honom. Han kan ha nämnt något jag gör (t.ex inte stänger köksskåpen efter mig) så jag frenetiskt tänker dagligen att inte göra dom sakerna som han klagar på. Han har klagat på att det är stökigt här hemma när han kommit hem från jobbet, frågat när skiten är färdig om inte maten är klar när han kommer hem och undrat hur jag ser ut om jag inte hunnit duscha. Jag har skött alla sysslor här hemma och tagit han om barn och hundar under dagen. Han säger själv att han är en dålig pappa. Och han har inte gett barnen uppmärksamhet som de förtjänar. Och när han inte har kunnat tröstat dom så har han kastat sönder leksaker. Varje gång vi bråkat så har han hotat med att jag ska dra och ta barnen med mig.
Så till slut fick jag nog. Sa att jag hade skrivit upp mig i bostadskön.
Men han totaltförändrade sig då. Han sa att han inte visste att jag känt så här och att jag hållit allt inom mig.
Han blev jättegullig med barnen, hjälpte till hemma och gav mig uppmärksamhet. Men jag fick panik bara av att han skulle krama mig och var superstressad. Så jag bestämde att jag behövde distans och ville flytta.
Men i helgen var han iväg på en planerad resa och var inte samma bedjande man när han kom hem. Och då plötsligt blir jag osäker och funderar på vad jag sysslar med. Och jag blir osäker som person. Till och med i natt tänkte jag tanken att jag skulle vilja att han lägger armen om mig.
Och jag var så bestämd och lättad när jag bestämde mig att jag skulle flytta men nu blev jag helt osäker! Mår verkligen inte bra över situationen. Är det en del utav min process att jag blir osäker?!
Hej, jag skulle vilja be dig att fundera ut ett annat uttryck än ”autistisk bubbla”. Att vara autistisk är inte detsamma som att sakna vilja att mötas, eller att inte kunna se sina egna brister. Autister har ett annat sätt att tänka och upplever världen lite annorlunda, bl.a är det vanligt att man upplever sinnesintryck starkare. Vanligt är t.ex. att man har mycket svårt för skavande sömmar, obehagliga material och liknande, sånt som de flesta andra inte märker mycket av, och även att man påverkas starkare av dofter, ljud och ljus.
Många autister är också väldigt känsliga för skillnader mellan vad folk säger och vad de egentligen menar. Det kan vara mycket uppenbart för en autist att någon säger något annat än vad de menar, men ändå vara svårt för vederbörande att tolka vad personen faktiskt menar, om det är otydligt uttryckt. Även outtalade stämningar i ett sällskap kan kännas tydligt.
Dessa saker kan göra att man blir väldigt utmattad av att vara bland folk. Detta är dock inte detsamma som att man inte tycker om att möta och kommunicera med andra människor. Många autister tycker mycket om att möta andra och är ofta mycket inkännande. Många tycker också om att gå på fester och vara sociala. Detta tar dock på krafterna och därför kan det krävas ensamtid efteråt för att helt enkelt inte gå sönder av utmattning.
Att behöva dra sig undan ett tag för att orka återhämta sig är inte detsamma som att sakna vilja att mötas.
Åå vad jag känner igen mig! Har haft ett sådant förhållande i över 13 år. Psykiskt misshandel efter psykiskt misshandel. Ville lämna honom efter första dottern. MEN hoppet är det sista som lämnar en. Helt ok i korta perioder vilket ger mig ytterligare hopp att det kanske kommer att bli bra snart….att jag vet hur det känns att vara lycklig…
Nu efter 3 barn är det svårare än någonsin att lämna honom.. pga barnen! Han pratar illa till barnen och höjer rösten till dem vilket jag inte tycker är ok någonstans. Har pratat med min stora tjej om att det kanske är bäst att vi ska gå isär eftersom det är bara skrik, bråk och sura miner nästan dagligen. Men hon vill inte. Så fort han är sur fryser han ut mig. Han sitter framför tv:n nästan all hans lediga tid, spenderar nästan ingen tid med mig och tjejerna. Hjälper till ibland med husarbete men oftast då jag tjatar på honom. Då blir det såklart bråk om att jag tjatar så mycket… Jag känner mig så ensam… vill ut härifrån men vågar inte. Vem ver vilka lögner han drar för barnen…då kanske barnen drar sig undan. Mina barn är min styrka, det är genom dem jag lever, det är de som gör mig lycklig! Jag vill inte leva utan dem. Alla tror och säger att han är en så underbar man när de möter honom..dock så vet bara jag hur det egentligen ligger till. Jag undrar och hoppas att jag någon gång får lära mig och känna på hur det är att vara lycklig. Jag är inte lycklig, jag bara är..och tar dagarna som de är…
Hur länge har du tänkt att dina barn ska få fara illa i er familj på grund av din rädsla att vara utan dem en del av tiden?
Hur tror du barn mår av att vara förälderns ”styrka”?
Jag får uppfattningen att du parasiterar på dina barn för att orka med din parasit till man.
Mitt tips till dig: sök hjälp på en kvinnojour.
Mitt tips till alla kvinnor som blir psykiskt och/eller psykiskt nedbrutna: sök hjälp på närmaste kvinnojour!
Jag har precis gjort det själv och kan bara ångra att jag inte har gjort det tidigare.Jag trodde bara att det var sönderslagna kvinnor som kunde söka sig dit.
Jag fick komma dit direkt på mitt första samtal (en dags väntetid jämfört med psykiatrins månader eller i värsta fall år) och jag går där en gång i veckan, får komma till min kontakt ännu oftare om jag vill. Jag har nästan helt uteslutande blivit nedbruten av psykisk misshandel (bortsett från ett fåtal tillfällen under åren) och har varken blåmärken eller utslagna tänder. ”Bara” känslomässigt sargad/skadad. Och jag har inte alltid varit snäll mot min make heller. Tänk att man kan få hjälp ändå, vem hade kunnat tro det?
Jag har aldrig behövt uppge vem jag är, ingen journal förs, min samtalskontakt vet bara mitt förnamn. Ingen pressar mig och säger att jag borde lämna, att han är hemsk, att jag gör fel. De är verkligen experter på detta.
Det är gratis men jag har råd att donera en hundring anonymt då och då vilket känns viktigt för mig.
Det allra, allra viktigaste är att fokus ligger på mig och inte barnen, relationen eller min man.
När jag kom dit första samtalet mindes jag inte ens vad som gör mig lycklig. Mer än ”mina barn” förstås. Det är därför jag är hård mot dig nu: dina barn far illa och du skadar dem genom att låta dem leva i detta. De märker att din lycka beror på dem och de mår skit av det för de är inte energidrycker utan just barn. Och du är inte snäll mot dig själv heller.
Fokus ligger under samtalen på att väldigt systematiskt arbeta med MIG och MIN självkänsla, MINA drömmar, MINA styrkor . För att jag ska kunna leva mitt liv så som jag förtjänar och önskar och för att jag inte ska stanna kvar i en relation på grund av rädsla utan lämna den med en känsla av frihet. För att jag ska kunna se vad jag behöver för att vara lycklig och för att kunna se om relationen skulle kunna tillfredsställa mina behov eller inte.
Jag har inte klarat av att lämna min relation än men jag känner verkligen att det är på G. Jag känner mig mycket starkare efter bara några veckors samtal. Kan tänka klart och är inte lika ambivalent i känslorna till min man. Jag blir inte förtvivlad och gråter varje gång han sårar mig. Jag blir inte lika rädd och förtvivlad över tanken på att lämna honom. Jag börjar känna mig nyfiken: vem är jag utan honom? Hur kan jag använda mina styrkor om jag är fri? Det pirrar nästan till lite av spänning och förväntan emellanåt. Jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt för jag har har varit nerbruten i många år.
En älskad person: jag, har blivit försummad och nästan försvunnit. Nu kan jag se mönstren tydligt och redogöra för hur det har gått till.
En viktig insikt är också att jag själv inte har valt mina partners. Det är lätt att intala sig det för att man vill tro att man har gjort ett aktivt val. Jag har blivit lurad av mina partners och det är de som har valt mig.
De har sökt upp mig för att de ser sidor som de kan utnyttja. De spelar charmiga och allt är fantastiskt. Jag delar frikostigt med mig av allt: mitt hem, mina pengar, mina innersta tankar och förlåter alldeles för mycket… Sedan börjar ett långsamt utnyttjande som gör mig mer och mer utmattad och nedbruten. Det har inte slagit fel i någon relation!
Varför har de sökt upp mig och varför har jag valt att stanna? För att jag har för lätt att älska andra människor och har så låg självkänsla att jag finner mig i saker en människa inte ska finna sig i. Det trodde jag inte själv för jag har bra självförtroende. Men det är inte samma sak som att ha en bra självkänsla. Min självkänsla har varit usel i hela mitt vuxenliv och jag har inte vetat om det.
Nästa gång ska JAG välja/söka upp min partner och jag kommer att märka varningsklockorna i tid och kunna lämna en relation utan att förlora mig själv. För jag kommer att vara en människa med egenvärde även i en relation.
Du borde söka hjälp för du är också skyldig till att dina barn tar skada. Det kommer förstöra mycket för dem framgent. Din partner är ett svin. Och du är för svag.
Sök hjälp, bygg upp dig själv och lämna honom. Väx människa! Älskar du dina barn så stannar du inte.
Om du läser det här så googla fram närmaste kvinnojour, ring till dem. Du behöver bara säga ”hej jag tror att jag kan behöva rådgivning från er” så har du tagit ett stort steg för dig och dina barn.
Och jag önskar dig lycka till med det!
passion i samband med destruktivitet, det skulle jag vilja höra mera om..
Ojojojojojojojoj
Vilket wake-up call.
Tack… tror jag…
Jag fastnade i en av punkterna.
Autistisk bubbla.
Jag har Aspergers syndrom (autismspektratillstånd). Jag har kämpat i 15 år för att möta min man i hans känslor, ducka för hans känslor, ge upp mina egna känslor för hans känslor. Jag har kämpat för kommunikationen. För den är för mig en enorm nyckel då jag inte kan läsa av outtalade avsikter eller innebörder. När man har kämpat i 15 år och till slut är bedövad, då upplever jag det som att jag är i en bedövade fas. Jag går inte att nå längre. Men det har ta mig fanta tagit 15 år. Så jag skulle vara mer försiktig i uttrycket ”autistisk bubbla” om jag vore dig. För minsann om inte NT är bättre på det där med att ignorera, ta distans och INTE kommunicera om varför eller vad som behövs.
Jag har erfarenheter med 4½ år med en kvinna. Till dina tankar kan jag lägga till
– uttrycker sig som överheten, Grandios och nedtlåtande ton mot människor
– Allt som jag tycker är bra, är väldigt dåligt hos N
– Pratar nedlåtande om min familj, ofta.
– Ständiga anklagelser för att jag har andra kvinnor!
– refererar till hur andra människor pratar nedlåtande om mig!