”Man är själv ansvarig för sin egen lycka!” (Jag tror inte på den där meningen).
Men om hela ditt värde som person kretsar kring en partner eller att få möta någon som ska ge dig kvittot: ”du finns och är någon i den här världen!” – så kommer besvikelserna snart att infinna sig.
Lycka är ett mångfasetterat begrepp!
Föreställ dig att du en dag som denna skulle ge dig ut och inte möta en enda människa. Du beger dig mot ditt favoritkafé, men ingen där. Inte ens någon personal. Butikerna är stängda fastän det är efter klockan tio. Bara du! Paniken skulle snart ta plats inom dig och begreppet lycka skulle inte finnas på kartan.
Att vara lycklig är att få vara en del i ett större sammanhang. Lycka och att känna mening är oskiljaktiga. Vi känner mening i mötet med andra, när det finns människor som läser våra inlägg och kommenterar (positivt), klickar hjärta våra bilder på t.ex. Instagram och Facebook. Skulle jag driva en blogg om inte en enda person läste den? Självklart inte!
Bekräftelse är en del av vår mänskliga föda och utan den skulle vi snabbt förvandlas till emotionellt förtorkade mumier. Vi behöver andra som kommunicerar: ”vilket härligt leende du har!
”De du sa under mötet var brilliant!”
”Jag älskar dig!”
Problemen uppstår när vi förväntar oss och blir krävande kring att en partner ska stå som unikt ansvariga för vår lycka. En man eller kvinna som ska ta hand om allt det som gör att vi kan känna ro, framtidstro, le, vara engagerade, ta tag i saker, nyfikna, snälla mot oss själva…
Vi behöver ha förmågan att tanka på oss själva för att ha någonting att ge. Hur vi inspirerar oss själva är helt avgörande för att en parrelation ska kunna hållas levande. Våra handlingar gentemot en partner kan göra henne eller honom glad, tacksam, åtrådd, sedd, lyssnade till…men vi måste ha en mottagare inom oss som fångar upp signalerna. Routern måste vara installerad för att det ska finnas uppkoppling!
Mening, riktning och lycka tillhör samma familj och frågan är hur vi samspelar med denna enhet. Vad bjuder vi oss själva på så att vi kan bli vårt bästa jag, så att vi kan vara behagliga att vara nära.
Så lämnar du en narcissist – webinar söndag 25/3 klockan 20.00. Du är varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoach
Jag har ju som levt som singel hela mitt liv. Fast jag har ju självklart provat träffa olika killar/män i korta perioder. Sen har det bara inte känts rätt eller blivit bra och så har jag eller dem börjat backa och så har det blivit ett avslut och med det flera jobbiga sorger, separationer och besvikelser. Jag har behövt återvända till mig själv många gånger. Och det har gjort att min tro på mig själv, kärleken, Gud, män, att det finns nån mening med allt…hoppet om att jag ska få uppleva härlig samhörighet fysiskt/emotionellt/själsligt…den har verkligen prövats. Och jag lever oxå här och nu med stora tvivel om det nånsin kommer hända mig. Ett möte och en relation som är att bygga på. Som håller och blir bättre med tiden, istället för tvärtom.
Men jag kan känna att jag mår bättre just nu än jag nånsin gjort tidigare. Säger just nu, eftersom jag vet att det kan vända oxå. Men det som hänt är att jag tror jag nådde botten under hösten efter en stor besvikelse förra sommaren. Och sen dess har jag bestämt mig för att ta hand om mig själv fullt ut och njuta så jädra mycket jag bara kan av livet. På egen hand.
Och helt plötsligt så mår jag bättre än på länge och känner mig stark. Tror att det handlar om att jag fokuserar fullt ut på min egen väg just nu. På vad jag kan göra varje dag för att må så bra som möjligt.
Och jag har börjat GÖRA saker och göra val som ligger i linje med det. De där goda vanorna som har med hälsa och livsstil att göra.
Jag har kämpat och oroat mig färdigt för min framtid och mina relationer. Jag klarar av att leva mitt liv som singel, det är ingen katastrof. Det är ett bra liv även om jag saknar vissa delar. Men jag har styrkan att hantera det.
Nu GÖR jag det jag mår bra av istället: tränar, umgås med människor, njuter av det lilla, gör det jag vill. Och det känns som att det är JAG som har väljer att leva ett härligt liv oberoende av om jag någon gång kommer att möta ”den rätte”. Jag tänker inte fästa så stor vikt vid det. Det är jag som väljer min väg och jag går den…väntar inte på någon eller något mer.
Det finns så mycket att göra och uppleva och jag behöver inte någon följeslagare för att njuta av omgivningen och alla de andra människorna som möter mig längs med vägen.
Ser just nu mitt liv lite som en sån där lång, spännande och härligt utmanande pilgrimsvandring längs med Santiago De Compostela.
Så underbart att höra Petra!! Jag tror verkligen att det är där nyckeln ligger – i det du skriver – att välja sin egen väg och gå, inte vänta på någon eller något.
Går man den vägen så möter man människor, som man kan njuta av livet med kortare eller längre stunder. Är någon av dem en partner för livet – underbart, men kommer inte hen så har man ett underbart liv ändå.
Livet är verkligen för kort för att gå och vänta!
Vi borde höras nån dag Marianne ❤️ Kraaam
Jag blir också glad av att läsa det du skriver Petra! (Och du med Marianne 🙂 ) Önskar dig mycket glädje i ditt liv.
Själv tror jag att längtan efter tvåsamhet dels beror på rent biologiska orsaker, dels på samhällets normer. Är inte alls säker på att vi är ämnade för livslånga monogama förhållanden även om det kanske kan vara tryggt för många. Tror istället på kärleken till våra medmänniskor, till själva livet. Lyckan vi kan känna över att få finnas till, att klara av motgångar, hitta en inre frid. Längtan efter barn är ofta stark och nedlagd i oss. Så stark att vi inte alltid tänker förnuftigt. För min del resulterade längtan i flera barn, underbara på alla sätt, med fel man. En man som var galen av svartsjuka, som präglat mitt liv under massor av år trots att jag skiljde mig tidigt. Många korta härliga förälskelser under följande år och nu är jag mätt på män. Nöjd med livet och att bara vara själv. Så härligt att ha tid att komma underfund med vem jag själv är, få tid att reflektera över tillvaron. Njuter av att känna systerskap med kvinnor.
Kände mycket igen mig i det du skrev Petra! och även ni andra!
Har hamnat i en fas nu där jag nästan helt har tappat hoppet om att någonsin få uppleva kärlek från en partner igen. Det är 4 månader sen jag blev dumpad. Tycker att jag på många sätt mår mycket bättre nu och jag har många saker i mitt liv att vara glad och tacksam för här och nu! Men precis som du uttryckte det så saknar man vissa delar..
Det är väl bara att härda ut frustrationen och fortsätta att ta hand om den egna personen och försöka glädjas extra mycket åt det lilla i vardagen!
Lycka till på färden alla mina medvandrare! Tillsammans är vi starka!
Japp…vi lär av varandra och är starka tillsammans ❤️ Tack Ana!