Hur ofta har vi inte hört den egna rösten ge goda råd till andra, men själva gjort motsatsen? Hur många gånger har vi inte uttalat till någon nära: ”du måste lämna honom/henne! Han/hon är inte bra för dig! Du förtjänar bättre!”
Vi har läst böckerna, bloggarna och lyssnat på föreläsningarna om hur vi beter oss hälsosamt gentemot vår egen person. Vi har fördjupat oss i anknytningsteori, hälsosam kommunikation och vilken personlighet vi är enligt färgmodellen. Vi läser vackra citat om kärlekens enorma kraft. Och ändå trillar vi dit under förälskelsen, i förhållandet och i andra sammanhang – vi förlorar gränserna! Vi välkomnar för att sedan se integriteten kränkas.
Kärleken är inte blind, utan de hormonella påslagen och den svaga impulskontrollen. Och såren från förr – förhoppningarna om att få vara älskade: ”om jag anstränger mig lite till…Om jag bara ger honom/henne lite mer tid…Det är kanske mig det är fel på?”
Tiden som vi ger till den som inte har förmåga till självrannsakan/kärleksfull intelligens, förstör tilliten till oss själva.
Förändringar i våra liv kommer när vi börjar behandla oss själva som en älskad vän. Agera gentemot din egen person på ett sätt som visar kärleksfull omtanke. Sätt stopp för ”diplomaten” inom dig som till varje pris vill skapa fred. Tillsammans med emotionella vampyrer/tyranner kommer du aldrig att känna lugn. Inte heller i sällskap med den ointresserade som tar dig för givet.
Jag vet eftersom jag själv en gång i tiden tillåtit mig att dräneras. Dyrköpt men ovärderlig insikt och kunskap.
Vi behöver kärlek i våra liv. Men även gränser och viljekraft! Rösten inom dig som kan säga: ”hit men inte längre! Personen som inte är intresserad av att försöka förstå min emotionella kultur och som tar min kärlek för givet, ska inte vara en del av mitt liv.”
Vad inom dig behöver du göra upp med, så att du kan känna tillit till kvinnan/mannen i spegeln?
Michael Larsen -relationscoach
Det är så lätt att förstå när man läser din text men ändå så oerhört svårt att lämna. Precis som du skriver tror man att den andra personen ska ändras – att inse och förstå vad vi har och göra sitt yttersta. Man vill inte bryta upp ”familjen”. Börjar tänka negativt att alla män är så här…kontrollerande, manipulerande, inte vill lyssna…man ger upp och börjar uppskatta andra saker i livet som sina barn, vänner och annat. Har gett upp…Levandes död på något konstigt vis…dagar av nedstämdhet..anklagar mig själv för att ha gjort fel val…ensam
Precis så! Till slut lämnar hoppet mig och jag blir en zombie, jag bara är och i denna zombiefas så blir jag allt jag inte vill vara och stänger av och blir känslokall samtidigt så ifårgasätter jag mig själv och ser att jag är ju inte bättre jag heller…då blir jag kvar. Måste komma loss!
Det är ju som så ofta, att du skriver något som smärtsamt träffar och det är ohyggligt svårt inte bara i kärleksrelationer utan även i arbetet så kan man falla dit och bli utnyttjad o tagen för givet medan man hoppas att ens chef ska värdesätta en högre.
Men jag tar små små steg så tack för hjälpen längs vägen.
Jag hoppas detta webinar kommer igen för vi har filmfestival i Göteborg så jag kan inte ikväll.
Så sant. Det är så lätt och falla dit när man älskar någon. Tog ett tag och förstå att jag anpassade mig i mitt senaste förhållande också men denna gång var det en man som behandlade mig väl. Hade gjort klart i början att jag inte ville ha fler barn men när han längtade efter ett eget så var jag beredd att ge oss det för att vi skulle bli en familj. Men ville jag det egentligen eller anpassade jag mig efter honom? Jag har varit villig att tänja på gränserna tidigare i mitt äktenskap i många år. Till slut var jag inte längre mig själv.
Varför faller man alltid in i samma mönster, blev lämnad efter många, många år i samma förhållande där jag hela tiden trodde att det skulle bli bättre om jag bara var en bättre mamma, jobbade mer, tog större ansvar hemma med familjen gjorde mer helt enkelt. Men inget blev bättre och åren gick och jag kände mig bara sämre och sämre tills det var vardag att känna sig obetydlig.
Jag har aldrig i mitt 47 åriga liv känt mig värd något men jag fortsätter att ge och ge till alla andra.
Märkligt nog har jag fallit för en ny man ( trodde och tror inte det kunde hända )men denna mannen har så mycket ouppklarat i sitt liv så återigen hamnar jag i skymundan och jag får lära mig förstå att han anser att han inte har tid att ringa, smsa osv fast jag inte kan förstå hur kan tiden inte kan räcka till för att skicka ett sms. eller varför tar man inte tillfällen som finns att ses eller ringa. varför säger man bara jag har inte tid mitt huvud går på högvarv hela tiden jag hinner inte fast jag bara sitter hemma å tänker. vår relation är inte helt enkel men jag har förklarat att jag behöver höra ifrån honom och jag behöver bibehålla de små rutiner vi har ett sms på morgonen och ett samtal på kvällen eller eftermiddagen. Men inte änns det är jag tydligen värd.
Jag inser att jag är inte gränslös med mig själv längre. Eller, jag kan vara det, men bara en kort tid. Sedan säger rösten inom mig tydligt ifrån.
Dock är det ju så sorgligt. Att inse att det man hoppades på och det som kändes så bra var ett luftslott. Att jag inte kan ändra en annan människa är jag så väl medveten om, och jag försöker inte längre.
Jag är dock så van att kämpa för det jag vill ha att det nu känns lite märkligt att inte göra allt, dvs bända mig själv till höger och vänster, för att få den relation jag vill ha. Men det går inte längre. Jag tillåter inte längre att tas för given. Jag vet vad jag har att erbjuda och jag sätter gränser när det visar sig att jag ger mer än jag får.