Människor som under hela sitt vuxna liv i alldeles för hög grad har anpassat sig i sina relationer, och som nu har börjat vända på detta mönster, kan uppleva stark oro och ångest. Omedvetna och automatiska beteenden som ifrågasätts av oss själva och hur förhållandekartan börjar ritas om.
En man berättar: ”jag bad henne, med all tydlighet att bryta med sina ex, som hon i mina ögon hade en alldeles för intim kontakt med i sina sms-konversationer. Bara några timmar senare blev jag panikslagen. Tänk om hon lämnar mig?!”
Att stå upprätt inom sin sfär av integritet kan kännas fruktansvärt skrämmande när vi har lagt den emotionella ”neutralitetspolitiken” åt sidan, för att hävda den egna viljan: ”det är så här jag vill ha det! Detta kan jag inte längre acceptera! Detta behöver jag för att må bra i tvåsamheten!”
I ett helt liv har vi kanske varit ”diplomater” mellan föräldrar som har haft konflikter, syskon med särskilda behov, missbruk i familjen etc. Det kanske aldrig fanns utrymme för jag. Ett jag som kunde slå rot och få blomstra!
Ett psykologiskt DNA som ständigt anpassar sig för att inte riskera väcka konflikter, såra någon eller förskjutas. Vi har lärt oss: ”om jag ger allt av mig själv; min kärlek, omtanke och välvilja, så kommer allt vara lugnt. Kanske kommer jag då att bli och förbli älskad?”
Finns det djupare behov som du av rädsla för att bli lämnad inte ger uttryck för? Vilka? Vad händer när du börjar gå emot dina naturliga anpassningsinstinkter?
Vi kan behöva riskera att förlora någon och härda ut ångest för att på sikt vinna självrespekt. Tankar?
Michael Thor Larsen – relationscoach
Känner mycket väl igen mej i beskrivningen om ett hem med konflikter mellan föräldrar och ett syskon med särskilda behov. Och hela mitt vuxna liv har jag försökt anpassa mej
I relationer till män. Under min tidiga barndom såg det inte ut så hemma utan familjen var en harmonisk plats. Efter ytterligare en jobbig separation med barn inblandade, en separation som är en lycklig sådan då vi nu slutat bråka jag o mitt ex kan umgås o barnen t.o.m. tackar oss för att vi separerade, så börjar jag minnas hur jag var under den tiden innan det kom in bråk i min ursprungliga familj o börjat leva som jag var som liten tjej. Glad o tog ingen skit från någon! En spännande resa tillbaka till mej själv! Tack vare dina texter har jag inspirerats o blivit starkare. Så tack❤