En påminnelse: Hur vet vi när alla försök har gjorts? Om vi kämpat tillräckligt för relationen?
”Tänk om det är mig det är fel på? Att jag aldrig är nöjd?”
”Kanske borde försöka lite till? Anstränga mig mer för barnens skull?”
”Har jag smittats av vill ha, vill ha, vill ha? Ego samhället med självförverkligande och JAG till varje pris?”
Är det ett lättvindigt beslut att lämna ett förhållande? Naturligtvis finns det personligheter som är på konstant jakt efter förälskelse/passionskickarna. Men i jämförelse med alla dem som kämpat i åratal är det inte många. Alla de som vänt ut och in på sig själva, legat där ensamma, sömnlösa och längtande efter förändring. Kärlek som återigen skall infinna sig i bröstkorgen. Som just i detta nu känner en förfärlig skuld, ångest och separationsrädsla.
Hur kan vi veta vilken berättelse som pågår i en annan? Bilder, tankar och känslor som gång på gång visar repris på den mentala filmduken?
Så lätt att ge råd, men att själv följa dem…
Jag tänker så här kring när det är dags att ge upp relationen (ingen checklista utan tankar och frågor att smaka på):
- När vi som oftast känner oss ensamma i tvåsamheten. Konstanta missförstånd och ovilja till kommunikation.
- När kärleken och attraktionen är borta.
- En partner (eller vi själva) som lever i en autistisk bubbla och saknar vilja till att mötas. Som inte ser eller vill kännas vid egna brister.
- När barnen får se, höra, känna konstant kyla och avstånd mellan sina föräldrar.
- När det finns passion, men samtidigt brist på respekt och välvilja i handling. Passion i kombination med destruktivitet är en farlig mix.
- En partner med missbruk i alla dess former och som inte visar beslutsamhet i handling gällande tillfrisknande.
- Otrohet som personlighetsprofil.
- När självförtroendet/självkänslan äts upp av relationen.
- Ett förhållande som saknar LIV. Något att fundera över: vad är ett levande förhållande?
- När du inte kan vara du. Bärandet av en glättig, förkrympt och tillgjord mask – ”allt för husfridens skull.”
- Psykiska och fysiska övergrepp. Här handlar det inte om att ge upp – istället gå utan överväganden. Här behövs det oftast professionell hjälp.
Kärleken vill få fram det bästa ur oss. Inte tvärtom.
Vad skulle du vilja lägga till på listan kring när det är dags att ge upp? Erfarenheter min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Så bra beskrivit, de jag skulle vilja lägga till är att när lögnerna tar över, då är det dags att lämna. För mig är ärlighet a och o i ett förhållande. Flera punkter känner jag igen, så här efteråt ser jag det så klart , när jag var mitt uppe i det så ville jag inte se… Även om det gått flera år sen jag lämnade så saknar jag det som var bra, försöker i de stunderna påminna mig om de som inte var bra!
Det är/var dags att ge upp då man inser att fördelningen mitt liv/ditt liv, mina intressen/dina intressen är väldigt ojämn och ingen förståelse eller försök till förbättring finns. Surande surande surande, likt ett litet barn, i samband med detta och allt annat som inte exakt går som h*n vill funkar inte heller i ett förhållande.
Så var det i mitt förra förhållande. …och jag var inte den surande… Jag anpassade mig – vilket jag inte förstod just då.
När respekten för vad man känner, tycker och tänker blir tillrättalagd av den andra parten. ”Så kan du inte känna, tycka eller tänka!!!”
Dags att lämna när attraktionen och lusten att vilja ha sex,inte finns?
När ansvaret till kommunikation för att nå fram, inte finns?
När han säger sig vilja ha en sak, jag går tillmötes och uppfyller önskan.
Han vill helt plötsligt inte ha det, utan kör på som om han aldrig uttryckt önskan, och kör sitt eget race.
Känns som jag är hans sätt att slippa vara själv. Hans sällskapsdam med omsorger.
Han visar inte att han vill ha mig mer än en puss då o då, o hjälper mig med det praktiska ”handy man” i mitt hem.
Lust och åtrå för min person existerar inte.
I början av vår relation var det utan undantag jag som tog initiativ till att vara intim.
Min självkänsla finns inte kvar på den fronten.
Jag törs inte längre- han kanske aldrig haft lust till just mig som person. Han attraheras helt enkelt inte av mig ?
Med ord säger han att Visst du är jättefin o jag vill ha sex.
Sedan händer
Ingenting och ingenting. Han äter en jätteskål choklad istället.
….
Lever i ett liknande förhållande, svårt att veta hur man ska göra?
Vet att jag är värd bättre.
Till listan vill jag lägga:
”När din partner stänger ert hem för andra människor och misstänkliggör dem som visar dig och/eller barnen uppskattning och omsorg.” Tvåsamhet är en alldeles för snäv ram för friska människor – det krävs en ”by” för att uppfostra ett barn.
Tack för dina kloka, frågande blogginlägg! Ämnet är i sig inte upplyftande, men du hanterar det på ett fantastiskt helande sätt.
Och där tog jag mitt beslut!
Tack Michael❤
När man funderar mer över relationen än faktiskt upplever den.
Mitt i prick!!!
Till Annica, hoppas det går bra för dig nu när du tagit beslutet! Var rädd om dig och lycka till!
Du har täckt in det mesta Michael!
En sak skulle jag vilja lägga till och det är när den andre partnern styrs av sin mamma. Det är förödande hur en mor som inte vill släppa taget om sina söner kan döda ett förhållande, den så kallade ”svärmorsdrömmen”.
Håller helt med dig Anna Klok. Har precis upplevt det. Jag tänker dock att det åligger ens partner att sätta tydligare gränser. Om mamman vägrar att klippa navelsträngen, så kan barnet göra det. Det är tufft. Men det går.
Nu när jag inte behöver leva i närheten av min exsvärmor har jag börjat sätta väldigt tydliga gränser mot henne. Jag ser på min exmake att han får väldigt svårt att hantera det. Gentemot henne vågar han fortfarande inte stå upp, men efteråt förstår jag på honom att han egentligen tycker som jag. Och jag tänker att det kanske gör honom ännu mer uppgiven, att se mig sätta gränser som han inte klarar.
Marianne; Din text var som om jag skrivit den! Jag har levt i en telation med en dominant svärmor som har varit en bidragande orsak att mitt o exet (hennes son) tog slut. Han har aldrig stått upp för mig o jag har aldrig känt VI-känslan. Var det något i huset eller att ta in posten eller fixa med något så jo då skulle hon o han göra detta! Jag fick upp ögonen tidigt för detta stora problemet, men tänkte hela tiden att det blir bättre… Han kommer att ändra sig o allt kommer att bli bra i vårt förhållande. MEN nej. Jag är mitt uppe i separationen o alla i min närhet säger att jag kommer att känna mig stark när detta är över. Men jag kan inte tänka så ännu…,,mina känslor för HONOM har inte svalnat o inners inne älskar jag honom o jag längtar efter tvåsamheten. Önskar så att allt ska bli bra för mig och honom fast på varsitt håll<3 jag tycker att man ska KÄMPA båda i en relation o vara ett lag i relationen. Så lätt att ge upp för lätt och gå skilda världar utan att reda ut det mesta innan man bestämmer sig för att skiljas. Kommunikation är a och o och jag fick aldrig några svar när jag frågade honom hur han tänkte Om allt vi upplevt som alla jobbiga o bra saker som vi haft under våra 5 år som sambo. Han svarade ofta med -jag vet inte eller suckade tungt eller gav mig dåligt samvete o vände mig ryggen:/ tack för ordet<3