Hämtning och lämning av barn, jobba, koll på ekonomin, renovera, handla och laga mat, diskussioner om speltid, besöka familj och vänner, städa, irritation och försök till att nå fram, skärmtid med partnern bredvid i soffan, trötthet…

Vad hände med oss? Du och jag? Vem är jag i allt det här? Hur får vi varandra att känna?

Attraktionen och kärleken är ofta under enorm stress! Yttre faktorer som skapar känslor i våra kroppar och sinnen. Obalans kring vem som gör vad och hur mycket.

Personen som du en gång satt mitt emot vid ett restaurangbord och hade vid din sida då ni var ute och promenerade, har nu ett antal år senare påverkats av alla vardagsmåsten. Du är irriterad på hela situationen och är inte den du vill vara. Kvinnan eller mannen som du är tillsammans med känner kanske liknande.

När pratade ni med varandra på riktigt senast? Samtal utan att någon av er eller båda simultanjonglerade? Kontakt mellan er? Inget glapp utan lugn närvaro: ”älskling! Hur har du det?”

Återkommande besvikelser monterar ner lusten till intimitet. Hjärtats distans skapar ovilja att vara fysiskt nära den andre.

Barn som ständigt tillåts avbryta och klättra runt mellan er, äter upp passionen och nyfikenheten på henne/honom. Ensamhet i tvåsamheten tar vid.

Vi behöver vara på ett sådant sätt mot varandra att vi kan tycka om vår egen person. När stressnivåerna och/eller den emotionella bedövningen är tillräckligt stark, längtar vi bort från den vi har blivit. Vi distanserar oss från partnern i försök att kunna andas: hitta vår sanna identitet! Bort från rollerna som hängts på oss och som gör att vi inte kan känna vår autentiska kärna.

Vi vill känna oss lyckliga, harmoniska och älskade för den vi är.

Möts du av likgiltighet, oförståelse och sarkasm? Eller ödmjukhet och förståelse? Finns det en varm och mjuk hand där för dig?

Tonläget, ögonkontakten, kramen, handen som stryker över kinden, lyssnandet och de äkta uppmuntrande orden, kommer att bestämma vad som sker om ett antal månader från nu.

Michael Thor Larsen – relationscoach