Ja, han eller hon kanske älskar dig på sitt sätt, men frågan är; är det sättet tillräckligt för dig? Och är det som personen säger vara kärlek verkligen kärlek eller en illusion? Det kan också handla om viljekraft: ”jag vill inte vara ensam och därför har jag övertygat mig själv om att jag älskar min partner…” Det kan även vara så krasst att den du är i förhållande med, inte har en aning eller ens bryr sig om kärlek och vad du behöver, utan tycker att det är bekvämt att ha någon vid sin sida.
Jag hör kvinnor och män säga: ”hur kan han/hon bete sig så med tanke på allt som jag gör. Jag har alltid stöttat och funnits där! Jag vet att jag älskar honom/henne!” Och samtidigt tuggar tiden och det distanserade förhållandet i sig vår livshunger. Vi analyserar, vänder ut och in på allt som mannen eller kvinnan har sagt, gjort och inte gjort. Hela vårt väsen är i kamp för att förstå. Vi har satsat så enormt mycket känslomässig energi, tid och drömmar på en person som inte är där – hemma i vi. Hur länge har du försökt? Hur länge?
Jag har också rotat runt bland ruinerna, fast då trodde jag det var ett slott vi hade. Fantasin kring vad jag hoppades att det skulle kunna bli förblindade mig. Psyket har en arsenal av strategier för att kringgå vad som verkligen sker. Vi vill inte vara ensamma, utan känna samhörighet och få bli älskade, så vi ljuger för oss själva om att det en dag ska bli bra, att hon eller han en dag ska förstå vilken fantastisk person du är.
Vi kan behöva ställa frågorna till oss själva, även om den kan verka skrämmande: ”Älskar han/hon verkligen mig? Anstränger jag mig för en person som inte känner attraktion inför min person? Är vårt förhållande levande eller inte? Vad är det som jag inte orkar eller inte vill se?”
En kvinna berättade om en man som hon dejtat några gånger: ”han svarar sällan på mina meddelande. Varför?”
Mitt krassa svar var: ”därför att han inte är tillräckligt intresserad.”
Det finns en balans i livet som vi behöver nå fram till: att förstå skillnaden mellan när vi ska stå kvar och kämpa – och när det är dags att släppa taget.
Behöver du någon att prata med? Kontakta mig på 0761 81 48 88 eller maila på michael@separation.se
Michael Larsen – relationscoach
Oj så rätt! Jag fick bittert erfara detta. Vi hade hunnit köpa hus tillsammans då han plötsligt stängde av och vände sig bort och stängde mig ute. Men nu när jag har fått distans, snart två år sedan jag bröt upp, ser jag att jag aldrig var tillräckligt viktig i hans liv. Om jag nånsin kommer till den punkt att jag vill ha någon i mitt liv igen, kommer jag att vara väldigt försiktig med vem jag släpper in.
Du skrev precis exakt mina ord… kunde ha skrivit det själv.. Han kunde bara lämna mig hux flux.. bott i huset 2 år o inget har han gjort för att kämpa för vår körlek.. den dom han antagligen inte hade, inte som jag… Lämnad ensam övergiven utan en suck till intresse o känsla… Man känner sig så lurad!!
Jag fick ställa frågan tvärtom. Älskade jag verkligen den här personen, eftersom jag tog emot så manga fula ord och till och med någon örfil?
Men när vi var i vår bubbla var det så fantastiskt underbart. Då var det bara vi och vår kärlek. Men verkligheten fanns där också. Hans verklighet var att vänta in tills vi skulle tillbringa våra helger tillsammans. Min verklighet var också att vänta in vår tid, men samtidigt bestod min verklighet även av hemmaboende ungdomar, krävande jobb, min träning, vänner och familj.. Det blev bara en massa konflikter… och konflikterna hade bara upphört om jag inte hade haft min verklighet. Hade min verklighet blivit mer lik hans hade vi haft det underbart. Hans verklighet var nämligen ”den rätta”. Det gick i stort sett inte att kompromissa, att ta del av varandras.
Till slut var det solklart, älskade jag honom? Och älskade han mig?
Så träffande och bra skrivet!
Och sorgligt känner jag.
Det har varit svårt att se att slottet var en ruin som du säger. Realiteten av att en person kan behandla en så kärleksfullt sen när de slutar vara förälskade i en så är man en fiende, hela ens värld blir upp och ner och man famlar för att som du säger få ett svar på hur blev det så här och hur kan jag göra för att det ska bli så bra som möjligt även om det innebär att sätta mina egna känslor åt sidan.
Jag har ju lämnat en fin man en gång. Det var tufft men i vetskapen om att det var rätt beslut för mig men ett beslut som sårade en annan så blev det viktigt för mig i alla fall att tänka mig in i hur det kändes för honom och inte göra det värre för honom än nödvändigt. Det fanns ju ingen anledning att behandla honom illa, han hade inte gjort ngt.
Kanske är det det jag har svårt att få ihop. Han var ju den som tappade känslorna, blev kär i en annan, lämnade och blev ihop med en ny. Då har man ju fått det så som man vill ha det och man har en ny kärlek att stötta sig mot, ta energi från och planera tillsammans med så då behöver man ju inte behandla mig illa? Jag vet inte hur jag blev fienden när jag sa att det är OK om du känner att du inte vill vara ihop, jag är ledsen och sårad men jag tvingar inte dig att stanna.
Nu får jag kämpa med att släppa taget som du skriver. Släppa taget om att jag ska kunna kämpa mig till en bra relation mellan oss där vi visar varandra respekt och omtanke som föräldrar och samarbetar kring vårt barn. Det är ju lika mycket hans ansvar. Och han har inget intresse av det alls. Inte nu i alla fall.