”För varje år som går blir jag alltmer grå och osynlig. Han har varit otrogen ett antal gånger och jag stannar. Ja, jag stannar! Hur kan jag göra så här mot mig själv?”
Kvinnan har börjat vakna! Tidigare var det en trött frustration, men nu börjar en konstruktiv ilska ta form. Det hörs på hennes röst och syns på kroppsspråket.
Vi kan kämpa med att försöka hålla ihop familjen för barnens skull. Eller för att vi är rädda för det definitiva steget bort – klivet ut i det okända. Vi stannar i det destruktiva, därför att vi inte tror på att vi har modet eller styrkan att gå åt en bättre riktning. Vi har blivit så tillplattade att vi inte tror på att vi kan få det bättre. Att vi inte förtjänar en oändligt mycket vackrare utsikt.
Härskaren är mästare på att få dig att känna det som om det är ditt fel. ”Ditt fel” att han eller hon är otrogen, får vredesutbrott, är frånvarande och uppslukad av sin smartphone. Berättelsen som mannen eller kvinnan ”marknadsför” så skickligt får dig att tvivla på dig själv i grunden. Du anstränger dig ytterligare för att vara till lags.
Relationen började ju så bra! Personen du mötte hade allt som du drömt om! Eller så fanns där en massa tvivel, men du hoppades på att kärleken skulle runda av de vassa kanterna.
Vad har hänt med dig på vägen? Vilka av dina grundvärderingar har du förhandlat bort? Hur får det dig att känna?
Vad av dig själv gav du bort för att det skulle hålla mellan er?
Så länge vi stannar eller går tillbaka till en partner som kränker våra heliga gränser, kommer vår kropp alltid att känna smärta eller leva i ett tillstånd av bedövning. Tankar som ältar och känslor som pekar finger åt oss: ”Det är kanske jag som gör så att han/hon beter sig så här? Jag gör allt för familjen och barnen!”
Att göra allt för barnen, kan innebära att lämna. För gott! Varför ska dina barn behöva se dig som en dränerad kärlekstiggare? En person som blir alltmer anonym för varje årstid. Dina barn förtjänar ett gnistrande du!
Vänta inte på att du ska få de rätta känslorna och att tajmingen ska bli den rätta för att lämna. Styrkan kommer till dig som en enastående vän, när du börjar ta de första stegen mot din egen värdighet. Även om det skakar i hela ditt emotionella system – agera! Agera som om du är värd trygghet, omtanke, respekt och attraktion! Kärleken vill dig väl! Alltid! Den lyfter ditt självvärde och kysser din panna in nattmörkret.
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att fastna – webinar ikväll den 5 juli kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Förändra dina begränsande anknytningsmönster – webinar den 6 juli kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Efter att jag nästan inte fanns längre fick jag modet att lämna. Det var flr knappt ett halvår sen. Han var så arg, gapade och skrek om allt i flera månader. Under våren har jag känt mig frustrerad att nu passar det för hamn att inte spela dataspel, att träffa våra gemensamma vänner som han alltid lät mig träffa ensamma förut. Nu har han en flickvän, de har träffats via nån datingsajt, hon är fortfarande gift med en annan man. När mitt ex berättade om detta kände jag mig väldigt nöjd med mitt liv och mina livsval. Hoppas nu att han kommer att lämna mig ifred!!!
”Relationen började ju så bra! Personen du mötte hade allt som du drömt om! Eller så fanns där en massa tvivel, men du hoppades på att kärleken skulle runda av de vassa kanterna.”
Dem här raderna sa så mycket, tar dem till mig utan att kunna känna igen mig i sammanhanget för övrigt, men just dem raderna, TACK, dem blir ett mantra som jag tycker säger så mycket.
Du är så bra på det här, tur att du finns Michael.
//Jeanette
”Relationen började ju så bra! Personen du mötte hade allt som du drömt om! Eller så fanns där en massa tvivel, men du hoppades på att kärleken skulle runda av de vassa kanterna.”
Så sant..!! I min separation (1 år idag ) fick jag tipset att skriva av mig. Jag gjorde så och innan jag han flytta letademin fd man upp boken läste ju se raderna om mitt tvivel och vips blev jag orsaken trots otrohet från hans sida…flera gånger.
Läser alla dessa texter du lägger ut, har kommit långt men det är tufft. I den lilla kontakt vi har blir jag fortfarande kränkt och nedvärderad.. fy!
Fint skrivet Michael!
Vi kanske även ska hjälp varandr lite mer.
Tänker på vad en väninna sa som stöttade mig mycket i krisens olika faser…efter separationen. Hon såg hur jag kämpade för att synas som person i värt Vi. När hon fick höra vad jag varit med om i vårt förhållande sade hon – jag ångrar att jag aldrig tog steget och frågade hur du hade det med din man Anna!! Hur du mådde!
Jag har funderat mycket på hur jag skulle ha reagerat om hon eller mina föräldrar hade hjälpt mig. Jag tror jag hade behövt hjälp för att se hur illa det var. Gränsern flyttades så sakta att jag inte såg hur illa jag gjorde mig själv. Det var ren instinkt för kroppens och själens överlevnad att säga nej till honom då han gjorde slut med den nya kvinnan efter tre månader och ville tillbaka. Det fanns inte på kartan att han skulle tillbaka.
Träffade honom på stan för fyra dagar sedan. Satt och smsade när någon satte sig lätt och smidigt bed bredvid mig.. glad i hågen.
Först pratar vi om våra barn…sedan blev det tyst. Visste inte vad vi skulle prata om. Jag nämner lite om min gamle fars enträgna strävan att hålla kvar vid sitt yrke. Min far är duktig och hans yrke är likt bondes en form av den livsstil. Krämporna han har som gammal försvinner när han jobbar.
Svaret jag går från exet är att han tyckte det var sjukligt att hålla på så som gammal..
Jag blir stum…svarar inte..samtalet dör ut och vi skiljs åt.
Med avstånd till relationen upptäcker man saker som är mindre smickrande. Men det gör det lättare att släppa det sista halmstrået om ett förlåt som aldrig kommer att komma….
Läser din blogg och undrar om du ser mig och mitt liv? Det stämmer så väl överens… Trodde jag skulle ha lämnat nu – skjuter upp det hela tiden. Det är lugnt nu sedan några veckor förutom dåligt bemötande, ignorerande och vissa provokationer. Kampen om att få pengar så att det räcker till extra räkningar för barnet och barnets sommaraktivitet måste jag ta tag i snarast. Alltid klagande vid lönedags om att pengarna aldrig räcker och att han betalar så mycket. Han får ut mer än dubbelt så mycket som jag och betalar några hundra mer i månaden till gemensamma räkningskontot. Älskar platsen vi bor på och avskyr tanken på att lämna den – men som vi lever i familjen nu är bara en väntan på att någon kommer att göra en förändring…
Essie!!
Känner då igen mig i dig, berätta mer, hur ni har det! Min tjänar oxå mer än dubbelt så mkt o ständigt tjat vid lönedags. Varje gång han ska betala räkningarna får jag en klump i magen, blir det en lugn kväll eller gap o skrik, alltid är det mitt fel oxå…
Känner m dig. Vi är en familj, utåt sett. Men inte på insidan…
Anna – trist att höra att du känner igen dig, men antar att vi är flera som har det likadant… Pengar är alltid en öm punkt och genom vårt upplägg har han ju fått ekonomisk makt över mig. Jag har gått med på saker i det ekonomiska för att undvika bråk men då blir det så att när jag köper kläder eller saker till barnen ska jag be honom om pengar då vårt barnbidrag går in på det gemensamma kontot till räkningar. Mestadels köper jag sakerna för min lön som redan är så låg. Vet att jag bör ta denna diskussion och förändra men vet också att det blir hetsig diskussion… Utåt sett ser vi också ut som en fungerande familj men insidan är inte alltid så bra. Hur man än gör så blir det inte bra… All styrka till dig, Anna! Skriv gärna mer om du vill 🙂
Först vill jag tacka för en fantastisk blogg. Mycket av det jag läser kan jag ta nytta av vilket jag är tacksam över.
Just nu upplever jag en kris i mitt förhållande. Min kille har brutit all kontakt med mig och jag når honom inte. Han säger att han mår så dåligt av allt som hänt att han stängt av sina känslor. Han vill inte prata med mig och säger att han behöver tid.
Vi har bara varit tillsammans i 2 år och han har sedan dag 1 varit ”the man of my dreams”. Förhållandet var så underbart bra på alla sätt och vis tills den dagen när jag fick reda på hans otrohet, dvs han hade sexchattat med en annan kvinna bakom min rygg. Det gjorde fruktansvärt ont och allt kändes som ett stort svek. Samtidigt hade jag starka känslor för honom och tänkte att en gång är ingen gång. Men det hände igen och igen och igen. Ovanpå allt fick jag även reda på att han hade alkoholproblem och hade det som ursäkt för sin otrohet. Jag började ifrågasätta mig själv. Hur kunde jag missa detta? Jag var väldigt chockad över att jag inte förstått att han var en alkoholist. Istället för att läka mig själv valde jag att finnas där för honom och stötta honom. Jag försummade mina känslor och jag fick aldrig tid att läka mig själv. Vi har inte lyckats ta oss igenom allt detta och vi har småbråkar mycket sista tiden vilket gjort att även han fick nog. Och nu har han stängt ute mig och jag vet inte vad jag ska göra. Jag befinner mig i ett mellanläge där jag inte vet vad jag ska förhålla mig till. Trots allt så älskar jag honom.. att inte få ha kontakt med honom, att inte kunna få kommunicera med honom äter upp mig innefrån och ut. En fruktansvärd känsla!