Ett förhållande tar slut på minst två olika nivåer – avslutet där ena parten säger: ”Jag vill att vi går skilda vägar. Det är över nu!” Och avslutet som sker på ett psykologiskt plan: där vi accepterar att det inte längre fungerar och att det därför är dags att begrava drömmarna om en framtid kring vi.
Någonting som är väldigt smärtsamt för en hel del människor som jag pratar med, är den känslomässiga separationen, vilken kan pågå flera år efter att man som par gått skilda vägar. Det är en limbo som fångar oss i en rad olika känslor som t.ex. sorg, ilska, ältande, självanklagelser, cynism, generaliseringar kring kvinnor/män, skam etc.
En vän till mig berättade: ”Det som gör mest ont, är att den jag visat hela min person för, inte vill vara tillsammans med mig. Han kände mig utan och innan; och så valde han bort mig! Och jag som tycker att jag är kärleksfull och klok.”
Det ligger nära till hands att börja tvivla på det egna värdet: ”Om jag bara hade gjort och varit så istället…” En del av oss kämpar med att ändra på jaget i hopp om att vinna tillbaka den som lämnat.
Drömmarna om framtiden, liksom minnena vi delat med en person som vi älskat (eller älskar), är enormt kraftfulla och det spelar ingen roll vad andra säger: ”Du måste gå vidare! Du är värd bättre!” Det är vi som lever med den inre separationen. Att klippa emotionella nervtrådar tar tid! Att försonas med att det inte blir fler kapitel i boken ”Du och jag”.
En man berättar: ”Jag har sänt henne alldeles för många meddelande. Förnedrat mig själv genom att be om hennes kärlek och tvingat på henne mina ömhetsbetygelser. Kan bara inte stoppa mig själv när jag sitter där hemma i ensamheten i vårt f.d. gemensamma hus.”
Att orka öppna dörren lite på glänt och säga till sig själv: ”Det är slut! Det gör fruktansvärt ont, men för min egen skull är det nödvändigt att lyfta blicken. Jag kunde inte bättre då. Jag vill hitta en ny framtid.”
Vi kan aldrig få någon att komma tillbaka och älska oss genom logiska argument och övertalning. Attraktion fungerar inte så! Det är en resa som tar tid och där vi förr eller senare behöver inse att en f.d. partners beslut, inte är det som sätter värdet på oss, utan vi själva genom våra vanor och hur vi behandlar den egna personen. Och andra.
Jag vet att vi människor håller hårt tag om hoppet, men emellanåt behöver vi släppa det så att någonting nytt och fantastiskt kan få ta plats.
Michael Larsen – relationscoach
Skiljas utan att fastna – webinar den 9/3 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Mmm det är så sant ❤ Att möta sin rädsla, känna smärtan och släppa kontrollen…våga lita på att det går att hitta en ny väg framåt…lätt att veta, lätt att säga, inte lätt att göra…men det är först då något nytt kan födas. Det är som att vi måste våga dö och födas flera gånger om även under livet. För att dö handlar ju om att släppa taget. Och att födas om att låta livet och sig själv sakta växa och blomstra igen. ❤
Du skriver så bra Michael, tack❤
Du skriver så bra Michael, tack❤
Hm ja svårt att släppa taget känslomässigt men det är inte den värsta biten. Det svåraste som jag upplever det är det som kommer sen när du är tillbaka i kärlekens väntrum och lever ensam och inser att hur unikt.det är att någon du har känslor känner det samma för dig. De nya dörrar och möten med nya människor uteblir oavsett hur mycket du jobbar med själv eller hur aktiv du är med skapa förutsättningar för att de ska ske. Livet är bra men den sista pusselbiten saknas och går inte att finna någonstans tyvärr.
Jag känner igen rädslan för ensamhet och övergivenhet. Men tänk om det går att komma förbi den genom att verkligen möta känslorna, känna dem, stanna i dem, tills de inte är lika läskiga längre. Tills man inte är rädd för ensamhet och övergivenhet. Då kanske man slappnar av och bara njuter av det som är. Och då kanske inget känns omöjligt. Men att det får vara som det är. Helt enkelt.
Hm ja svårt att släppa taget känslomässigt men det är inte den värsta biten. Det svåraste som jag upplever det är det som kommer sen när du är tillbaka i kärlekens väntrum och lever ensam och inser att hur unikt.det är att någon du har känslor känner det samma för dig. De nya dörrar och möten med nya människor uteblir oavsett hur mycket du jobbar med själv eller hur aktiv du är med skapa förutsättningar för att de ska ske. Livet är bra men den sista pusselbiten saknas och går inte att finna någonstans tyvärr.
Att bli lämnad är en sak, men att bli sviken är en helt annan…..
Tack för ett lärorikt blogginlägg.
Jag och mitt ex separerade för drygt 1 år sedan, beslutet var gemensamt men kärleken fanns kvar hos oss båda. Trots att det nu gå en tid tänker jag på henne hela tiden, jobbar dagligen med att hitta glädjen i livet och få en så normal vardag som möjligt. Tyvärr var vi för olika men att separera med någon man älskar djupt kan vara det svåraste som finns.
Med tiden blir förhoppningsvis allt bra och en dag kanske det står någon där som jag faller för men just nu väldigt avlägset 🙁
Skogsblomman, jag håller med dig.
Det låter så fint att vara stark i sig själv och vänta sig nya möten och allt det där. Men ett faktum är nog att många av oss inte kommer att hitta en ny kärlek, just för att vi inte nöjer oss med vad som helst, och de riktigt starka mötena är ovanliga. Åldern spelar ju också in. Och även om man gör ”bra” saker och försöker fylla sitt liv så är det något som saknas som inte går att få från något annat håll. Det är en stor sorg. Så jag känner ibland att jag måste ge mig själv tillstånd att få minnas hur fantastiskt det kändes i min senaste relation, för jag tror inte det kommer att hända mig igen. Jag gör inget för att kontakta honom eller försöka få honom tillbaka, men i mitt inre har jag inte förmågan att släppa. Och ingen av de män jag dejtat på de två år som gått nu har kommit i närheten av att kännas rätt.
Mara, jag har varit singel i sju år, och I början var jag helt övertygad om att det löser sig när det är dags, det hoppet har jag inte längre. De första två åren var det bara härligt att leva själv vilket det inte längre är. Tyvärr så finns det ett bäst före datum när det gäller oss kvinnor, inte är det till ens fördel att vara en självständig kvinna som vill ha en lekkamrat. Man kan undra vad man gjort för att dömas till att leva livet ensam, för det känns som straff.
Detta behövde jag höra!! Har så länge gått och trott att han snart kommer visa att han är den han först var…….och jag har verkligen trott att riktig kärlek övervinner allt! Ack så fel jag har……han har aldrig älskat mig…….finns inget utrymme för honom att älska mer än sig själv! Nu är det dags sluta hoppas och gå framåt…..hur svårt det än är!
Tillhör än så länge skaran nyseparerade. Känns såklart avlägset med att träffa någon då allt är så färskt, men rädslan finns där att inte kunna älska så passionerat igen.. Att våga släppa ner muren och låta någon komma in. För hur det än är så är just passionen och kärleken en så stor del av livet. En stor del av att känna sig levande. Jag vet, glädjen över livet självt ska inte gå via en annan människa, men visst är det så att livet blir rikare med någon man älskar vid sin sida. I situationen jag befinner mig, då jag pratar med andra, så slås jag av hur otroligt olika vi alla människor är. Hur endel så ”enkelt” verkar kunna gå in i nya relationer. Snabbt finna glädje i umgänget med någon ny. Hur? Är en människa så lätt att byta ut för att plötsligt placera dit någon annan? Som att köpa en ny möbel, inreda och placera på lämpligt ställe? En ny bekväm soffa att vila ut i? Själv känner jag mig fullkomligt stängd för att kunna släppa någon så inpå… Vissa dagar tänker jag att bara tiden får gå så kommer det lätta. Medan andra dagar vandrar jag runt som i ett grått dis. Romantiserar det som varit. Idealiserar honom. fast jag förnuftsmässigt vet att våran relation, och kombinationen vi två, inte alls var så rosaskimrande alla dagar. Läser din bok Michael varje kväll.. Igenkänningen är så stark och boken ger mig kraft. Men tufft är det. Speciellt då jag är sysslolös, då spinner tankarna i mitt huvud. Samma film spelas upp om och om igen, Men det är väl en del av bearbetningen antar jag. Jag hoppas, och måste ha tilliten, att smärtan kommer blekna och glädjen någon gång får ta plats igen. Att också mitt hjärta i sinom tid kommer finna rum för kärlek till den människa jag hoppas finns och väntar någonstans där ute.
Långsamt återupprättar jag respekten för mig själv.Hon bröt vårt förhållande på ett grymt och förnedrande sätt. I ett par månaders tid bara grät jag. Men nu när det har gått några månader till börjar jag ibland kunna se på vad hon gjort som vore jag en iakttagare där det viktiga inte är att det är jag som drabbats. Och jag ser hur själviskt och oansvarigt hon handlat. Det sägs att man som den som blir lämnad inte ska höra av sig, inte söka upp sin före detta partner, nästan göra sig oanträffbar. Jag har inte kunnat göra så. Jag har lämnat ut mig totalt, visat all min svaghet, all min längtan , allt mitt hopp, all min sorg och all min kärlek. Jag har också försökt säga hur jag ser på hennes svek, fast jag inte lyckats så bra med det, kanske. Det har varit outsägligt smärtsamt. Men jag har inte kunnat göra på något annat sätt. Det är jag. Vi har mejlat och skrivit brev. Vi har haft flera telefonsamtal, varannan vecka eller så, och efter varje samtal har jag känt mig starkare. Jag kan nu under ett samtal i långa stunder bevara mitt lugn. Hon berättar aldrig något om sig själv, bara ” ja det är bra, jag är tillsammans med T nu och vi försöker att få till ett liv som fungerar….” Och så kan det förstås inte fortsätta. En vänskap, även om den som i vårt fall är mycket skör och oerhört laddad förutsätter ju någon form av ömsesidighet. Hon inser att det inte skulle vara möjligt att hon skulle dela med sig av sina känslor. Så kan hända att våra smatal inte kan fortsätta. Inte så länge jag känner så starkt för henne i alla fall. Kanske är samtalen slut nu men jag är glad att hon har lyssnat. Jag hatar det hon har gjort men tyclker så mycket om henne för allt annat som är hon. Det du, Michael, säger i näst sista stycket känns verkligen relevant. Så därför måste vi ändra oss själva, våra känslor , vår syn på oss själva, ta fram det i oss som bygger upp.. Och jag tror att för många går vägen till förändring genom att, också mot den som lämnat oss, vara helt öppen, ärlig och självutlämnande i all sorg, saknad, längtan, underläge och svaghet. Så har det varit för mig ialla fall – och jag reser mig.
Oj vad jag känner mig Lukas. För mig tog det ett tag innan reaktionen kom, i början var det bara saknad efter min son. Sen kom saknaden efter henne långt senare och jag insåg med perspektiv att vi, från mitt perspektiv, haft något som närmast är oansvarigt att kasta bort. Men då var det för sent.
Jag har blottat mig så mycket, reflekterat, förändrat. Men fått så otroligt lite tillbaka, hon har inte varit närvarande i samtalen och det har kanske gjort resan ännu jobbigare. Jag få dock säga att allt mitt kämpande ändå lett till resultat, idag har vi en dialog som ä mycket mer präglad av ömsesidig respekt och nyligen frågade hon faktiskt hur jag mår på ett sätt som kändes ärligt. Jag tror det var första gången. Jag tror inte det kommer att bli vi igen och jag har lärt mig att undvika förhoppningar och, framför allt, förväntningar. Men jag tror på nytt att vi kan ha en bra relation kring vårt barn och i slutänden är det vad som räknas.
Lukas, Pappa till; det känns i mig när jag läser era ord. Starkt också att ni delar, att vi är flera män som faktiskt kan-vill-vågar visa sig vara sårbara, små, ledsna men med en vilja till reflektion och en riktning att leva större. För mig/oss fanns inga svek iform av otrohet, men jag känner ändå ibland att sveket finns där; mot barnen, gemensamma vänner, drömmen om det gemensamma huset vid vattenbrynet, uppleva och dela barnbarn….Det slår över en ibland som en monsun trots att det snart är två år sedan helvetet bröt loss. Tårarna rann igår när jag var ut och åt med döttrarna. Glädjen, skratten och deras lättsamhet, samtidigt som man inte får tillgång till all deras tid. Glädje och sorg samtidigt. Märklig känsla. Det tomma huset som man kommer hem till sent igår kväll. Det känns. Så in i h-e. Förvirringen som sköljer över en nu när man träffat nya kvinnor och inser att man tänker annorlunda, vill annorlunda och vågar visa att man inte vill tillbaka där man engång var. Styrkan som växer sig allt starkare långt därinne, en otroligt skön mix av liten/stor, stark/svag, nyfiken/erfaren, sorg/glädje, gränser/anpassning, reflektion/här och nu……Ett nytt Jag.
Lukas, Pappa till och Håkan; också jag är glad att ni män delar med er här. Ni ger mig hopp. För det är ju just en reflekterande man, som ni, som jag önskar finna. Så skönt att se att ni finns!
Känner för övrigt helt igen de där mixade känslorna, där eufori över det nya livet som blev mig givet tack vare mitt hårda arbete, blandas med sorgen över allt som gick förlorat.
Här har mitt barn precis åkt efter att vi varit tillsammans i tre dygn. Det är tomt. Enormt. Mitt val är att ta in tomheten men vägra att fastna i den.
Det är onekligen en märklig känsla att mitt i livet bygga ett nytt liv på helt nya premisser.
Det finns något trösterikt i att läsa att fler går igenom liknande saker även om man rationellt förstår att det är så. I synnerhet som det blir lättare att identifiera sig med andra som blivit lämnade och, kanske också, andra män. För det är oftast kvinnors röster som görs hörda i dessa frågor.
Vill också vara tydlig med att de förändringar jag aktivt försöker göra och de insikter jag gjort hittills är för mig och inte för att vinna henne tillbaka, jag såg tidigt att det var en lätt fallgrop att ramla i.
Tre saker träffade mig lite extra i det Lukas och Håkan skriver:
”Jag hatar det hon har gjort men tycker så mycket om henne för allt annat som är hon”
” För mig/oss fanns inga svek i form av otrohet, men jag känner ändå ibland att sveket finns där; mot barnen, gemensamma vänner, drömmen om det gemensamma huset vid vattenbrynet, uppleva och dela barnbarn…”
”Styrkan som växer sig allt starkare långt därinne, en otroligt skön mix av liten/stor, stark/svag, nyfiken/erfaren, sorg/glädje, gränser/anpassning, reflektion/här och nu……Ett nytt Jag”
Allt detta kunde jag lika gärna själv ha skrivit.
Relationen i all ära men min överlägset största sorg är kopplad till vår son, den finaste pojke man kan tänka sig. Tveklöst har separationen gjort att vi båda har utvecklats som föräldrar. Men det går inte en dag utan att jag känner att vi har svikit honom och den uppgift vi gemensamt tagit på oss, att vi tvingar honom till ständig längtan, att vara utan en av oss 100 % av tiden och att flytta mellan oss. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna förlåta oss för detta, mig för att inte ha lyckats vara den partner och pappa som hon söker och henne för att ha lämnat när (min bild) allt gick åt rätt håll och för att inte vilja ge oss chansen igen med perspektiv.
Hur tänker man då för att komma vidare när han som jag levt med i 25 år, efter att ha sagt att han vill leva själv säger att han inte alls är säker på sitt beslut? Jag kommer inte vidare utan håller fast vid just det, att han inte är riktigt säker. Faktum kvarstår, vi bor inte tillsammans längre, han lever som singel. Jag gör allt för att bli bättre, mer attraktiv, framhäver alla mina bra sidor. Just för att han sa att inte var säker, då kan han ju ändra sig, eller hur? Det har gått en månad sen han sa det, än har han inte bett mig komma tillbaka för han är fortfarande inte säker. Jag kommer att vänta och försöka övertyga honom så länge han inte är spiksäker på sitt beslut. Hur ska jag tänka?
@Hanna
Det finns ju inget enkelt svar på den frågan. Men två saker slår mig när jag läser det du skriver:
– Du skriver att du vill komma vidare i första meningen. Men sen skriver du att du håller fast vid hoppet. Jag tror att du måste börja med att landa i vad du själv vill.
– Du skriver att du gör förändringar men jag får känslan att du gör dem för hans skull och inte för din egen?
Kan man ha kvar hoppet om att förenas igen och ändå gå vidare i livet? Knanske. Det jag vet är att längtan förblindar. Jag ser inte klart. Så det enda som jag kan hålla mig till är att hon menar det hon säger när hon säger att hon älskar sin nye partner och att hon inte tänker sig ett liv tillsammans med mig. Ge mig kraft att se klart och ta hennes ord på allvar!
@Lukas: Bra fråga!
Jag tror inte man behöver sluta hoppas. Däremot tror jag att, för att komma vidare, måste man försöka lita till att det som blir, blir bra och vara sitt bästa möjliga jag; som individ, som ex-partner, förälder. På så sätt blir man en bättre partner i nästa relation, oavsett om den är med henne eller någon annan. Och om hon är lycklig med sin nya partner får man försöka finna tröst i det, att hon träffat någon bra.
Jag upplever att detta förhållningssätt hjälpt mig. Därmed inte sagt att jag alltid lyckas se saken på det sättet..
Förstår att man måste skilja på hopp och längtan.Tyvärr går de ofta hand i hand. Mina samtal med min före detta har hållit hoppet vid liv. Men kanske är samtalen nu slut. Jag ska ändå försöka bevara ett hopp, ungefär som en positiv beredskap inför något oväntat.
Som jag skrev tidigare så håller det ju inte i längden att det nästan bara är jag som delar med mig av mina känslor och upplevelser. Hon är så stark. Hon kommer nog aldrig att söka upp mig.
Är det av omtanke om mig? Kanske. Det är väl naturligt att den som lämnar inte vet hur den ska förhålla sig. Vad som sårar , vad som ger falska förhoppningar, vad som bara ger mer sorg och längtan.
Hon kommer att hålla sig undan. Klara sig bra. Jag kommer aldrig mer få höra hennes röst , än mindre se henne. Dert gör ont. Men det kanske är bäst så.
Jag har ännu inte kommit så långt som du , ” Pappa Till” .Men jag anar att jag någon gång i framtiden ska kunna glädja mig åt att hon fått det bra med sin nye man. Så känner man ju inför någon som man tycker väldigt mycket om, kanske till och med älskar.
Jag tror så här, och nu kanske jag låter hård, men man ska inte göra sig några illusioner om förändring. Man har blivit bortvald, antingen direkt i form av att någon ställer sig upp och lämnar en, eller genom en långdragen smärtsam splittring. Och hur ont det än gör så finns det oftast större och mindre skäl till att det inträffar där båda är inblandade. Men faktum kvarstår, att om människan jag levt med verkligen älskade mig och såg mitt rätta värde hade den personen stannat kvar.
För mig var enda sättet att komma vidare att klippa kontakten helt och ta smällen. Inga samtal, sms eller möten. Jag ordnade en riktigt bra samtalskontakt istället för att bygga upp mitt eget värde.
@Lukas, om jag ska vara helt ärlig tror jag att era samtal får henne att känna sig bättre till mods, för med all säkerhet brottas hon med skuldkänslor. Och rent generellt kan man väl säga att det inte finns något bättre sätt att försöka vinna tillbaka en person än att, i alla fall på ytan, verka som om man gått vidare och insett hur mycket mer man är värd. Ofta leder detta kanske även till en insikt om att man faktiskt ÄR värd mer. Fake it until you make it…
Tveksamt om hon har skuldkänslor. Jag tror inte det. Hon slår ifrån sig om jag antyder det. Hon anser sig drabbad av en så stor passion att hon inte har möjlighet att styra över den. Hon säger att hon skulle göra sig själv och alla andra inblandade olyckliga om hon inte följer sin starka känsla. Hon hade inte tänkt göra slut, hon älskade mig, men så råkade hon möta denne man- som hon kände sedan förut. Och det kunde inte hon hjälpa. Det var inte hennes fel. Jag hör ju hur tokigt det låter. Det finns något väldigt omoget, flummigt, över det. Jag tror att det finns något som heter soldaritet , omtanke och så småningom möjlighet att tänka också då man drabbas av en passion om man lever i kärlek till varandra.
@Eva, du har lättare att se ditt eget värde än vad jag har och vi befinner oss säkert i väldigt olika livssituationer .Jag tar till mig det du skriver . Det talar till mig. Det styrker, det är tydligt och konstruktivt, inte hårt.
Om hon nu handalt så som hon gjort så kanske hon inte är värd min kärlek. Jag värderar henne lägre? Känns främmande att nedvärdera henne. Släpper värderandet av henne. Försöker tänka bort henne. Bara se mitt eget värde.
Lukas; där har du en viktig nyckel, att släppa värderandet, släppa henne. Fokusera på ditt liv, på att bygga ditt eget värde. Jag vet hur svårt det är att släppa taget, och det är en process där man släpper och så kommer det tillbaka och så släpper man och till slut finns tankarna inte alls längre på vad den andra gör, tänker, känner och varför.
Från min sida var det en enorm kärlek jag hade med min före detta man. Och så lämnade han mig och jag sjönk fullständigt. Men jag tränade dagligen på att släppa taget. Jag minns när jag plötsligt en dag insåg att jag inte hade tänkt på vad han gjorde trots att jag var med vårt barn och han alltså hade all möjlighet att göra vad som helst.
I juni har det gått två år. Idag är han en lugn sms-kontakt kring vårt barn. Men mer är han inte i mitt liv. Jo, minnet av den fantastiska kärlekshistorien
Så; du behöver inte varken upp- eller nedvärdera henne. Du behöver ”bara” släppa taget och öva dig i tillit till att livet vill dig väl. Varm kram!
Precis. För mig var det viktigaste att sluta fokusera tankarna kring mitt ex. Det var något jag aktivt fick göra, att liksom försöka ”byta tankar”. Jag valde bort ledsam musik, ändrade mina Spotifylistor, undvek kärleksfilmer, valde lämpliga radioprogram osv. Jag började springa/träna 3-4 gånger i veckan. Jag hade läst att när vi tränat i 30 minuter där hjärtat får jobba händer något med vårt tankemönster. Jag tyckte att det fick mig att må bättre.
Det är ju tyvärr så i kärlek att det aldrig finns några garantier, det går inte att lova något (även om normen kring kärlek får oss att tro det). Vi möts och skiljs, blir kära och slutar älska. Det är en risk man tar när man lämnar sin tilltro i någon annans händer. För mig är det en kamp varenda dag att komma ihåg mitt eget självvärde i den känslocirkus som mitt liv innebär. Det är ett arbete som kräver energi, inget som kommer automatiskt. Jag levde i över 10 år i en relation präglad av ömsom kärlek, ömsom våld/ psykisk misshandel/sexuella påtryckningar så jag vet vad det innebär att kravla sig ur mörkret. Det är inte lätt.
Lukas; Tror precis som Marianne att det är en viktig insikt som behöver landa hos dig. Och det handlar nog mer om hur du värderar din egen….tid, energi, kraft, tankeverksamhet snarare hur du ser på din fd. Jag blev också lämnad. Kände mig utlämnad och uträknad. Totalt. Insikten att använda tiden till att fokusera på mig själv kom succesivt-mkt mha denna blogg; vad som ger mig energi, vad som får mig att må bra. Vad är viktigt, vad är skitsamma-för mig? Allt som jag tappade bort under äktenskapet där jag också förlorade mig själv. Sakta, sakta så började mitt ex försvinna ur mitt system. Och jag med mina behov tog allt mer plats. Betyder inte att jag ser ner på mitt ex, men för mig var det viktigt att helt bryta under en tid, förutom det som krävdes med barnen, för att kunna fokusera på mina sår och bagage. Ge dig själv det bästa du kan just nu-värdera dig själv, din tid och kraft högst!
@ Marianne, Tack för ditt underbara svar! Du säger att du dagligen tränade på att släppa taget. Förstår att du tränade på många sätt. Men kan du tipsa om några. Hur tränade du? Jag jobbar, går på jym, träffar vänner, håller på med musik, går på bio , teater….. Men så fort jag ser något som skulle intressera henne så vill jag kontakta henne. Ändå, jag klarar mig nog bättre och bättre, fast det går väldigt långsamt. Måste vara medveten om varför jag gör det jag gör. För att få tillbaka henne, eller för min egen skull. Måste öva mig i sund själviskhet, i självständighet.
Det där med tilliten till att livet vill mig väl och tron att det finns liv framöver är en stor och egen historia.
Lukas, jag tror att du gör helt rätt när du gör saker som du mår bra av, även om så mycket i det påminner om henne. Tränandet i att släppa taget tror jag handlar om medvetenhet och acceptans. Att våga se just det du ser, att du hela tiden vill kontakta henne, men stå emot impulsen att göra det. Jag misslyckades många gånger, men också det är en del av processen. Men jag växte varje gång jag lyckades. Efter en tid kunde jag till och med se att jag hittade på förevändningar för mig själv för att få kontakta honom. Och att lyckas står emot var en av mina nycklar till att släppa taget. Jag vägrade liksom att låta mig själv ta den lätta vägen, dvs kontakta honom för att få bukt med min ångest. För det är faktiskt den lätta vägen, den tuffa vägen är att rida ut ångesten på egen hand och med hjälp av vänner, mitt i den verklighet som man inte vill ha.
Det viktiga tror jag är att acceptera sig själv precis där man är, och att ha en vilja och ett driv att komma någon annanstans. Och att ge det tid. Så många gånger jag har fått bakslag. Men de blir färre och mindre djupa med tiden. Jag tror också på att vägra att låta sig själv fastna i självömkan och jag tror på att så långt det bara är möjligt bete sig värdigt, oavsett vad den andre gör.
Och när man gör detta, saker man mår bra av, inte låter sig ta den enkla vägen, andas genom ångesten, så växer ens egen värdering av sig själv alldeles naturligt. För då behandlar jag mig bra och till slut förstår jag att jag är bra.
Och var öm och varsam med dig själv. Värre livskris än en skilsmässa med gemensamma barn har jag inte varit med om. Men tar man sig igenom det medvetet och genom att arbeta med sig själv så finns det ett helt nytt liv där bakom hörnet. Jag var så nere på botten i början att jag inte förstod hur jag skulle orka dagen, jag fick ta timmar i taget. Idag är jag lugn. Jag har ingen brådska någonstans, nästa relation kommer när den ska. Jag småpratar med min exmans nya kvinna när jag träffar henne. Jag har en lugn kontakt med min exman. Jag är ett levande bevis på hur bra livet kan bli.
Tack Marianne. Att läsa det du skriver inger hopp och en förvissning om att det faktiskt går. Du inspirerar. Jag och många med mig vet så väl hur och vad vi behöver göra, men att fastna i ett hopp om återförening eller brist på tilltro till vår egen förmåga till läkning hindrar oss många gånger. Jag känner ett lugn när jag läser din text.
Marianne, Ditt brev är uppmuntrande. Jag blir glad. Naturligtvis för att du lyckas och når ett lugn. Men också för att jag själv får lust att kämpa. Skulle vilja notera varje liten seger jag kommer att vinna, varje dag. Jag tror att de kommer.Viljan har jag. Självömkan tror jag inte att jag har men däremot ofta en alltför stor barnslig öppenhet som kan spela mig spratt. Hoppas att i framtiden kunna stötta andra så som du nu gör. Vad fint att du så klart kan sammanfatta dina erfarenheter! Tack! Någon gång senare skulle jag vilja diskutera vad mognad , solidaritet och omtanke kan innebära.
Härligt att läsa att höra och få ta del vad ni andra har gåttoch går igenom själv går jag igenom ytterligare en gång rejält denna gången en separation av över ett 24 års långt förhållande och dom senaste 4 åren har vi umgåtts med tills den dagen när han träffat en annan och att det är bara är vänskapskänslor han haft dom senaste åren trots utnyttjande och psykande fått mig där jag var i vårt förhållande innan seperationen . Har två barn dottern bor hos sin pappa träffas aldrig pga honom och sonen bor hos mig . Det är tufft att ta sig upp på benen igen och hoppas att man nån gång träffar kärleken igen och allt vad det innebär också betet mig ocj sagt och skrivit saker bara för att få en chans men vet innerst inne att så lär det inte bli ”vi igen” trots det . Men kämpar verkligen för att få mitt liv tillbaka och mina vänner som jag vet står och stått vid min sida men aldrig sett dom eftersom fokus har varit på honom och gjort mig själv illa pga honom men aldrig mer kämpar för att hitta mig själv som jag tror finns där någonstans samtidigt kämpar för mina barn för dom är mitt allt . Och sakta men säkert tar en dag i taget och värderar mig själv och visar uppskattning till mig själv och andra som jag bryr mig om att återta kontrollen av mitt liv och hitta mig själv . För att få ett bättre livsrikt liv det bara går själv /ensam eller med någon framöver . Känner igen mig själv i allt ni skriver och säger . Även om det är tråkigt vad alla går igenom så är det skönt att veta att där är fler . Varma kramar
Hej alla i detta inlägg…vilken smärta, sorg och bråddjup förtvivlan jag känner av.
Jag har varit där flera av er är nu.
Till Lucas vill jag säga Var snäll mot dig själv och du är mycket klok samt att du redan nu håller på att skaffa dig verktyg att inte kontakta exet. Dels genom att du är inne på denna sida för att få ut dig din ångest och dels att du stället frågor…det är en Stor mognad…du är på rätt väg.
Igenkänningen är enorm i de flestas kommentarer och jag önskar ge er styrka.
Med risk för upprepning säger jag igen ’ mina bröder sade till mig dagen efter beskedet Nu förstår du Anna, nu är det som om att han dött för dig fast värre för du måste förhålla dig till honom!’
Första veckan var det som Marianne säger man fick ta en timme i taget …
Verktygen som tog mig vidare var dels att skriva av mig allt i en anteckningsbok. Allt hamnade där, sorg, bitterhet, svek, skam, ensamhet, sorgen och den dåliga självkänslan. I denna bok satte jag även upp mål om framtiden.
Dels hade jag också två underbara vänner som fanns ett telefonsamtal bort när stress och ångest satte in, till och från under två års tid.
Ytterligare ett annat verktyg för att kunna sova bra var hård träning och hårt arbete med hus, samt att jag gick en utbildning. Utbildningen tvingade mig att fokusera på läxor under ledig tid å fokusera med hjärnan.
Tiden gick å sedan började man kunna öppna dörren till det nya livet i etapper. Då började jag söka information på nätet om skilsmässor å fann bland annat den här bloggen, som varit en tröst och bidragit till personlig utveckling.
Människor som stöttat mig har bland annat gett mig följande fraser..
Det är inte hur man har det utan hur man tar det.
Döm inte exet för hårt, vem som helst kan fela, är du beredd på att kasta första stenen…
Sedan var det en äldre man som jag känt Ingela mitt liv som sade tidigt efter beskedet…nu har du plötsligt fått en enormt oöverkomlig mur framför dig. Du kan inte under några omständigheter varken gå runt, kliva över eller forcera den. Du ser bara muren. Men så går tiden och plötsligt en dag finns det en dörr i muren. Tiden går och dörren öppnas sakta lite i taget. Rätt dom det är så är dörren vidöppen och du står i dörröppningen. På andra sidan ser du det vackraste landskapet du någonsin sett och du kliver ut med stolt hållning redo att omfamna livet…
All lycka till er alla, ni har varit perfekta tidigare ni är det nu och kommer vara det i framtiden för precis den ni är.
❤❤