I nästan tre år har mannen i fyrtioårs åldern levt ett liv byggt på hopp och längtan. I tre år har han förberett sig på en återförening med sin f.d. fru. Han har tränat fysiskt, gått i terapi och lärt sig en hel del av sina tidigare relationsmisstag. Han är fullständigt låst vid idén om att om han bara gör och är rätt, så kommer hon inte att kunna stå emot honom och komma tillbaka. Han tål inte att höra vännernas råd om att han måste gå vidare.
Mannen är övertygad om att viljekraft, göra sig ”oemotståndlig” och briljant kommunikation är receptet. ”Hon älskade mig en gång och det kommer hon att kunna göra igen”, är ledstjärnan på hans förnuftsmässiga himmel. Men han glömmer att de är två i ekvationen. Två som behöver längta och vilja.
Hans ex hade varit känslomässigt färdig med förhållandet och honom i flera år när hon uttalade det som slog undan fötterna på honom: ”Jag vill skiljas!”
Våra psyken kan ha så fruktansvärt svårt att ta in och smälta det som skrämmer och känns mest främmande för oss. Det kan få oss att bygga upp en alternativ verklighet för att orka med” ”Om jag bara är och gör rätt så kommer det att lösa sig! Han/hon genomgår bara en kris och det kommer att bli bra igen.”
Att släppa taget och gå vidare kan kännas som ett avgrundsdjupt svart hål, vilket gör att vi konstruerar våra liv kring nostalgi och romantiska drömmar. Att möta sorg och förtvivlan känns alltför traumatiskt, så vi håller fast.
Det är dags att släppa taget när vår f.d. partner med tydlighet visar att de inte är intresserade. Eller pendlar mellan att nära oss med smulor av hopp, för att sedan slå igen dörren i ansiktet på oss. Det är dags att släppa taget när livet runt omkring oss fullständigt stagnerar, och precis allting handlar om honom eller henne. När varenda tanke och känsla har sin omloppsbana kring personen som har valt att gå åt ett annat håll.
När självrespekten mals ner och vi blir till kärlekstiggare som gör vad som helst för ett livstecken och en procents bekräftelse, är det dags att slå in på en annan väg, hur djupt än gråten griper tag.
Vi behöver se människor som de är, inte hur vi önskar att de ska vara. Nya möten kommer att ta form.
Michael Larsen – relationscoach
Mmm…att våga sluta med det destruktiva och hamna i det där okända tomrummet för att sen kunna hitta något man verkligen vill ha och mår bra av. Jag är i det där lite skrämmande tomrummet…är glad över att vara fri från något gammalt och destruktivt. Och samtidigt osäker på om jag kommer ta mig fram till det som på riktigt är bra. Det där jag hör dig skriva och berätta om Michael. Det där som jag aldrig kunnat förstå är möjligt! Jag förstår vad jag längtar efter först när jag hör dig berätta om det.
Ser ju tydligt nu hur jag i ett helt liv har dragits mot helt fel män och letat efter kärlek i vasken…den känslomässiga besvikelsen har såklart upprepats varje gång. Alltför många gånger. Nu vill jag verkligen bryta mönstret. Dras mot något nytt. Höja blicken och förväntningarna, ta sikte på den sorts människa jag verkligen mår bra ihop med. Men samtidigt så inser jag ju hur liten chansen är att träffa någon som verkligen har något verkligt fint att erbjuda. Någon som passar mig. Det gör mig rädd. Ska jag leva ett helt liv och bara uppleva smärts å besvikelse när det kommer till kärlek? Min rädsla för att det ska fortsätta vara likadant jämt är verkligen stor.
Hej Petra och ni andra!
För knappt två månader sedan valde jag att bryta upp från ett förhållande med destruktiva mönster. Vi åkte bergochdalbana i fyra år, vilket bokstavligen sög musten ur mig. Rätt som det var könde jag att jag inte ville fortsätta, utan bröt upp. Problemet är att jag har sjukt starka känslor för honom firtfarande. Jag älskar honom men kan inte köpa vissa beteenden och sätt som han behandlar mig på. Just nu vacklar jag och vill inget hellre än att söka upp honom och kryoa in i famnen och allt det trygga. Jag vet att jag inte birde ich alla runt mig påminner om hur jobbigt och hur ledsen jag känt mig. Alla fina minnen och sllt roligt vi har gjort får mig att gråta över det som inte blev. Så galet svprt att stå emit mig själv. Jag valde ju denna väg och nu känner jag mig osäker och otrygg.
Känner igen mig i det du Petra skriver om oron att man aldrig kommer att få uppleva dessa starka känslor. Chansen att träffa rätt person är ju minimal…
Ha det fint!
Karin! Ge det tid. Har han behandlat dig illa oavsett vad så är han inte bra för dig och jäklar vad starkt av dig att lämna. Man älskar inte en person som gör en illa men allt blir på något sätt normalt och man är präglad på personen på jättemånga sätt. Man har ju haft personen nära under många år. Svårt för hjärnan såklart att ställa om. Ge det tid som sagt för den kommer göra mycket. Bara du inte håller på och duttar och har en massa kontakt och söker kontakt. Det finns fina män!! Kram
Träffade den rätta mannen och han den rätta kvinnan (mig?) och är nu i tomrummet ändå! Ni förstår varför. Han är gift med inga ”verktyg” att ta sig ur. På ett sätt förstår jag och på hundra andra fattar jag ingenting. Han har INTE behandlat MIG illa. Han behandlar sin situation med få förmågor att se klart och göra det enda rätta för sig själv och sina närmsta. Han är inte ensam. Sorgligt hur så många och samhället ifrågasätter personlig lycka för alla inblandade på sikt före att ge sin välsignelse för alla att gå vidare och barn att ha två föräldrar som mår bra men under olika tak. Känner för både Petra och Karin. Chansen att träffa rätt person är ju minimal…. Läs boken ”Happy happy” om du känner igen dig.