Vi lever i en värld där allt går och förväntas gå snabbt – ett tangentnedslag, så är resan bokad, ordern lagd och gratulationen skickad.

Våra sår skall helst också läka snabbt: ”Tio steg för ett lyckligare liv” eller ”Så blir du rik på tre månader.”

När bomben briserat i mitt ansikte och min f.d. just talat om att hon inte längre ville dela sitt liv med mig, utbröt panik: ”Vad gör jag nu? Va f-n, jag gjorde ju allt rätt!” (Eller det mesta i alla fall). Jag sökte quick fix råd för att komma vidare, men gissa om det ledde till självbedrägeri. Det finns inga: ”Sju snabba och säkra steg för att lösa sorgen.”

Vad vi däremot kan göra och som tagit mig många sömnlösa nätter att VERKLIGEN inse, är att förlust och sorg är ingredienser i livet. Ingen av oss vill ha dem där, men emellanåt sticker de fram sina ansikten och flinar åt oss: ”Och du trodde att allt var som en mjukt asfalterad rak motorväg, med perfekt solnedgång och smooth musik i högtalarna?”

Ångest kommer inte sällan som ett resultat av att vi inte vill, och vägrar acceptera känslor kring svåra händelser. Acceptans kan vara svårt. Oerhört svårt, men också avgörande för att vi skall kunna läka.

När jag var barn fascinerades jag av havet och horisonten. Horisonten låg där alltid, vilande och orörlig oavsett om havet var spegelblankt eller kokade och mullrade. Den här bilden av horisonten har alltid varit till stor hjälp för mig när emotionella kristider bankat på dörren.

Hur ser din horisont ut när livet skakar?