”Master and servant.” Två personer med två helt olika förhållningssätt i parförhållandet: en som gör allt i sin makt för att det ska vara smidigt, undvika bråk, som önskar en kommunikation som leder till ökad känslomässig närhet, och som kämpar med att försöka förstå varför partnern beter sig som han/hon gör.
Den andre har en attityd av: ”sån är jag! Måste du alltid krångla till det? Du är så tröttsamt känslig!”
Du upplever eller har säkert upplevt den enorma obalansen, eller sett den bland vänner, två personer med helt olika inställning till hur ett förhållande bör vara: en som vill mötas på ett djupare plan, och en som inte har den minsta aning vad det betyder att vara två, mer än i ett praktiskt sammanhang (dela boende, utgifter och inkomster). Självklart lite sex emellanåt.
En som känner sig fruktansvärt ensam i tvåsamheten och en som tycker att allt är bra som det är; förutom att ”hon/han är j-ligt gnällig och aldrig är nöjd!”
Problemet är att mannen eller kvinnan som hade behövt sätta sig in i vad kärlek är, hur ett hälsosamt förhållande ser ut, vad som är respektfull kommunikation, hur man gör för att en partner ska känna sig hemma i ens sällskap, inte är intresserad av att förstå. Det existerar noll självreflektion: ”när jag säger och gör så här, så påverkas hon eller han. Mitt beteende har en djupgående effekt på personen som jag lever tillsammans med.”
Om du hoppas på att ”the master partner” ska läsa en blogg som denna eller boken ”The art of loving”, så är risken stor att du får vänta i ett helt liv. Vissa människor är helt enkelt inte intresserade eller motiverade till utveckling och förändring. Så länge du är ”servant” och inte ”kräver” för mycket kan det fungera. Men den dagen då du börjar breda ut dina vingar och vill ha större livsutrymme, och inte längre nöjer dig med känslomässig svältkost, kan det innebära att partnern tvingas till förändring. Om det finns några procents självinsikt i den du lever med.
Jag vet att det kan kännas skrämmande med förändringar, men frågan är vilket som är värst: rädslan för det okända, eller att leva med kronisk saknad och ensamhet tillsammans med någon som ser med stängda ögon.
Michael Larsen – relationscoach
Jag har ibland kämpat bara för att fixa det jag trodde och ville skulle vara vänskap. Men det går inte fixa nåt som bara en vill. Det är ju bara så. Och jag har ju också fått börja fundera på varför jag kämpar för något som egentligen inte har funnits på riktigt eller har förutsättningar att finnas på riktigt. Att jag måste se att det kanske tom är respektlöst mot både mig själv och den andre att försöka ”fixa till” något bara för att jag så gärna vill ha det så. Min största lärdom är att jag behövt förstå att det mest kärleksfulla mot alla är att lära mig släppa taget. Ungefär det jag är sämst på av alla i hela världen. Men man får ju lära sig den hårda vägen om man inte väljer den ”lättare”.
Sambo idag men känner igen allt från både äktenskapet och i detta förhållande. Ändå är jag för feg för att visa vad du skriver för han skulle bara vifra bort det med ”han sätter bara griller i huvudet på dig. Läs inte sånt där, det vara förstör.”
En enorm sorg att inse att det är så här det varit. Man vänjer sig på något vis. Eftersom han utåt sett är den roliga och trevliga mannen så har jag under många år på alla vis försökt få honom att vara så även mot mig. Jag var tvungen att ge upp innan jag gick under..