Det var ett koncept, en idé, en djupt rotad känslomässig föreställning som gjorde det svårt att se henne för den hon verkligen var. Jag tänker tillbaka på ett ex och hur bilden som jag hade då ser helt annorlunda ut idag. Det var ett ”perfekt” drömscenario som jag bar i mitt sinne, men verkligheten gick inte att förstå förrän senare.
Det kan ta tid för den emotionella narkosen att gå ur kroppen!
Vad är det som vi blir förälskade i? Vem är hon eller han egentligen? Bortom våra önskningar om hur vi vill att det ska vara…
Vi önskar så innerligt att vi förblindas för det som verkligen ÄR.
Vad är det som gör att när förhållandet har tagit slut, under lång tid kan låsa fast våra tankar så att vi inte kommer vidare, även om personen ifråga har tackat för sig.
Varför släpper vi inte bara taget när vi har blivit sårade alltför många gånger? Vi kan ha fragmentariska stunder som ser med klara ögon, men ändå välkomnar vi in mer kaos och smärta.
Det gör ont att skiljas från drömmen och hoppet! Det är chockerande att tvingas konfronteras med verkligheten om att just den där kvinnan/mannen faktiskt inte är rätt för oss.
Vi längtar innerligt efter att just den här personen en dag ska bli den som vi av hela vårt hjärta hoppats på att hon/han är. ”För egentligen är den är kvinnan/mannen så mycket mer fantastisk än de själva vet om. Om hon/han bara…”
Bara för att dina känslor får dig att tycka att den här människan är fullständigt enastående, att dina sinnen är överfyllda av attraktion, är inte detsamma som att hon/han är rätt för dig. Prova att skaka lite på piedestalen som du har byggt upp.
Utveckling är detsamma som att vakna! Stå inte i givakt för illusionerna som förför dig.
Ta ett par djupa andetag och inse att du inte kan förändra en annan människa. Även om din innerliga önskan är stark. Rätt person får dig inte att ständigt känna förtvivlan och ångest, utan lugn, självförtroende och en läkande självklarhet.
Det är många kilos överviktsbagage som försvinner när vi hittar hem.
Vad behöver du börja se och lyssna till?
Michael Larsen – relationscoach
Jag har börjat ”hitta hem” och det känns skönt, det har varit en lång resa..
Trots detta trillar man ner i gropen då och då. Var på middag hemma hos Ex igår, hans nära kusin & fru var hos honom över helgen & jag var inbjuden på middag för ”gamla goda tider skull” & för att säga hej.
Mitt i middagen blev jag sågad vid fotknölarna (till och med utskälld) för jag (som han sa) pratade över honom och aldrig lär mig! även om ingen annan knappt sagt ett ord under hela middagen. Pinsamt för alla, utom för honom, han bara fortsatte som vanligt.
Middagen förstördes och jag blev tyst och sa inget mera, synd om gästerna! Jag gick ganska omgående..
Tvivlet kommer-varför, självförtroendet sjunker, ledsenhet, var är deras självkritik mm? Ner i gropen, men nu kommer jag iaf upp fortare igen, och glad att jag tagit rätt beslut.
Vad gör att dessa människor inte ser sitt beteende & varför beter de sig såhär mot sina närmaste? men absolut inte mot kollegor på jobbet eller andar människor-å nej, då är det så överdrivet positivt.
En sak är säker, det blir färre middagar med honom framöver!
Önskar Er Alla en Glad midsommar!
Det HÄR känner jag igen. Å ja, det gör verkligen ONT att konfronteras med verkligheten ibland. Jag var förälskad i en man på avstånd, under en längre tid. Så en dag fick jag möjligheten att komma nära honom på riktigt. Men det dröjde inte länge innan jag tvingade inse att han har värderingar och sidor som verkligen INTE passar ihop med mig. Det kändes som ett betongblock föll ner från himlen och ställde sig i min väg. Men jag behövde vakna! Det var HEMSKT!!! Men jag blev friare sen.
Hej Petra
Har läst dina kommentarer många gånger och känt igen mig i dinsituation som liknar min tror jag…
Vore kul o få kontakt
Kram Anna
Hej Anna! Tack för att du känner igen dig i mina kommentarer. ❤️
Jag läser så mkt i detta forum..Allt följer mig exakt i den situation jag befinner mig i. Har fått så mkt hjälp härifrån. Men ännu inte tagit steget att lämna min sjuka relation . Men det kommer
Mitt ex vägrade prata med mig och det har gjort det så mycket svårare att gå vidare. Svårt att få ett sunt avslut med någon som inte tycker att separationen är något att diskutera. Förstår fortfarande inte varför han inte ville avsluta på ett värdigt sätt.
Jag förstår att det är frustrerande för dig Helena, men kom samtidigt ihåg att visa människor ”bara” är så…Acceptans kan vara någonting oerhört svårt, men när vi väl har hittat den…
Så klockrent…andas lugnare och piedestalen har krackelerat en hel del, jag har tappat flera kilon av den känslomässiga ”övervikten”…fortsätter att mejsla ner piedestalen och ”motionera” för att bli av med mer och mer…önskar alla en fin dag
Tack för dina ord Maarit och så önskar jag dig en fin midsommar:-)
Aj, ja. Jag är nyseparerad, efter två år tillsammans med en man som misshandlade mig. Till slut tog jag mig ur. Jag tror att det här är med fantasier är nyckeln. Vi tillbringade en lång, het sommar tillsammans för 25 år sedan. Sedan sågs vi inte på massvis av år. Under tiden fanns han hela tiden i min fantasi, och när vi träffades på nytt ville jag inte se sanningen. Han var inte alls den han var i min fantasi. Alla varningstecken fanns där och alla andra insåg det direkt, men inte jag. Jag ville att han skulle vara den jag drömt om under alla år. Inte den sadistiska narcissist han faktiskt är.
Det är tydligt för mig att jag har den här problematiken.
Jag ser de goda sidorna, jag ignorerar det andra och hittar logiska ursäkter för varför personen beter sig så (han känner sig osäker, pressad, har ingen erfarenhet sen barndomen osv.) Det finns alltid ett skäl och att jag tänker att jag ska då inte strö salt i de såren utan visa empati och ödmjukhet inför eventuella brister. Man är ju inte perfekt själv….
Det är som att mitt sinne har ett teflonlager där dåliga beteenden inte fastnar så nu när han lämnat mig så är det som att fantasislottet är kvar med alla fina minnen av att vi skrattade, reste, intimitet, umgicks med familj och vänner osv. och jag får kämpa med att komma ihåg att samma person kunde vända ryggen till när jag grät, kunde bemöta mig med retoriskt överlägsna meningar som kunde platta till mig, tystnad, lögner, svek, otrohet….
Jag säger till mig själv att jag borde inte sakna en sådan person och jag tar hjälp av meditation att hantera känslorna och tankarna men det tar tid …. det är verkligen svårt att ta till sig realiteten för jag upplevde illusionen så reell så jag trodde mig vara älskad….