En kvinna säger: ”när jag känner att jag inte duger lägger jag in en extra växel.”

En man säger: ”jag har gjort allt i min makt för att visa hur mycket jag älskar henne, men hon tar mig för givet. Känner att jag knappt får någonting tillbaka. Varför fortsätter jag att kämpa?”

Ofta finns det en tidig relationshistoria bakom sättet på vilket vi beter oss när vi dejtar och i tvåsamheten.

Var den lilla flickans första manliga förebild (pappan), närvarande, känslomässigt tillgänglig och kärleksfull? Eller var han frånvarande och känslomässigt torftig?

För den lilla pojken var mamman den första kvinnliga förebilden. Hur var det för honom? Vad lärde han sig om närhet och kärlek?

Det kan även finnas en medfödd känslighet och aversion mot separationer och som håller oss kvar, även om vi växte upp under trygga och kärleksfulla förhållanden.

Vilka relationskoder bär vi med oss? Vad förväntar vi oss av kärleken?

Längtan finnas där, men vad är vi beredda att ta och acceptera för att få känna oss älskade?

Det är inte logiskt, långt ifrån, men varför nöjer vi oss med olika former av dålig halvkärlek? Varför accepterar vi känslomässig försummelse, torftiga kopior av kärleken och t.o.m. kränkningar?

-Vi hoppas på ett förändrat beteende från dejten eller partnerns sida. Vi hoppas på att hon eller han ska vakna och se hur väl vi vill dem.

-Vi tror eller kanske t.o.m. är övertygade om att det är hos oss själva som felet ligger. ”Om jag var bättre. Om jag visade större förståelse. Om jag inte var så krävande.”

-Djup därinne kan det vara en röst som kommunicerar att vi inte kan få någon annan. Att vi inte förtjänar annat och så radar vi uppe en massa ”defekter” i vår personlighet.

-Starka känslor och instinkter av attraktion och förälskelse som gör att vi inte släpper taget. Vi är livrädda för att förlora denna ”himmelska passion och kärlek”.

-Vi står inte ut med separationer.

Känslor kan minst sagt skapa himmel och helvete för oss!

Vi kan behöva träna oss att bli den vuxna, kloka och kärleksfulla föräldern åt oss själva, så att vi inte projicerar en förvanskad bild av att dejten eller partnern ska fylla något inom oss som de inte är kapabla till.

Kärleken gör inte ont! Det gör däremot fasthållandet av illusionen om den.

Ofta håller vi fast vid någon eftersom vi vet att ångest kommer att invadera oss om vi lämnar eller blir lämnade. Vi försöker skjuta smärtan på framtiden och förneka att kärleken inte finns i relationen, vilket åsamkar oss stor smärta.

Förminska inte ditt behov av kärlek. Rädslan och ångesten kommer att klinga av.

Börja lita på dig själv när du dejtar och i valet av en partner – webinar måndagen den 16/1 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Thor Larsen – relationscoach